Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2008

Mm, jag gillar verkligen Zelda Fitzgeralds Save Me the Waltz. Det är orättvist att jämföra henne språkligt med maken, som skrivit mästerverk, men Zelda har en helt egen ton, ganska spretig. Den här boken handlar inte alls lika mycket om äktenskapet som hans Tender is the Night. Och så heter de Alabama och David Knight.
Save Me the Waltz börjar när Alabama (=Zelda är liten, som yngsta syster i en skara på tre. Hon är egensinnig och har många idéer och ett par friare. Men hon faller för David och börjar kuska runt på Rivieran och i Paris med honom och så småningom dottern Bonnie. Hon försöker hitta sin egen grej, och bestämmer sig för att börja med balett. Alabama jobbar stenhårt hos Madame och får till slut erbjudande om en roll i Neapel, fast hon egentligen är alldeles för gammal.
Deras respektive kärlekshistorier vid sidan av har ganska liten plats i boken, mest är det balett och jag förstår hur viktig den var för henne.

Bäst gillar jag dialogen, som här:
”Little lady, do you think you could live on five thousand a year?”, he asked benevolently. (…)
”I could, but I don’t want to.”
”Then why did you kiss me?”
”I had never kissed a man with a moustache before.”

————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag ligger efter och serverar därför två bokstäver på en gång. (Malins utmaning.)

Dessutom fuskar jag med två författare på L, eftersom Doris Lessing är min högt älskade husgudinna som följt med mig genom åren sen kanske 20-årsåldern och som jag dessutom träffat, medan Selma Lagerlöf var min mormors stora favorit som hon identifierade sig stenhårt med (låghalt lärarinna, med födelsedag 20 november). Jag kan helt enkelt inte välja mellan dem, det känns som ett personligt svek.

Bok: Lord Peters smekmånad av Dorothy L Sayers. Minst fem omläsningar, och Kamratfesten har jag läst ännu fler gånger.

Karaktär: Luna Lovegood.

På O är Joyce Carol Oates svår att gå förbi, även om den senaste jag läste var – det går inte att säga dålig för hon är aldrig dålig, men vissa tycker jag bara hjärtligt illa om. Å andra sidan har hon skrivit underbara böcker, så det måste bli hon. Bubblare: George Orwell.

Karaktär: Orm i Frans G Bengtssons Röde Orm. En härlig skröna som jag läste som barn och sen igen för några år sen när den kom på pocket.

Bok: Ord med historia är kul att bläddra i.

Read Full Post »

Christian vann, minsann

Christian, här tidigare omnämnd som den lilla skitungen, gick och vann Project runway. Minsann! Han var så nervös att han grät, och då grät jag också. Och okej, han är jätteduktig även om jag hellre skulle klä mig i Jillians och Ramis kläder.

Uppdaterade mig också på veckans Dexter, som blir mer och mer oförutsägbart hela tiden. Hur i hela världen ska han klara sig undan Doakes, som fått rejäl blodvittring nu, och Lundy, som troligtvis är hans intellektuelle överman? Dessutom galna Lila, som iscensätter ett mordförsök på honom för att stärka deras relation… nej, tillbaks till Rita med dig nu och börja tänka kyligt igen.

Read Full Post »

Jag har jobbat som en iller dag och natt och inte hunnit läsa mer än en dikt av Wislawa Szymborska och lite blädder i tidningar. Återfann en fin bokhandel i Malmö i två våningar, den börjar på H och slutar på -ius. Där hittade jag en gammal favorit, Louise Erdrich, Blåskrikans dans för 34 kronor. På science fictionbokhandeln inhandlade jag Joe Hill, En hjärtformad ask. (Hill är Stephen Kings son.) På pocketshopen på stationen såg jag flera intressanta böcker, men hör och häpna – jag köpte ingenting. Är lite stolt över det faktiskt.

Dikten handlade om en lärarinna som sprang in i ett brinnande hus och räddade fyra barn, till priset av sitt eget liv. Sann historia. Jag tänker mig att Wislawa läser tidningen och blir så gripen att hon skriver en dikt. Den var väldigt bra.

Read Full Post »

När antalet olästa böcker vid sängen börjar krypa ner mot 20 blir jag nervös. Och när jag får lön känner jag mig rik. Alltså bokbeställning. Det går till så att jag går in på mitt adlibriskonto, där jag markerat alla möjliga böcker jag blivit nyfiken på de senaste veckorna, plockar bort hälften, sen ett par till för att komma under 400 spänn (vill ju spara pengar till höstens stora resa) och landar på:

Lindsay, Jeff: Darkly Dreaming Dexter
O’Neill, Heather: Lullabies for little criminals
Moore, Terry: Strangers in Paradise (1)
Mosse, Kate: Labyrinten
Lispector, Clarice :Stjärnans ögonblick

Lindsay för att se om Dexter är lika bra i skrift som på tv, O’Neill är ett bloggtips som jag glömt från vem, Lispector dito plus nån tidningsrecension, Moore för att jag har del 3 och blev helt förälskad i den, och Kate Mosse för att jag hörde henne i ett radioprogram och hon verkade så klok: talade om hur viktigt det var för henne med en *berättelse* (inte bara språk, komposition etc) och att hon gillar science fiction.

Read Full Post »

Och så såg vi Batman begins. (Tack Kidneybönan för att du tryckte på lite där.)
Jag gillar den mycket, men den är inte lika enormt bra som The Dark Knight. Gary Oldmans roll är för liten, skurkarna inte lika läskiga som den läspande Jokern (förresten, är det första gången Liam Neeson har en skurkroll? Han ser ju verkligen ut som the good guy med sin stiliga näsa och allt), och Katie Holmes är ju ingen Maggie Gyllenhaal direkt.

Men som sagt, jag gillar den och är glad att vi såg den.

Read Full Post »

Jag blir helt sentimental av att läsa DN:s sammanställning av omistliga barnböcker. Så många minnen! Från min barndom och från när mina egna barn var små, det finns så många fina berättelser. Harry Kullman, Nalle Lufs & Pelle Svanslös, Pricken, Det blåser på månen, Elsa Beskow, Lille Prinsen, Kulla-Gulla… åh!
Men var är Max-böckerna? Max bil är ju underbar, jag kan den fortfarande utantill.

Roar mig med att räkna hur många jag läst och landar på 56 av 100. Inte illa. De senaste 10-15 årens utgivning har jag dålig koll på, det blir så när man inte har småfolk i huset längre. Ibland får jag lust att köpa nya barnböcker, men det kan ju dröja evigheter innan det finns nån att läsa dem för.

Har ni några favoriter bland de 100?

Read Full Post »

Eva Björkstrand heter en svensk serietecknare som jag nyss stiftade bekantskap med. Hon tecknar i svartvitt, lösryckta episoder, lite längre berättelser, enstaka bilder. Fragmentariskt. Det finns något där, särskilt när hon tar upp händelser från sin ungdomstid, men jag vill ha mer. Längre berättelser, mer sammanhängande. Nu spretar det för mycket för min smak, och varierar i intresse.

Men det här är debuten och jag skulle gärna läsa mer av Eva Björkstrand.

Read Full Post »

Två män. En ö utanför Boston. Läkare, vårdare. Sinnesjuka mördare och andra kriminella.
Männen är federala sheriffer. De ska leta efter en försvunnen patient, Rachel Solando. Polismännen har aldrig träffat varandra förut. Den ene, Teddy Daniels, har sin egen agenda. Han är på jakt efter pyromanen som dödade hans hustru. En cyklon drar fram över ön och det blir omöjligt att ta sig därifrån.

Det är klaustrofobiskt, det är svart, det är riktigt riktigt smart. Välskrivet, drabbande, ångestladdat. Krokar läggs ut, för att sen halas in. Ordvalen är extremt viktiga. Patient 67
måste läsas när man känner sig någorlunda skärpt. Måste läsas. Gå upp klockan fem om så krävs.

***Varning för spoilers här under!***

Read Full Post »

… och bestämde mig för att strunta i att försöka somna om, utan istället brygga kaffe och fortsätta läsa i Dennis Lehanes Patient 67, vad tänker ni då?
A Den kvinnan kan konsten att prioritera.
B Tanten kan inte vara riktigt klok.
C Det måste vara en väldigt bra bok.

Read Full Post »

Jag håller med den danska utbildningsministern Bertel Haarder att det är extremt trist och dåligt att nordiska ungdomar talar engelska med varandra. I Nordiska ungdomsrådet dessutom.
Det handlar om övning såklart. Jag har i hela mitt liv haft extremt svårt att förstå danska, ända tills jag tillbringade ett par månader i Danmark med nordiska kollegor, och till slut kunde höra skillnad på en jylländare och en Köpenhamnsbo. På kuppen lärde jag mig till och med att förstå norska från Stavanger, det är jag nästan ännu mer stolt över.
Islänningar läser danska i skolan. Finländare har svårt för danska men ofta bra koll på svenskan. Danska och norska har många gemensamma ord. Alla förstår en norrlänning, ingen förstår en skåning. Ungefär så kan man sammanfatta mina erfarenheter.

Men när jag läser runt på olika bokbloggar blir jag så grymt avundsjuk på människor som kan läsa böcker på norska, danska, alla möjliga språk. Det måste vara fantastiskt! Jag kan bara läsa på svenska och engelska. Plus tidningar på danska och norska, men aldrig en hel bok. Vilka språk läser ni?

Read Full Post »

Igår kväll fick jag då äntligen se den nya Batmanfilmen. Och vilken film! Jag älskade varje sekund (utom kanske biljakten, biljakter är så trist men hey, hur ofta får man se en långtradare flyga?). Skyskraporna, mörkret, allt var underbart.
Dessutom var det en kavalkad av favoritskådisar: Gary Oldman, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman…
Christian Bale som Batman var väldigt bra, Heath Ledger som Jokern var fantastisk. Ändå gillade jag nog Oldman som Gordon bäst. Ja, den var otroligt bra helt enkelt. Den här kommer jag att se många gånger, den placerar sig i samma liga som Blade runner och Kill Bill-filmerna.

(Den ena väninnan tyckte den var för långsam, den andra väninnan att den var för lång. Konstigt folk!)

Read Full Post »

För en kvart sen anmälde jag mig – försenat – till en kurs i Science-Fiction Classics. Läs här. Hur kul verkar det?! Läselistan ser ut så här. Inte särskilt oförutsägbart, men är det classics så är det ju.

Read Full Post »

Ville ha något helt annorlunda än Johan Jönson, och vad passar då bättre än Alan Hollinghurst? Så jag plockade upp The Folding Star igen och fortsatte där jag pausat. Den är mycket bra. Edward Manners fortsätter att obsessa över sin elev Luc, får besök av sin goda vän Edie, hemma i England dör en annan god vän tillika hans förste älskare i en ruskig bilolycka och han reser hem och minns. Sen tillbaka till Belgien där han gör allt för att komma nära Luc.

Ett replikskifte är så starkt, mellan Edward och en annan man, Cherif.
E: I’m in love.
C: I love you too.
E: He’s name’s Luc.

Burr, vad hemskt.

Read Full Post »

… vi gillar båda CSI. Originalet, i Vegas, med Gil Grissom och Catherine Willows och gänget. Det berättade hon när hon var på Kulturhuset för nåt år sen, och jag brukar tänka på det då och då när jag tittar: Undrar vad Jenny skulle tycka om det här?
Vi har kört ett, två avsnitt av säsong fyra nu mer eller mindre varje vardagskväll, och det är kul att se hur skådisar som är med i enstaka avsnitt har blivit kända i andra roller sen. Ikväll var det Ellen Tigh, Saul Tighs alkoholiserade fru i Battlestar Galactica, som var mördare. Otäck. Igår var det den rödhåriga Bree i Desperate Housewives man, i det där avsnittet med ett stafettlopp för poliser genom öknen. Catherine springer när Gil plötsligt ser en röd lykta uppe på en kulle och svänger upp och hittar en död kropp.

Read Full Post »

Older Posts »