Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

… klickade jag hem Buffy – the vampire slayer på rea från discshop. Är det en barnserie?
”Det fånigaste som sänts” påstår sambon = samme man som tyckte att True blood var urlöjligt men ändå såg alla avsnitt med mig plus har ledmotivet som ringsignal på mobilen. Så vi får se.
Jag får lite ångest eftersom jag har beställt böcker för 850 spänn, och som vi alla vet är det en jul på väg här snart. Undrar om barnen blir glada för en kram och en teckning?
———–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

tara1Mitt vampyrberoende accelererar, vad är det frågan om egentligen? Jag var den enda (kändes det som) som varken läste Anne Rice eller såg Tom Cruise, och nu plötsligt är jag en sucker (ha!) för vampyrporr light i både tv- och bokform. Vi såg sista avsnittet True blood idag, mördaren avslöjades men det är flera lösa trådar och en av de jag gillar bäst har råkat ut för något mystiskt öde. Tack och lov meddelades att det blir en säsong till, jag hade hört glunkas om nedläggning men de lovar fortsättning till sommaren.
Dessutom har jag köpt boken, det finns en hel serie om Sookie Stackhouse, varav den första (Dead until dark av Charlaine Harris) hos Lila shopen. På svenska and in english, jag valde det senare eftersom jag befarade lätt på gränsen till banalt språk, och då gör det sig bättre i original, tycker jag. Men, det finns ett stort problem: efter mer än halva boken har ännu ingen Tara dykt upp, och Lafayette har bara nämnts en gång. Jag tvingas inse att Tara är någon som Alan Ball & co skrivit in. Det gjorde de rätt i, jag tycker att hon är saltet i soppan med sin grundmurade pessimism och allmänna ilska mot mänskligheten. (Fast hon kunde vara lite snällare mot Sam.)
I tv-serien har de också haft den goda smaken att ta in Michelle Forbes som alltid är bra. Battlestar Galactica gjorde sig av med henne alldeles för snabbt.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Han har mejslat ut en egen nisch åt sig själv, Roberto Saviano. Någonstans mellan reportage och skönlitteratur, lika delar fakta och känsla. Den unga hann-inte-bli-änkan Marias berättelse i Kärleken är dödens motsats borrar sig in i mitt hjärta.
”Att han var död förstod jag på mammas sätt att uppföra sig. Hon kramade mig, vilket hon inte hade gjort på flera år. Hon kramade mig och började stryka mig över håret eftersom hon visste att det alltid tog lite tid för mig att reagera. Efter en stund satte jag igång att slå sönder allt jag såg, jag slog sönder teven och kastade ut bonbonjärerna från balkongen, jag ville inte att någonting skulle överleva Enzo. Inte ens föremålen. Inte heller jag själv.”
Det är en berättelse om sorg, om unga syditalienska män som tar värvning för att delta i krigen i Afganistan, Irak, Libanon, och om kvinnorna som klär sig i svart.
Pytteliten bok, 53 sidor. Den minsta jag köpt sen Pixi-böckerna. Fint översatt av Barbro Andersson.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

savianoTänk er en tillvaro där man måste planera allting tre dagar i förväg, så att livvakterna är beredda. Tänk er att man ständigt måste flytta mellan olika lägenheter, som man aldrig hinner göra till sina. Att ingen vill ha dig till granne. Att hela tiden få subtila eller brutala dödshot. Att mötas av förakt och vrede från dem du egentligen bryr dig om och skriver för, alltså ”den vanliga människan”. ”Den vanliga människan” som trots Europas högsta mordfrekvens, barn som får cancer på grund av att miljöfarligt avfall grävs ner i deras närhet, ungdomar som inte kan utbilda sig om inte Camorran säger ”ja”, beskyddarpengar och äckliga sopberg, ja, trots allt detta så tycker många ”vanliga människor” att det inte är Camorran som är problemet utan det är Saviano som är en jobbig jävel som skrivit om det. ”Kastat gyttja i eget bo”, som uttrycket heter på italienska. Skämt ut trakten och landet inför alla.
Så tänk er att sitta i en lägenhet dag ut och dag in, och sen -tada! – åka iväg till kalla länder och prata om din bok och mötas av hundratals okända människor som tycker att du är modig och stark och vill krama ihjäl dig. En sån tillvaro, med de tvära kasten, har Roberto Saviano.
Han var blek och svartklädd på Kulturhuset. Såg sliten ut, men har kvar sin humor. Han skämtade mitt i eländet, vilket stora delar av publiken begrep redan på italienska, medan jag var tvungen att vänta på översättningen. (Bra och snabb översättning.)
Det var alltså mycket bra och jag är glad att jag fick vara med.
En sak jag tycker är konstig var att Maja Lundgren var där, men i publiken. Varför var hon inte i panelen? Hon har levt i Neapel, i Camorrakvarteren, skrivit om det, och vem – förutom Saviano – kan veta mer om tillvaron där? Beror det på att hon är persona non grata efter Aftonbladetfejden? Det var märkligt och synd, tycker jag. (Jag försökte hitta en väldigt intressant recension av Myggor och tigrar, som tar upp det så många andra förteg, nämligen våldtäkten. Jag tror att den stod i Hallandsposten eller nåt liknande, och det var en manlig recensent, men google vill inte hjälpa mig så om nån annan vet blir jag tacksam.)
DN intervjuar Saviano, här.

———–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

… men jag är för trött för att blogga om honom på ett rättvist sätt. Läs Mia* så länge. Läs boken Gomorra! Och se filmen när den kommer.
Nu ska jag dricka whisky.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Min väninna H blir helt chockerad och lånar direkt ut 3 x William Gibson. Och det är en märklig historia, i en högteknologisk framtid där världen ägs att stora affärsimperium och människorna manipulerar sina egna kroppar; som Molly som har rakbladsnaglar att fälla ut (Wolverine!), ögonen opererade till spegelglasögon och en inbyggd klocka på synnerven.
Huvudpersonen heter Case och är en fantastisk hacker. Tyvärr var han dum nog att hacka hos fel personer, och som straff sabbade de hans hjärna. Han driver omkring på Tokyos bakgatar, knarkar och hälar. Sen blir han erbjuden att få hjärnan och resten fixat, mot att han jobbar åt en mäktig organisation som leds av en AI, artificial intelligence. Case får en ny bukspottkörtel och lite annat och sätter igång. Han fick även ett gift inopererat som löses ut om han inte hinner i tid…
Det här är en halsbrytande berättelse som vindlar iväg åt alla möjliga håll, inte minst in i andra människors hjärnor, via tekniken. Det finns hologram och parallella verkligheter och medvetanden som kan anta ungefär vilka former som helst. Inget som passar att läsa när man är trött, och jag tror att jag vill läsa om den rätt snart för att begripa mer. Men en berättarfest är det! Och roligt att den (till att börja med) utspelar sig i Tokyo, så jag känner igen lite grann.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det här var den enda boken på sf-kursen jag vare sig läst eller hört talas om, så jag var rätt förväntansfull. Det blev ingen stor upplevelse men ingen stor besvikelse heller. Den stora konflikten är mellan vetenskap/kunskap kontra tro/religion. Handlingen utspelar sig efter ett kärnvapenkrig. Boken är uppdelad i tre delar, ”varde människan”, ”varde ljus” och ”ske din vilja”. I den första är det en munk, en novis, Francis, som tack vare en vandrare hittar gamla skrifter efter Leibowitz, den man som hans kloster vill ha kanoniserad. Abboten tror honom först inte, ger honom en rituell spanking, och försluter sedan grottan där skrifterna finns. Kunskapen är farlig.(Alla böcker under kursen har behandlat samma tema: kunskap är farlig och ska förhindras.)
I andra delen börjar vetenskapen flytta fram sina positioner, och i den tredje dominerar den igen och människorna är på väg att förstöra jorden en gång till. Mänskligheten lär sig aldrig.
Leibowitz har drag av Jesus (martyrskap, dö för våra synder, enkel bakgrund). Vandrarkaraktären som Francis träffar anspelar på Lazarus (som uppstod från de döda), Den vandrande juden, kanske Johannes Döparen. Ett extra huvud som växer ut på en kvinnas kropp innebär någon sorts frälsning, oskuld, tröst.
Det här är en bok som återigen får mig att beklaga att jag inte läst bibeln. Det finns många fler referenser som går mig helt förbi. Jag började på bibeln för några år sen, men blev så fruktansvärt irriterad på uppräkningen av alla ”Abraham födde xx” (en rad mansnamn) att jag la ner. Barnens bibel har jag läst däremot. 😉
I slutet av boken är en kvinna och hennes barn svårt sjuka, döende. En läkare vill skicka dem till ett läger där de kan ta sina liv. En präst vill till varje pris hindra detta. Min yngre jag skulle tycka att prästen var dum i huvudet och grym som ville att mamman och barnet skulle lida. Som tur var höll hon käften, eftersom mitt medelåldersjag inser att prästen ville rädda dem från att begå en dödssynd och brinna i helvetet i evighet som straff. ”Det finns inget helvete, det är nåt som någon hittat på för att skrämma folk till lydnad”, säger MYJ. ”Men prästen är övertygad om att det finns”, säger MMJ, ”och förresten kan du inte veta”.

