Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 mars, 2009

flygadrakeSent omsider läser jag Khaled Hosseinis uppväxtskildring från Afganistan, om de två små pojkarna Amir och Hassan som växer upp tillsammans. Båda är moderlösa. Amirs första ord är ”Baba” (pappa), Hassans första ord är ”Amir”. Och redan där slås tonen och tragiken an.
Amir är bortkommen och räddhågsen, för att inte säga feg, och söker ständigt sin modige, bullrige, sociale fars kärlek och bekräftelse. Lojale och älskansvärde Hassan jobbar, precis som sin far, åt Baba och bor i den lilla grindstugan. De är hazarer, ett illa sett folkslag som talibanerna senare utsatte för etnisk rensning.
Boken handlar om Det stora sveket, och hur man ska orka leva vidare med sig själv när man begått det. Det handlar om längtan efter kärlek och vänskap, och så förstås de dramatiska händelserna som landet Afganistan genomlider. Det är vackert och gripande och sorgligt och sant, och som sagt, jag gråter flera gånger. (Publikt dessutom.) Visst kan man ha invändningar, som att Hassan beskrivs som så oerhört god, och att den gamla ärkefienden från pojkåren dyker upp igen som taliban. Fast å andra sidan: om man är en fullfjädrad sadist måste ju talibanerna ha varit precis rätt val för att få utlopp för det.
Bra bok, jag är glad att jag läste den till sist.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »