Svenskan skriver om bloggen Black ascot, som påstods vara 18-åriga Östermalmstjejen Erika som försöker supa och shoppa bort sina dåliga minnen. I själva verket var det Malmö opera som drev bloggen, och Erika är en fiktiv karaktär i operan Vanessa. Allt är ett pr-trick.
När jag nu läser bloggen ffg, förstår jag varför den gick rakt in i hjärtat på sina läsare. Det är sårigt, svart, desperat. Tomt och ytligt men samtidigt oerhört känslosamt. Den är helt enkelt rasande bra skriven, den eller de som skrivit skulle lätt kunna skriva en bok som blev tonårsbibel. (Är det en författare bakom orden?)
Så frågan är naturligtvis: får man göra så? Luras på det viset?
Mitt spontana svar är: ja, visst får man det. Säkert blir många ledsna och sårade, flera skriver också att de är kära i Erika, men det är ju inte precis första gången någon blivit kär i en fiktiv karaktär. Och konstens roll är bland annat att väcka känslor, vara till stöd och tröst. Lära oss något om oss själva. Kanske är det någon som går på den där operan och känner samma saker.
Andra som ljugit i litterär form är JT Leroy och James Frey. Minns ni dem? Båda påstod sig skriva självbiografiskt. JT Leroys Hjärtat är bedrägligast av allt drabbade mig med full kraft för några år sen, den är fruktansvärt bra. Hemsk och poetisk och jag blev så ledsen för den lille killen JT. Sen upptäckte jag att han hade en hemsida där deprimerade, självdestruktiva, utsatta ungdomar med självmordstankar samlades i en sorts dyrkan. Det blev en film också, 2004:
2005-2006 avslöjades att JT Leroy egentligen var en medelålders kvinnlig författare vid namn Laura Albert.
James Frey hittade på att han suttit i fängelse och hängt med maffian och diverse annat. Han fick en stor försäljningsboost hos Oprah Winfrey, så hon var inte glad när allt visade sig vara bluff. Jag läste Min vän Leonard när jag redan visste det, och den är också väldigt bra.
Liza Marklund? Hon spelar inte i samma litterära liga som de här tre. Inte på långa vägar. Och såvitt jag förstår har varken ”Erika”, JT Leroy eller James Frey skrivit om andra existerande personer. Allt är fiktion. Och ändå är det på något vis sant, eftersom så många känner igen sig och det talar till något djupt inombords. Som god litteratur gör.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Erika, Vanessa, Malmö opera, Black ascot, JT Leroy, James Frey, Laura Albert, Oprah Winfrey, Liza Marklund, författare som ljuger att de talar sanning
snowflakes in rain 
Fast var verkligen allting som James Frey skrev ljug, jag fick för mig att han mer hade friserat sanningen (inte helt uppdaterad på det här ämnet, men…)?
Kajsa
Det jag mins på rak arm är att hans fängelsevistelse visade sig vara två timmar lång i verkligheten, och så hittade han på om sin flickväns självmord. Minns inte om han varit med om nåt liknande som han skruvade eller om allt var påhitt.
Det märkliga är att det fortfarande känns som om jag finns. Nu när jag sitter här och solen sjunker bakom almarna på karlavägen och jag vet att jag är ensam igen. Det KÄNNS som om jag finns, även om varje ord jag säger och skriver är någon annans.
Författare får självklart ljuga i kontsnärligt syfte. Och terapeuter får ljuga i terapeutiskt syfte, det kan vara ett mycket effektivt, läkande grepp.
Erika
Du/ni har ju skapat en persona som finns. Uppenbarligen. Fortsätt att skriva! Om Françoise Sagan levt och bloggat just nu hade hon kunnat göra likadant.
Lyran
Terapeutiska lögner som läkande grepp – det låter ovant men kanske klokt. Trodde att en terapeutisk relation måste bygga på ärlighet, men det kanske den inte alls behöver? Hm. Tål att tänkas på.
Även i terapi krävs det så klart att det man berättar för patienten är en psykologisk sanning, men det man beskriver kan t ex vara sammansatt av flera människors upplevelser etc.
Egentligen tycker jag att det är helt okej att ljuga för konstens skull. Grundtanken tycker jag är att man inte ska skada någon, märkte dock när jag skrev om detta i min egen blogg att det inte är så lätt att veta om man skadar någon och var gränsen egentligen går. Jag har svårt att bli upprörd över Black Ascot eller James Frey men någon som verkligen engeagerat sig i frågan kan mycket väl känna sig både lurad och sårad.
Det är jättesvårt att veta om man skadar någon eller inte med en lögn. Lika svårt som att veta om man skadar nån med sanningen.
När man läser på ascot-bloggen är det många som förlåter, verkar det som. Själv är jag ju inte rätt målgrupp för just den.
Kanske en anledning till att jag inte heller blir upprörd över Frey och de andra lögnarna är dels att jag alltid utgår från att folk av olika anledningar ljuger, dels att jag anser att det ligger i en författares yrkesroll att ljuga och hitta på, och dels att jag ofta ogillar Based on a true story-böcker, jag tycker att fiktionen nog så ofta innehåller en kanske större sanning.
Det är spännande när stora kulturinstitutioner går in i bloggvärlden för att nå ut med sin konst. Bra grepp!
goodbadgirl
Jag håller med. Och väldigt bra reklambyrå som fixar det:
http://www.studiototal.se/
[…] samtalet och tipsandet inom bloggosfären. Och även kulturen har smarta reklambyråer, med fejkbloggen Black Ascot som ett lysande exempel. Och visst är det kul med recensionsböcker, och visst är det […]
[…] återkomst av Tawni O’Dell, JT LeRoys Hjärtat är bedrägligast av allt (jag vet att det är ljug men den är så bra ändå), Susanna Tamaro, Louise Erdrich och Olof Lagercrantz. En ovanligt torr […]
[…] projekt med en interaktiv deckare som skrivs ihop med läsarna. Det är ett roligt experiment. Och jag gillade Studio Totals fejkblogg Black Ascot, för Malmö Opera. Och visst blir jag smickrad av att de även […]