—————-

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag trodde på Frostensson eller Öijer, men det blev P O Enquist som kammade hem Augustpriset. Jag har inte läst nån av de nominerade och är inte så sugen heller, men trodde nog ändå att de krattat för en lyriker i år.
Jaja, min inre tonårstjej tycker att Enquist är en gubbe och att lyrik är obegripligt utan musik till. 🙂

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Den kräsna och cyniska medelåldersversionen av mig tycker att Ljudet av ditt hjärta (Stephenie Meyers kyska vampyrporr) är tjatig & överlastad av adjektiv och att Bella är irriterande. Men – surprise! – filmen är ju något helt annat. Den är vacker, snyggt filmad, en klassisk highschoolhistoria som trycker på alla känsloknappar och säkert blir kultklassiker. Bella är inte alls nån dörrmatta där heller, och hon spelar bra. Liksom Edward. Liksom Jacob, som blev min lilla favorit trots att han inte är med så mycket.
Betyder detta att jag nu måste läsa de två första Twilight-böckerna också (pust) eller kan jag nöja mig med att se filmerna?

Nördfakta: Vampyrmamma Cullen spelas av Elizabeth Reaser, kvinnan utan minne men med nytt ansikte som Karev blev ihop med i Greys anatomy.

Uppdatering: Oops. Jag får visst inte ha nån inre tonårstjej. I’m so so sorry. Kanske får jag ha en inre elvaåring? Och tydligen är det Bokhore-Helena som var först med uttrycket, det var ju lite mera ledsamt för henne läser jag rätt ofta och det är fullt möjligt att hon slog an en sträng där som jag sen tyckte var min egen när jag långt senare läste & såg Twilight.
Eller så är det helt enkelt så att vi är många som kommer ihåg just de där heta, svärmiska, besatta känslorna som vi hade som tonåringar, där känslorna var så starka att själva förutsättningen för dem var att föremålet för kärleken befann sig på stort avstånd (i en bok, i en film, på andra sidan Atlanten) för annars skulle vi brinna upp eller ännu värre, konfronteras med verkligheten. Jag tror inte att mitt känsloliv är så väldigt mycket mer unikt än mitt språkbruk.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Hämtad från bokhora.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Minns inte, men det var förmodlingen någon med barn som dör, det står jag inte ut med. Även om det är skönlitterärt så lever jag mig in så totalt att jag kan gråta, älta, ligga vaken. Som tur är har jag dåligt minne.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Barnaboken av Anna Wahlgren var oerhört viktig för mig när jag fick barn.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
O, ja. Skräck och deckare. King och Koontz och Ajvide Lindqvist och Carina Rydberg, för att nämna några.

4. Vad använder du som bokmärke?
Riktiga bokmärken. Perfekt att köpa med sig hem från resor och semestrar, minne & nytta i ett. Brukar få fina från barnen också.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
All of the above utom på jobbet. Och så läser jag mycket under resor. Sängen, badkaret och köket är de bästa platserna hemma. Jag kan läsa en hel dag om jag är ledig.

6. Vad var den första bok du läste?
Ingen aning.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Pocket. De är billigare och lättare att ta med sig.

8. Vilken bok läser du nu?
Mårbacka av Selma Lagerlöf
Ljudet av ditt hjärta av Stephenie Meyer
Neuromancer av William Gibson
Her smoke rose up forever av James Tiptree jr.

9. Och vilken sida är du på?
51, 436, 51 igen, 459 (buhu snart slut).

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Enstaka gånger om det är något jag tycker är särskilt klokt, då stryker jag under eller skriver i marginalen. De där små fiffiga klisterlapparna är bra om det är en kurs-/recensionsbok.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Jajamen. Det kan vara väldigt lockande, avskräckande, tråkigt…

12. Sidantalet, då?
Inte för korta, typ under 120 sidor. Helst inte över 600 heller.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej. Men jag gjorde det ändå för att få veta om Harry Potter skulle överleva.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Kamratfesten av Dorothy Sayers. Barnböcker (högläsning) förstås, helst Det blåser på månen av Eric Linklater. Att läsa om böcker en gång är inte ovanligt.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Nej, skulle vara ekonomisk olycka då…

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag har svårt att skiljas från dem.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Ja.

