När Ella var en liten flicka gick hon med farmor på bio och såg Stjärnornas krig. Där väcktes kärleken till rymden. Efter en militär karriär sadlade hon om, läste rymdfysik och blev en av de utvalda som fått simulera Marsexpeditioner: i öknen i Utah, Usa, och i Devon, Kanadas Arktis.
Det är mycket fakta om Mars i hennes bok, förstås. Om Olympus Mons, det högsta berget/vulkanen i vårt solsystem, Valles Marineris som är solsystemets största kanjon,
om atmosfären och jordytan och fruset vatten och förutsättningar för liv. Historiska fakta med alla vetenskapsmän som observerat och räknat och fått för sig (ibland helt fel) saker. Alla försök (först mest från Sovjetunionen) att skicka ut satelliter och landare. Bilder. (Svartvita i pocketupplagan.) Boken handlar också om drömmar, passion, svårigheter och teknik.
Ella Carlsson berättar om vardagsproblemen vid simuleringarna: saker som går sönder, hur man får växter att överleva, när hon kissar på sig i rymddräkten. På ett ställe har besättningen ett signalsystem för sitt humör: grön betyder ”allt är frid och fröjd, stör mig gärna”, orange betyder ”jag håller på med en grej, stör bara om det är viktigt”, och rött betyder ”jag är på dåligt humör och vill inte prata med nån”. Det är ju skitbra! Undrar om jag kan få igång ett sånt system på jobbet?
Och vet ni vad de gör på kvällarna på simuleringarna? Kollar på science fiction-filmer, förstås!
Ella Carlsson har skrivit en avhandling och så gillar hon Battlestar Galactica.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ella Carlsson, Framåt Mars, Mars, rymden, Stjärnornas krig
Framåt Mars! – Ella Carlsson
mars 17, 2009 av snowflake
Vad spännande det verkar! Jag har visserligen inte läst särskilt mycket science fiction (men jag gillade Stjärnornas Krig) men är alls inte negativt inställd. Det har bara inte blivit av- och jag läser gärna Ella Carlssons bok om simulerade marsexpeditioner. Annorlunda och speciellt, tycker jag! Tack för detta tips som jag ska till mig!
Oj, nu har jag nog varit otydlig! Det här är ingen science fiction, alltså inte skönlitterärt, utan det är hennes berättelse tillsammans med en massa fakta.
Fast det är intressant hur en del science fiction går hand i hand med den vetenskapliga utvecklingen, till exempel i diskussionen om eventuellt liv på Mars så funderade man ett tag på om det kunde finnas liv som inte är uppbyggt av kolföreningar. Och då är det tydligen så att kisel kan binda ihop sig på några fler sätt än de flesta andra ämnen (fast inte på långa vägar så varierat som kolet kan) så att möjligen skulle det kunna finnas kiselbaserat liv. Tänkte några vetenskapare.
Och vips, så kom det flera sf-böcker som hade kiselbaserat liv som tema, berättar Carlsson.
Sen säger hon att kiselföreningarna löser upp sig alldeles för lätt, bland annat tål de inte vatten, så det fungerar inte ändå.
kanske är det så att rymdforskare och sf-författare har samma passion för rymden, samma fascination och längtan efter att nån dag åka ut?
Det var nog jag som uttryckte mig otydligt 🙂 Jag blandade in science fiction i fakta! Jag ska försöka låna hem Ella Carlssons bok (och även läsa- så småningom lite science fiction!). Jag tyckte att det verkade så spännande med en kvinna som var intresserad av rymden.
Den här kan jag också tänka mig. Tack för tipset!
Kul att ni blir intresserade!
Säg till när ni vill sticka ut i rymden, jag är med direkt! 🙂
Har ännu inte kommit över min besvikelse över att månfärder inte blivit vanliga semesterresor, det var jag säker på att det skulle bli när jag växte upp.
[…] mer: Snowflakes in Rain, Tentakel, EX, Knuff, IRF, […]