Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 april, 2009

gameJag fick George R R Martins A Game of Thrones av en snäll väninna för en tid sen. Hon har hajpat den något otroligt: Hur bra den är, hur fantastiskt fantasirik, hur den är bättre än Sagan om ringen. Hur man börjar läsa den och sen inte kan sluta, man vill bara vara i den världen och aldrig komma ut. Hur man egentligen behöver ha semester när man läser, för det är så svårt att slita sig. Det är det där sista som gjort mig lite ängslig. Plus att det ju är en serie, så om jag börjar med dessa 800 sidor så är det ändå bara del ett av – jag vet inte hur många.
Så läste jag det här och visade det för henne, och då blev hon tokglad och bubblade över igen, och nu känner jag mig väldigt lockad. Jag vill åt den där känslan av att gå totalt upp i något, att befinna sig i en annan värld så långt från vardagstjafset man kan komma. (Och det är väldigt långt till min semester.) Kort sagt så behöver jag lite verkligt bra fantasy.
Jag tror jag ska prova Martin.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

anne_bronteAnne Brontë var syster nummer tre i den oerhört begåvade familjen, där Charlotte skrev Jane Eyre och Emily Svindlande höjder. Jämfört med sina systrar måste jag säga att Anne har en lätthet i språket och en ljuvligt elak och pricksäker ironi som jag tycker är underbar.
Agnes Grey är en fattig ung kvinna som tar tjänst som guvernant. Först hos en riktigt vidrig familj med små monster till barn, sen hos en något mindre vidrig familj med äldre barn. Agnes själv är godhjärtad och gudfruktig, och står ut med att bli undanskuffad, förbigången och utsatt för utstuderade elakheter. En kvinnotyp som jag brukar bli irriterad på (jämför med Erika i Rosen på Tistelön), men här i Brontës tappning stör jag mig inte alls. Det måste vara ironin som är skillnaden.
På slutet av boken blir det lite för mycket trånande kärlek för min smak. En dialog där Agnes och en av hennes gamla elever talar om äktenskapet känns konstruerad, med påklistrad religiositet.
Flera andra recensenter kallar Agnes Grey för chick lit, och de har en poäng i det, tycker jag.

Detta är bok nummer två i Ett hem utan böckers Klassiska kvinnor-utmaning.

Read Full Post »