Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 mars, 2009

count_zeroFramtiden är dominerad av stora affärsföretag som försöker köpa över de bästa hjärnorna till sig själva och sälja sina uppfinningar inom teknik, droger, vadsomhelst. Mer och mer tid tillbringas i virtuella verkligheter: matrisen/nätet.
Agenten Turner blir sprängd i bitar men hyfsat återuppbyggd med den senaste biomedicinska tekniken. Nu ska han försöka få en av hjärnorna att hoppa av och byta sida.
Konstgalleristen Marly som nyligen blev blåst av sin pojkvän anlitas av superrike Virek som vill ha fatt i ett skrin.
Och Bobby, Count Zero, bor i slummen och försöker döva tristessen och komma sig upp lite grann, men blir utnyttjad som ofrivillig testpilot i ett nytt mjukvaruprogram som är nära att ta hans liv.
Det känns konstigt att boken heter efter honom, jag känner mer för Marly och Turner, men historierna vävs så småningom samman i ett avancerat äventyr inom den väldigt speciella genren cyberpunk. Del två i Gibsons Sprawl-trilogi som började med Neuromancer. Jag gillar den här mer, den känns mer utvecklad. På slutet höjer den sig ett par steg och blir närmast filosofisk. (Och nog har bröderna Wachowski som skrev filmmanus till Matrix läst den här.)

Ps I boken har min kompis/ägaren skrivit upp ett recept:
1 cement
1 sand
1 1/2 torvmull
pytsa i vatten

Det ska bli gjutformar, säger hon, för krukor som man vill ska se gamla och mossiga ut.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

gryningenRakt på sak beskriver Daniel Woodrell trettonårige Morris/Shugs liv genom att en rad händelser. Hur han skickas in till dödsjuka människor för att stjäla knark åt sin mammas kille Red. Hur mamma Glenda och Red och Shug är på utflykt: Red blir aggressiv och Glenda förför honom för att han inte ska slå Shug. Hur Shug en annan gång åker på stryk.
Det är förtvivlat sorgligt; hela Shuggies liv. Han och Glenda bor vid kyrkogården. Red kommer och går, bäst är det när han inte är där. Några vänner verkar Shuggie inte ha. Bara dess påtvingade inbrott efter knark. Och en osunt sexuellt färgad kärlek till sin mamma.
Ända till på slutet gillar jag den här Woodrell än den förra. Jag tycker om Shuggie för det mesta. Jag tycker också om Glenda, som i all sin otillräcklighet ändå älskar honom och försöker skydda honom.
Men slutet gillar jag inte. Hu. Efter allt detta elände behövs inte ett sånt slut. Eller gör det? Nej, jag tycker inte det.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »