Snälla, sluta analysera!

Knappt har jag hämtat mig (det tog drygt 20 år) från påståendet om att Bo Vilhelm Olsson bara fantiserade ihop Mio, Jum-Jum, och Landet i fjärran förrän nästa slag kommer. Jenny Teleman analyserar den andra stora favoriten Nils Karlsson Pyssling i Kulturradion och påstår att Bertil OCKSÅ bara hittat på Nisse.
Näe!!
Varför åh varför klickade jag på den länken?
Jag vill ha barndomens illusioner tillbaka.
——————————————-

Read Full Post »

Nya intressen på årets bokrea

Det är mycket roligare att handla åt Lillan än åt mig själv. Hittade två H A Rey, nostalgi på hög nivå, en ny bok om Max (med ”ny” menas att den inte fanns på sent 80- tidigt 90-tal) och så en mjuk liten sak som man kan tugga på.
De här bilderna är det så roligt att se igen, det är en bok där man fäller upp sidorna så att bilden förändras:




Mer om H A Rey och fru Margret här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om H A Rey, bokrea, Margret Rey, Max blöja, Barbro Lindgren, Eva Eriksson, mjukbok, barnböcker

Read Full Post »

Nicke Nyfiken var en flickapa

Det får jag lära mig i en intressant artikel i Expressen, som också skriver om Pricken som en tydlig motskrift mot rasdiskriminering. Pricken är den bok som jag skulle ge till besökare från andra planeter, för att lära dem om hur vi beter oss på Jorden.
Just nu pågår en utställning om Nicke Nyfiken på Jewish Museum i New York. Där är jag tyvärr inte. Men det är intressant läsning i Expressen, om makarna Margret och H A Rey och deras flykt undan nazismen. De var tyska judar, och cyklade från Paris bara timmar innan tyskarna kom, med manuskriptet till Nicke Nyfiken i bagaget. Som de skrev och illustrerade tillsammans, men då alltså med Nicke som en flickapa. En allegori över en judisk flicka?
En väldigt konstig sak är att det kommit ut en nyutgiven Nicke-bok, långt efter författarnas död, med makarna Reys namn på omslaget. Hur kan man få göra så?
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Nicke Nyfiken, Pricken, H A Rey, Margret Rey, barnböcker, flykt, judiskt

Read Full Post »

Politiskt korrekta barnböcker?

Svenska barnboksförfattare känner sig allt mer censurerade, enligt denna TT-Spektraartikel i DN och Svd. Det får inte vara tobak, öl, magi eller ”något farligt” — då klagar småbarnsföräldrarna tydligen på förlagen.
Stackars barn.
Viveca Lärn funderar på att sluta skriva barnböcker, och Gunna Grähs säger att ”Syresättningen är lägre än någonsin”. Jag antar att Grähs underbara Nussekudden inte kommer i nytryck nåt mer då? För när Kalle blev av med sin nussekudde började han röka och supa nåt alldeles förfärligt.
Och jag funderar på hur det går för ämnen som utanförskap, elaka kompisar, jobbiga föräldrar… får de förekomma?

Jag ber om ursäkt för alla kommentarer som fick ligga och vänta på godkännande.

En diskussion mellan författaren Ulf Stark och förläggaren Ann Sköld Nilsson finns här. Och hela diskussionen initierades av en artikel i Vi Läser.
Helena på Fiktiviteter bloggar också, liksom Tysta tankar som citerar samma rader ur Lennart Hellsing som i tv-inslaget..
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om barnböcker, censur, Gunna Grähs, Viveca Lärn

Read Full Post »

Tematrio — Astrid

Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, uppmanar Lyran.

1. Mio i Mio, min Mio är den jag tycker mest om. Hur han går där och känner sig oönskad och oälskad som fosterbarn, men så får han ett guldäpple av den snälla tanten i kiosken och sen hittar han en flaska med anden som tar honom till hans riktige far i Landet i fjärran. Där väntar hästen Miramis, vännen Jum-Jum, brunnen som viskar i skymningen och alla äventyren. Och den hemske riddar Kato.
När min yngste son var liten berättade jag Mio, min Mio för att göra en lång tråkig tunnelbaneresa lite roligare. Även de tuffa tonårskillarna på sätet bredvid tystnade och lyssnade.

2. Kajsa Kavat, Nils Karlsson-Pyssling, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell, Peter och Petra… Jag tycker så mycket om flera av de korta sagorna. Hur Kajsa Kavat räddade julen för sig och mormor, hur Bertil ordnade så fint för pysslingen Nils. Det är Eva Billows teckningar som gör den så underbar. Att kunna skapa magi i en berättelse som handlar om hushållsarbete! Men det måste vara det där att få känna sig duktig, att man klarar av saker, som barn behöver. Ingen rövare finns i skogen var nästan för spännande, och Mirabell om flickan som fick ett frö som växte upp till en docka — åh!

3. Astrid Lindgren måste ha tyckt mycket om namnet Rasmus. Bland mina böcker som syns på bilden finns det tre olika Rasmus. Rasmus på luffen, återigen en liten oönskad kille, som träffar en snäll luffare och sjunger om sill och potäter. I en av böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist hjälper Vita rosen en liten Rasmus, och så skrev Astrid Lindgren om Rasmus, Pontus och Toker, ett äventyr som utspelar sig delvis på en cirkus.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, barnböcker, sagor, Mio min Mio, Kajsa Kavat, Mästerdetektiven Blomkvist, Ingen rövare finns i skogen

Read Full Post »

Hon är inte så dum, Anne

Anne på Grönkulla slår huvudet på spiken:
– Det är ändå en skön sak, Marilla, att veta, att i morgon är en ny dag, då man ännu inte hunnit dumma sig.
och
– Ack, Marilla, halva nöjet av en sak ligger ju i att få glädja sig på förhand! utbrast Anne. — Det kan ju hända att man inte får själva saken, men ingenting kan väl hindra mig från att längta och hoppas på den!

Denna pratsamma och fantasifulla unge som låtsas och drömmer och glömmer bort alla monotona sysselsättningar för att istället fladdra iväg på ständigt nya äventyr påminner mig väldigt mycket om en ung flicka i bekantskapskretsen som har adhd. Visst är väl Anne på Grönkulla ett bokstavsbarn? Undrar om de pratade om det på konferensen?
Anne på Grönkulla är rolig läsning, men jag förstår också varför jag som barn inte föll lika hårt för Anne som för den sorgligare och mer jordnära Kulla-Gulla, griffeltavlor och piggsvinstårtor till trots.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne på Grönkulla, L M Montgomery, citat, bokstavsbarn

Read Full Post »

Grönkulla eller Green Gables?

Efter att ha läst lite här och där tänkte jag göra slag i saken och läsa om Anne på Grönkulla. Jag har ägt böckerna (minns omslag nummer två från vänster i övre raden i DN-artikeln) men de bor inte hos mig längre. Hittar en svensk översättning i bokhandeln, men det verkar bara finnas första delen? Så om jag vill fortsätta läsa måste jag byta till engelska eller så får jag det besvärligt med att leta igenom antikvariat… Hm. Tål att tänkas på.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Anne på Grönkulla, L M Montgomery, böcker

Read Full Post »

56 av 100 barnböcker

Jag blir helt sentimental av att läsa DN:s sammanställning av omistliga barnböcker. Så många minnen! Från min barndom och från när mina egna barn var små, det finns så många fina berättelser. Harry Kullman, Nalle Lufs & Pelle Svanslös, Pricken, Det blåser på månen, Elsa Beskow, Lille Prinsen, Kulla-Gulla… åh!
Men var är Max-böckerna? Max bil är ju underbar, jag kan den fortfarande utantill.

Roar mig med att räkna hur många jag läst och landar på 56 av 100. Inte illa. De senaste 10-15 årens utgivning har jag dålig koll på, det blir så när man inte har småfolk i huset längre. Ibland får jag lust att köpa nya barnböcker, men det kan ju dröja evigheter innan det finns nån att läsa dem för.

Har ni några favoriter bland de 100?

Read Full Post »