Saviano kommer hit

Alltså till Sverige, läser jag här. Nu är frågan hur man beter sig för att få biljett till det? Blir det bara för särskilt inbjudna gäster inom kultureliten (jag säger detta utan minsta ironi, jag accepterar att det finns en elit inom kulturen som jag inte tillhör på samma sätt som att jag accepterar att det finns en elit inom proffsidrotten som jag inte tillhör) eller kan några från allmänheten (som jag tillhör!) nästla sig in?

Läs även andra bloggares åsikter om Roberto Saviano

Read Full Post »

Houston, Houston, do you read?

En eller högst två i taget njuter jag av James Tiptree jr:s noveller i Her smoke rose up forever. Jag vill att den ska räcka så länge som möjligt, och samtidigt vill jag läsa läsa läsa. Det är så bra!
I Houston-novellen har tre män varit ute i rymden ett år och är på väg hem. De blir anropade av ett skepp som säger att de är på fel väg, och att det gått trehundra år sedan de gav sig iväg. Alla på skeppet är kvinnor. Jorden har drabbats av nån sorts pest som angripit y-kromosomen. Nu finns bara två miljoner människor, alla kloner av 11 000 olika kvinnor.
Det är så bra, för novellerna ställer filosofiska frågor men lämnar inga svar. Eller, vänder på alltihop. Så jag vill bara läsa en i taget för att hinna tänka på dem. Dessutom räcker ju boken längre. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om Her smoke rose up forever, James Tiptree jr, science fiction, noveller

Read Full Post »

Clarice Lispector – Stjärnans ögonblick

En liten märklig ordfest, en vindlande sökande pejlande histora – eller är det en historia? Jo det är en historia, men en som inte liknar något annat jag läst. Det bästa är språket, tilltalet, hur hon vänder sig till mig som läser och talar om vad hon gör. Eller, hon låtsas att det är en annan berättare, en manlig, som gör det. I like.
Hm.
Jag kommer ihåg en god vän, som för länge sen började läsa Gabriel Garcia Marquez på spanska, åkte hem till Sverige och skulle fortsätta på svenska. Det gick inte, hon tyckte det var så torftig och trist. Jag tänker på henne nu, eftersom Lispector skriver på hennes modersmål, portugisiska, och från hennes hemland, Brasilien.

Notering: Idag på puben vi gick till efter jobbet upptäckte P en bok av Doris Lessing i bokhyllan där. Jag tycker om pubar med bokhyllor! Jag har en bild av mig själv som en som går in och beställer mat och vin och sätter sig och läser nåt som finns i bokhyllan. Det har jag aldrig gjort, men jag är ändå en sån som vill göra det, om ni förstår hur jag menar. (Att gå in på en pub och läsa en medhavd bok har jag förstås gjort. )

——————
Läs även andra bloggares åsikter om bohyllor, Brasilien, Clarice Lispector, Doris Lessing, pub, språk, Stjärnans ögonblick

Read Full Post »

Tv i höst

De här serierna tänker jag följa:

– Darling ”Dexter”, of course. Slaviskt.
– ”This Life” – repriser på 9:an på söndagar
– ”CSI” – måndagar femman
– ”Grey’s anathomy” – som jag upptäckte sent men gillar mer och mer
– ”House” – när sambon påminner

Uppdatering: Om det är nya ”Medium”-avsnitt som börjar nu på torsdag ska jag se den också, Angelica Huston sätter extra färg på den.

”The Closer” som jag spelat in visade sig vara repriser, suck.
Angående ”Brothers & Sisters” är juryn fortfarande ute, jag tycker den har tappat och går runt i samma spår. Trots att Rachel Griffiths är en stor favorit, och Sally Field för den delen.

Tillsammans med ”Gilmore girls”-dvd:erna (inne på säsong 3 nu) och ”Battlestar Galactica” när möjlighet ges så kanske jag har tillräckligt med verklighetsflykt för att överleva vintern.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om Battlestar galactica, CSI, Dexter, Gilmore girls, Grey’s anathomy, This life, The Closer, tv

Read Full Post »

Heja, Kerstin Ekman

Kerstin Ekman är en kvinna med ryggrad.:  Saviano orsakar strid i Akademien Såvitt jag vet har hon inte bevistat ett möte i Svenska Akademien sen det stora bråket om Salman Rushdie. Kanske finns det ett egenintresse, att om SA tar parti för Roberto Saviano så kan hon tänka sig att komma tillbaka med herdern i behåll? Skitsamma i så fall, hon gör rätt. Heder åt henne!

Svenskan har en bra sammanfattande artikel om Savianos liv här.

Och läs och se Gomorra, som sagt. Jag har ett extra pocket-ex av bocken, som jag gärna skickar till den som vill ha.

(ps Salman Rushdie spelar förlossningsläkare i ”Then she found me”, film av och med Helen Hunt. !)

————-
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, film, Helen Hunt, kerstin Ekman, Roberto Saviano, Salman Rushdie, yttrandefrihet, Then she found me

Read Full Post »

Den feta flickan Dolores

Är ungefär halvvägs i Wally Lambs She’s come undone – mycket bra! – och ett bitema är Dolores fetma.

Hon var en som jag förstår det normalstor unge från början, så skiljer sig föräldrarna och hon flyttar. Sen händer andra saker, som resulterar i att hon sitter hemma framför tv:n och äter. När hennes gamla bästis träffar henne börjar vännen panikskratta och de når inte varandra. Så kan det i och för sig vara ändå med småflickor som växer upp.

När Dolores blivande rumskompis på college, Kippy, börjar skriva till henne, så ljuger Dolores ihop ett liv med lycklig familj, pojkvän, tonårsbekymmer. Hon kommer en vecka för tidigt till college och blir vän med den lika feta städerskan. Där är kroppshyddan ett plus, en faktor som skapar gemenskap och förtroende. Men i alla andra sammanhang är Dolores fetma någonting hon skäms för, och någonting som gör att andra människor behandlar henne annorlunda. Stöter bort henne. Rumskompisen blir chockerad när hon får se Dolores. ”Men du skrev ju till mig, jag är jag ändå, säger D. ”Jag skrev inte till dig”,  säger rumskompisen.

Jag funderar på flera saker: Att det är ovanligt med tjocka huvudpersoner, varför? För att det på nåt sätt inte passar sig med starka känslor, dramatik? Kärlekshistorier förekommer ju sällan… För att författare skapar personer, jag, som liknar dem själva och alla vill vara smala? Om Dolores använder sin kroppshydda som ett skydd mot världen, intimitet, sexuell uppmärksamhet från män? (Det sista har hon anledning till.) Om hur tjocka människor tvingas in i olika roller.  Om hon ska bli smal igen som en bieffekt när hon blir lyckligare? Om hon blir lyckligare, än så länge är det inte mycket som tyder på det.
Jag skulle tycka det vore skönt om hon fick ordning på sitt liv och blev en lyckligare tjockis, men då kanske jag skulle tycka det blev för tillrättalagd? Bäst att fortsätta läsa…

Förresten, om jag inte minns helt fel har den här varit i Oprahs bokklubb. En kvinna som kämpat med/mot sin vikt i åratal. Vad tänker Oprah om Dolores?

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om fetma, Oprah, She’s come undone, tjocka huvudpersoner, Wally Lamb

Read Full Post »

En mellanbok…

Kanske är det orättvist eftersom jag haft så starka läsupplevelser precis innan jag läste ”Ren som snö” av George P Pelecanos, men det känns som en mellanbok. Intrigen är okej och hänger ihop. Personerna är lite av det vanliga galleriet med en drygt medelålders desillusionerad deckare som är förtjust i kvinnor men rädd för att binda sig, goda & vackra & starka kvinnor som står redo att ta emot honom, bla bla bla.
Till det några korkade knarklangare, rasmotsättningar, korrupta poliser… Det är helt okej men inget exceptionellt. Passar fint att vila upp sig lite på.

Read Full Post »

With love, Dexter

En riktigt, riktigt jobbig dag (the hits kept on coming) hittar jag en underbar bild på mitt arbetsbord. Foto på Michal C Hall, text: ”With love, Dexter. ”
Jag blev så glad. Hon som kom med den påstår att hon mötte honom på Ica – vid blodpuddingen! – och fick en kram och att han luktade formalin och rakvatten.

Tack, det var det bästa som hände idag!

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om dålig dag, Dexter, snäll människa

Read Full Post »

Härliga nyheter, blodiga nyheter!

Min favoritseriemördare Dexter kommer i två säsonger till! Enligt Svenskan som läst Hollywood reporter.
Nu gäller det bara att de kan hålla kvalitén uppe, för hittills är den hög och det vore sorgligt om den urartade till en vanlig slätstruken serie. Men jag tror inte det. Michael C Hall är för bra, och jag ser att han är med som producent nu också.
Någon måste däremot börja skriva smarta intrikata historier, för Jeff Lindsay har mig veterligt bara skrivit tre böcker, och det blir väl tre säsonger. Jag läste den första nyligen och tyckte såhär.

* Listan över mina favoritseriemördare omfattar förvisso bara en person, men då är det ju tur att det är Dexter. 😉

————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dexter, Jeff Lindsay, Michael C Hall, tv

Read Full Post »

Lysande science fiction av James Tiptree jr

Två noveller in i ”Her smoke rose up forever” är jag beredd att avge utlåtandet: Det här är en mästare. Som jag tidigare avslöjat händer det då och då att jag ibland stiger upp klockan 5 på morgonen för att hinna läsa i lugn och ro. Idag steg jag upp klockan 5 med en stark längtan att få se vad James Tiptree Jr hade att säga, och det var det värt att offra sömntimmar för.
Första novellen The last flight of doctor Ain var bra. Andra novellen, The Screwfly solution var fantastisk! Obehaglig, men fantastiskt bra. I korthet handlar den om ett virus som drabbar män, de tror att de kan komma närmare Gud genom att döda alla kvinnor. Den är i brevform mellan en man och hans hustru, som vistas långt ifrån varandra när rapporterna börjar komma om mord på kvinnor och avgränsade sektsamhällen med bara män. Det är så spännande och hemskt att jag blir vindögd, och på slutet kommer twisten som sitter som ett smäck. (Hittade här att den blivit filmatiserad.)

I inledningen får jag veta mer om James Tiptree Jr, som egentligen hette Alice Bradley Sheldon. Forskare, kritiker, affärskvinna, tecknare, målare, soldat, CIA-anställd… Hon var sanningsenlig om detaljer i sin bakgrund och uppväxt, men lyckades ändå lura i alla att hon var en man. En fascinerande människa. Först när hennes mor dog avslöjades pseudonymen. (Hon hade en till också, Racoona Sheldon, efter tvättbjörnarna på tomten.) Och så har hon fått ge namn till ett pris.

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Sheldon, böcker, Her smoke rose up forever, James Tiptree jr, science fiction

Read Full Post »

Saviano ångrar Gomorra

Hans bok har gjort dundersuccé, boken har blivit film, och på vägen har säkert Roberto Saviano tjänat en hel del kulor. Vad hjälper det? Inget, när camorran är ute efter att döda dig. Roberto Saviano ångrar att han skrev Gomorra, och jag förstår honom som hans liv har blivit.

Men boken är väldigt bra. Jag gillar filmen också, men vågar nästan inte rekommendera den då jag förstår att många inte kommer att gilla den. Såna som vill ha ordentliga huvudpersoner och en huvudhandling, till exempel.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om camorran, Gomorra, Roberto Saviano

Read Full Post »

Joyce Carol upptäckte Peter – författarkoppling

I en artikel i Svenskan får jag veta att det var Joyce Carol Oates som uppmuntrade deckarförfattaren Peter Robinson att på allvar börja skriva. Minsann! Nu finns det alltså ännu mer att tacka Oates för, hela kommissarie Banks existens som finns på en liten hedersplats i min bokhylla. Det är så fina omslag också; den gula boken, den rosa, den blå, den lila, den orangea…

Bonusinfo: Att En bit av mitt hjärta på riktigt är döpt efter Janis Joplins A piece of my heart. I love it!

Jag ska komma ihåg att placera Oates-Robinson – Janisbiografin tillsammans i bokhyllan nästa gång.

Tänk om jag någon gång i livet lyckas länka ihop precis *alla* mina favoriter i en lång lång kedja där de bara hör ihop och känner sig som en stor familj?
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om författarkoppling, bokhyllesystem, Peter Robinson, Joyce Carol Oates, Janis Joplin

Read Full Post »

Jag går med i Tawni-klubben

Jag går all in direkt. Det här är så fruktansvärt bra. Och fruktansvärt.

Miljön är nedlagda gruvdistrikt i Pennsylvania. 19-årige Harley Altmyer stressar mellan hemmet och sina två heltidssjobb. Sedan mamman åkte i fängelse för att ha skjutit pappan är det han som försörjer och försöker ta hand om sina tre yngre systrar; sexuellt utlevande Amber, pojkflickan Misty och sexåriga Jody som är som en ängel. Den lilla tid han har för sig själv används till att prata med psykologen om sin miserabla uppväxt, där pappan misshandlade såväl honom som systrarna. Samtidigt är en bit av honom en vanlig kille vars främsta intresse är att få ligga.

Det här är ingen verklighetsflykt, det här är en bok som man bär med sig. Jag blir så ledsen för Harley och för de andra. Vilka liv, det är förjävligt hur människor kan ha det. Samtidigt är det skönt att läsa, för Harley kämpar och man får respekt för honom. Tawni O’Dell skriver respektfullt om människor som så lätt skulle kunna föraktas och avfärdas som white trash. Jag är glad att bokhora tipsade om O’Dell, jag är glad att jag hittade den här, och jag ska absolut säkert läsa mer av henne. När jag hämtat mig.

Hm, det här borde bli en bra film med rätt skådisar och regissör (= inget sentimentalt trams).

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Avvägar, förjävliga liv, Tawni O’Dell, Harley Altmeyer

Read Full Post »

Tidigare inlägg

I’m a Gryffindor!

Ser man på, och jag som inte är särskilt modig ens. Via *Zirathi*.

Read Full Post »

”Febern” inget för mig

Skumläste ut novellsamlingen ”Febern” av Le Clezió, utgiven 1966. Den är lika full av miljöbeskrivningar som Erdrich, men uppehåller sig helst vid det fula. Eller, det som blir fult när man går för nära. Porer, svettkörtlar, näsborrar… Den yttre handlingen är minimal, till exempel handlar en novell om en (övergiven) man som går och går och går och ser all fulhet runt omkring sig och mår illa.
Det är inte dåligt, men det är inte min kopp te, som jag var inne på tidigare.
Nästa gång satsar jag på romanen.

Read Full Post »