Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 mars, 2009

Toni Morrison och Curtis Sittenfeld finns båda med på Orange Prize for Fiction’s Longlist. Deras böcker tänker jag läsa, oavsett om de vinner priset eller ej.
Kollar man på tidigare vinnare och de som klarat sig till korta listan, så är det idel höjdare. Heather O’Neill, Lionel Shriver, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Amy Tan…
Två som jag är nyfiken på är Ann Patchett och Rose Tremain. Dessutom upptäcker jag att en bok jag har på läsevänt är listad: Nancy Huston. Nice.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

skylightconfessionsDet finns alltid en dos magi i det Alice Hoffman skriver, något övernaturligt eller mystiskt, kanske en förmåga. I den här boken, Skylight confessions, är det inte som jag först tror, ett folk i Connecticut som kan flyga, utan ett gammaldags spöke. En person som inte får ro, inte kan ge sig i väg.
Men det börjar med Arlyn, sjutton år, med långt rött hår och 74 fräknar i ansiktet. När hennes pappa dör och begravningsgästerna gett sig i väg sitter hon ensam på verandan och väntar. Väntar på att hennes liv ska ta en ny vändning.
Till slut kommer John, som kört fel och egentligen ska till en fest. Istället stannar han tre dagar hos Arlyn. Och det blir de två, trots att han egentligen inte vill. Och det blir barn, och det blir otroheter, och det blir sjukdomar och hemligheter och undertryckta känslor, som det alltid är i Alice Hoffmans böcker. Hon drar sig inte heller för att ta livet av en huvudperson här och där. Livet fortsätter ändå, på något sätt, verkar Alice Hoffman tycka. Det kan jag hålla med om.
En annan sak jag gillar – förutom det vackra språket – är hur platser har så stor betydelse i Hoffmans böcker. I Skylight confessions är det The Glass Slipper, det arkitektritade glashuset som har upp till 30 fönster per rum och som fåglar flyger in i för att de tror att de kan flyga rakt igenom. Fåglar, ja. Fåglarna är viktiga i den här boken också.
En del tycker att Hoffman blir lite sentimental emellanåt. Jag tycker att det är bra, det balanserar upp till exempel heroinisten i den här boken. Och när jag läst en Hoffman så ser jag alltid världen lite mer speciell ett tag, lite suddig i kanterna och med fler intressanta sammanträffanden.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »