Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 15 september, 2008

Läser på Svenskan att Norstedts och andra förlag drar ner på antalet översatta titlar i bokutgivningen. Tydligen säljer de för dåligt, det måste ju vara det som är anledningen. Jag blir rätt chockerad, vill vi verkligen bara läsa om svenska människor och svenska förhållanden? Så påvert!
Jag har länge tyckt att jag själv är alldeles för anglosaxiskt orienterad, det vimlar av engelska och amerikanska författare i min bokhylla. Det är också det enda språk jag kan läsa på utöver mitt eget modersmål. Och jag ser ju att jag inte är ensam, precis, inte minst på bokutgivningen. Kan det vara så att böcker på engelska är mer lättillgängliga nu, så att vi köper dem i original istället för att vänta på översättningen, och att det därför inte lönar sig att översätta? Men jag tror inte att översättarna tjänar många kronor.
Och vad med alla andra språkområden? Stora som ryska, franska, tyska, spanska? Våra grannspråk, som jag skrivit om här. Och alla andra små, hur ska vi någonsin hitta fram till pärlorna där?
Det här var riktigt, riktigt trist. Det känns som att världen krymper.

Uppdatering: Först när jag läser Du är vad du läsers kommentar och sen går tillbaka till Svd.se och läser noggrannare ser jag att det handlar om ”deckare och spänningslitteratur”. Lite pinsamt, men… när jag läser artikeln för tredje gången får jag en otäck känsla av att det nästan är likhetstecken mellan utländsk utgivning och utländsk utgivning av deckare. Är det så illa? Är romanen död?
Missförstå mig rätt, jag är storkonsument av deckare, har höga krav på dem och ser ingen motsättning mellan att läsa deckare och att läsa ”högre”/”finare” litteratur, men nog är det skrämmande om det enda som förlagen ser sälja är deckare och spänningslitteratur? (Inte minst för att det ges ut så många erbarmligt dåliga deckare just nu, som aldrig borde fått lämna tryckpressen.)

Read Full Post »

Jag har alltid haft en grej för bröderna Hernandez och deras graphic novels,
men det har alltid varit Gilbert som varit favoriten. Hans påhittade Palomar, med alla karaktärerna där. Men häromsistens beställde jag efter brorsan Jaimes ”Maggie the Mechanic” – och det är ju underbart! Vilka människor!

Maggie är den unga, rätt naiva, mekanikern som lever med sin bästa vän, den kaxiga Hopey (som egentligen gärna skulle vilja vara ihop med Maggie). Maggie reser iväg på konstiga äventyr som att laga störtade flygplan i djungeln med en dinosaurie som närmsta granne, träffar mästarinnan i brottning Rita Titanon som förlorade titeln mot Maggies moster, hänger med Penny Century som har en biljonär vid sina fötter och vill bli superhjälte, och en massa annat surrealististiskt och ibland även realistiskt. Albumet är tecknat och skrivet på 1980-talet, och jag förstår att den gode Jaime måste ha varit hög som ett hus när han fick vissa idéer. Jag föreställer mig nån sorts hippiekollektiv i Kalifornien.
Dessutom låter han huvudpersonerna klaga på honom själv, och önska sig en bättre tecknare så att Maggie slapp vara så olycklig jämt. 🙂

Men det håller. Jag älskar alla dessa utspejsade kvinnor, som gör precis vad som faller dem in. Om jag iddes skulle jag kunna skriva en harang om hur kraftfullt de bryter sig in på traditionellt manliga områden som just mekanik, brottning, livvakt med mera, men idag har jag inga genusglasögon på mig, så jag låter det bara vara som det är. Noterar från författarpresentationen att det var Jaimes mamma som var frälst på comics och lärde honom och hans syskon att läsa dem.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »