Jag längtar efter Lille prinsen

När barnen var små hade vi ett kassettband med Lille prinsen, Antoine de Saint-Exupérys klassiska berättelse. Det var inspelat från radion, med ljud och musik till en man som läste. Suveränt bra, och vi lyssnade mycket. Jag minns precis såna här mörka vinterkvällar och -morgnar, det är precis rätt stämning. Undrar var det bandet är nu?
Jag blir sugen på att lyssna på det, efter att ha läst samme författares Citadell. Det är en sorts filosofisk-religiös-politisk väv av berättelser insprängda i berättelser, korta betraktelser som ibland är på pricken och ibland bara väldigt konstiga. Mycket associativ, det far iväg åt olika håll och flera gånger kommer jag på mig själv med att undra om de Saint-Exupéry tog droger medan han skrev?
Ärligt talat så begriper jag inte särskilt mycket.
Det är rätt fascinerande att förlaget (Atlantis) satsar på att översätta och ge ut en sån här bok, som de från början vet att den inte kommer att ge några pengar. Bara kredd. Hedervärt.
de Saint-Exupéry var pilot och störtade i Medelhavet under Andra världskriget.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Antoine de Saint-Exupéry, Citadell, Lille prinsen, böcker, översättning