Oj så bra den är, ”Ingenting är heligt” av Dennis Lehane. Det är min andra med paret Kenzie & Gennaro, och den första ”En drink före kriget”, föll jag inte så hårt för. Men den här…
Sträckläste på tåget och slukade sidorna i takt med dunket från rälsen. Spännande hela tiden, smart intrig, härliga hårdkokta karaktärer och tack tack tack för att han inte gör en Nesbö och tar livet av Angie när de nu äntligen får ihop det. Jag var orolig där ett tag mot slutet. Och precis som med ”Patient 67” är ledtrådarna så listigt utplacerade att man känner sig supersmart när man begriper dem. Det är en svår konst; ledtrådar får inte synas på långt håll så det blir förutsägbart, men helst inte heller gå alltför långt över läsarens horisont.
Jag var sen i starten med att upptäcka Dennis Lehane, men nu finns det ju desto mer att läsa. Och även om jag fortfarande är lite bitter över att jag inte kunde höra honom live, så finns det lite tröst här i DN (intressant resonemang om noir!) och i att jag lyckats övertyga min äldste son om att vi ska se ”Mystic river” ikväll.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, deckare, Dennis Lehane, Ingenting är heligt, Mystic river, noir
snowflakes in rain 