18. Just det, läser du i badrummet?
Men självklart, vad ska man annars göra där?

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag började skriva upp dem för ett par år sen, inspirerad av min dotter. Nu fungerar den här bloggen som läsdagbok också.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har tyckt att det funkat bra att läsa den bok vi ska läsa till kursen helgen innan vi träffas, på måndagar. Då har jag den färsk i minnet, obefläckad av andra läsupplevelser, och behöver inte hålla på att anteckna och greja. Men den här gången känner jag mig stressad, A canticle for Leibowitz är på 350 sidor och jag har velat göra annat också.
(Plus att jag har fyra andra på gång samtidigt, hur dumt är det? Mycket dumt.)
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

warrick-brownMinsann, Warrick dog. Det var sorgligt, han har ju varit med sen starten i CSI, men kanske börjar de tröttna och vill göra annat? Antar att det är nu snart som Laurence Fishburne kommer in..
Alison Dubois/Patricia Arquette i Medium verkar få ett längre samarbete med den döde agenten. Men jag kommer att sakna Anjelica Huston, hon är suverän tycker jag.
De senaste Grey’s anatomy-avsnitten har hållit hög klass. Jag gillar när Meredith har en massa issues med sin döda mamma. Cristina ska förstås få ihop det med snubben som var med i istappsavsnittet, jag minns honom mest från fantastiska Rome där han var den kantiga hårdingen Lucius Vorenus. Men så pinsamt när Callie ber Sloane om tips på hur kvinnor älskar med varandra…
Och Dexter, Dexter… han börjar få väl mycket socialt liv nu för min smak. Även om jag gillar Jimmy Smits jättemycket, så blir jag orolig för framtiden. Inte mer lycka och idyll nu, tack.
Sådär, en rapport från två dagars intensivt tittande på tre veckors inspelade program jag inte hunnit se förrän nu.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Den 20:e november 1858 föddes Selma Lagerlöf. Den 20:e november 1905 föddes min mormor. Min mormor älskade Selma Lagerlöf och kände sig alltid så besläktad med henne. Båda var lärarinnor (innan Selma blev författare) och båda var låghalta. Det betydde bland annat att det var osäkert om hon skulle ”bli gift”, vilket jag tror spelade in i mormors beslut att utbilda sig. Det, och en väldig längtan efter kunskaper och att röra på sig. Hon hade vad man då kallade ”läshuvud”. Så min mormor reste iväg och utbildade sig på lärarseminariet och jobbade sen på olika små orter i Norrbotten och Västerbotten. Sen gifte hon sig i alla fall, men stannade inte hemma utan fortsatte att arbeta även efter att hon fått barn.
Jag var mycket hos mormor när jag var liten. Vi pratade om böcker och livet och allting. I efterhand har jag förstått hur oerhört vital hon var, och intresserad av allt möjligt. Hon brukade ställa två små radioapparater på bordet och lyssna på olika program samtidigt som hon tittade på tv och virkade. Det tyckte jag då som barn var helt normalt, men försök… Hade hon levat idag hade hon varit ute på nätet och bloggat samtidigt, jag garanterar.
Mormor hade Selma Lagerlöfs samlade verk i röda skinnband med guld. De är mina nu, och ni vet det där med vad man skulle rädda om det bryter ut en eldsvåda? Jag skulle försöka rädda minst en av de böckerna. Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien.
Idag ska jag försöka hinna läsa lite i någon av dem, och tänka på mormor och på Selma.

————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

halvtidsindianMm, Sherman Alexie kan minsann skriva ungdomsböcker också. På ett sånt där hjärtknipande sorgligt och direkt sätt, men med massor av humor och dråpligheter som gör att man orkar med allt bedrövligt som händer Junior, reservatets spinkigaste och mest mobbade indianpojke. Han har för stort huvud, glasögon, och en del andra attribut som inte är särskilt gångbara bland de andra ungarna. Han får ofta stryk. Han har en enda vän, Rowdy.
En dag upptäcker Junior att hans mamma skrivit sitt namn i den ”nya” skolboken. Alltså när mamman var ung flicka. Han blir så rasande över hur fattig och dålig skolan är, att han av misstag kastar boken i huvudet på läraren. Katastrof, men katastrofen leder till något gott. Läraren uppmuntrar honom att ge sig av från reservatet, för här har han ingen chans. Och det gör Junior.
På fina vita skolan blir han inte precis mer populär, och på reservatet betraktar de honom som en svikare. Klämd däremellan, och övergiven av Rowdy, försöker Junior överleva. Framför allt genom basketen, som han är bra i. Men så möts lagen från den nya och den gamla skolan…
Sherman Alexie beskriver suveränt känslan av att vara en svikare, att inte höra till, att vilja något mer men samtidigt aldrig kunna passa in. Just skildringarna av basketmatcherna gör nästan ont att läsa, så bra är det. På Alexies hemsida står att han fått priser för ”Den absolut sanna historien…” och det förvånar mig inte ett dugg.
En sak till, den innehåller en massa teckningar också. Både teckningarna och berättarstilen påminner mig om Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard.
————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Via Svenskan fick jag se att han pratar på Kulturhuset också. Och till det har jag nu bokat en biljett! Billigt också, femti spänn. Något för dig, Maria E?
Nu gäller det bara att ordna det här med jobbet på nåt vis, men det är värt att byta arbetstimmar för Robertos skull.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »