Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 april, 2009

Jag har sökt den här kursen om Harry Potter och hans världar i sommar på Växjö universitet. Tyvärr sökte jag lite försent, så vi får se hur det går.
Annat roligt som det antagligen också är försent att söka är det här. Men man kan ju alltid prova.

Read Full Post »

temadeckare Lyrans tematrio frågar idag efter påskekrim. En fin bild har hon gjort också. Men hur – hur! – ska jag kunna välja? Deckare har ju varit min standardföda sen nio års ålder när jag hittade en Vic Suneson som min mor slet ur händerna på mig och förbjöd mig att läsa. Det gjorde ett oförglömligt intryck.

Den första måste bli:

Dorothy Sayers (1893-1957).
Hennes aristokratiske detektiv, den blixtrande intelligente lord Peter Wimsey löser de mest utstuderade brott, först med hjälp av sin betjänt, den mångkunnige Bunter, senare tillsammans med deckarförfattarinnan Harriet Vane. Harriet Vane dyker upp första gången i Oskuld och arsenik där hon är anklagad för mord på sin förre älskare. Min absoluta favorit är Kamratfesten, där Harriet åker tillbaka till sitt gamla lärosäte Oxford på en fruktad (hon har ju ett visst rykte) återförening. Mycket otrevliga anonyma brev dyker upp, och Harriet blir ombedd att stanna kvar och forska i saken. Fantastisk skildring av det akademiska livet, psykologiskt trovärdig och mycket spännande!
Dorothy Sayers eget liv bar på en stor sorg. Hon fick barn som ogift mor, i hemlighet, och såg ingen annan utväg än att lämna bort honom. Efter succén med sina tiotalet böcker om Wimsey, plus en bunt noveller, stannade hon med Lord Peters smekmånad. Senare i sitt liv skrev hon religiös litteratur och översatte Dante. Enligt mig är hon den allra bästa representanten för den som brukar kallas Detektivromanens guldålder i Storbritannien på 1930-talet.

deniseminaSen har jag hemska problem med att välja en tvåa. Britterna är ju bäst, så är det bara. Men miljöombyte blir det ändå, till Skottland och Denise Mina. I hennes banbrytande Garnet Hill-trilogi heter hjältinnan Maureen O’Donnell och är så långt från Peter Wimsey man kan komma. Fattig, outbildad och med gamla barndomstrauman i bagaget. Hennes pojkvän blir mördad i den första, hennes otäcke far kommer tillbaka i den andra. Läs! Denise Mina har också skrivit minst en fristående bok, Det heligaste, och påbörjat en ny serie om Paddy Meehan, ung och rultig journalist.

Trean då? Gah! Kan jag gå förbi Dennis Lehane som jag upptäckt under denna bloggs korta levnadstid? Ja, idag är det gamla favoriter som gäller. Jag tar Tony Hillerman, amerikansk författare som dog förra året. Hans hjältar är navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som utreder brott begångna i reservatet. Förutom kriminalgåtorna är det beskrivningarna av navajo-kulturen, – historien och -myterna som jag älskar. Läs exempelvis Kvinnan som lyssnade. Om jag inte minns fel är det också i en av Hillermans böcker som en ättling kräver tillbaka sina indianska förfäders gamla skelett från ett museum. Det får han inte. Då gräver han upp museichefens släktingars gamla grav och skickar benen till museet.

Jaha, så blev det. De riktigt bra deckarna skrivs fortfarande på engelska, kan jag sammanfatta. Och konstatera att jag hade behövt ett mycket smalare tema, typ norska deckare (Anne Holt, Karin Fossum, Jo Nesbø), brittisk guldålder (Sayers, Josephine Tey, Ngaio Marsh) eller varför inte försupna kommissarier (Ian Rankin, Peter Robinson, Michael Connelly) för att riktigt kunna göra mina favoriter rättvisa.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »