Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 november, 2008

Igår var jag på Bokens dag i Linköping, i Stora teatern som är ett ganska stort hus med en liten salong med guldstuckatur och röda plyschstolar. Mycket fint, det var första gången jag var där. På scenen: dekor från ”Arsenik och gamla spetsar” som spelas just nu. Och så de viktigaste, författarna förstås. De var Carl-Johan de Geer, Inger Edelfeldt, Mons Kallentoft och Katarina Frostenson.

nollpunktDe Geer var först ut. Han började med att berätta hur han blivit uppringd av serietecknaren Jan Berglin, ni vet han med näsorna i SvD. Jan Berglin ska ha sagt ungefär: ”Ja, hej, jag är den enda som har förstått vad din bok egentligen handlar om. Den handlar ju om skaparkraft! Jag läste den på tåget och ville genast hem och jobba! Men nu har jag inte tid att prata mer, för vår tik har fått valpar som hon försöker bita ihjäl, så vi måste mata dem med flaska. Du är välkommen till Gävle och titta på … (nåt som jag, snowflake, glömt). Hejdå.”
Det tyckte de Geer var mycket bra och intressant. Och så gillade han denna recension på bokhora.

Sen läste han ur ”Jakten mot nollpunkten”, ett långt stycke om hur han knullade med en kvinna som hette Anni i flera år på det glada sjuttitalet, innan hon gjorde slut på ett väldigt taskigt sätt och han blev knäckt. Det var bra.

De Geer introducerade Edelfeldt, och hänvisade till hur de två brukat träffas på små konstiga science fiction/fantasy-konvent förr i tiden. Och sen berättade hon en av sina sagor ur den nya boken. Jag blev alltså nästan bönhörd, och det var jättebra! Jag kände igen den eftersom jag nyss läst den, men den blev ändå lite annorlunda sådär som det blir när man berättar något, med andra utvikningar och ord. Edelfeldt nämnde att hon börjat med något som heter story-telling, men gick inte djupare in på det. Synd. Jag tror att hon vann flest fans där, kön till hennes signering var längst.

Oj vad jag skriver långt, men nu ska jag skynda mig. Mons Kallentoft läste ur sin senaste deckare, och han är lokal så han pratade om lite Linköpingsgrejer. Katarina Frostenson avslutade, och hon läste fantastiskt bra. Det var bara att blunda och sjunka ner i stolen och låta orden skölja över mig. (Tills någons mobiltelefon började ringa. Suck.) Frostenson släpar ju på sitt rykte som svår, men om man bara har henne själv som läser dikterna är det väldigt bra. Man behöver inte förstå allting på en intellektuell nivå heller.

Bra intervju med de Geer här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »