Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Auto da Fay’

Fay Weldons självbiografi är en hejdlös historia. Vilket liv hon levt! Och ofta råkar hon rätt illa ut. Redan i sin mammas mage faktiskt, under en svår jordbävning på Nya Zealand. Då finns redan systern Jane, och mamma Margaret har mer eller mindre flytt in i äktenskapet med pappa Frank efter att morfar Edgar vid 69 års ålder gjort sin älskarinna med barn och skilt sig från mormorn.
Det är mycket dramatik i Fays tidiga liv. Det mesta är ”Den fria kärlekens” fel. Eller Livskraften, som H G Wells och George Bernhard Shaw kallar den. Båda dessa herrar umgicks i morföräldrarnas hem i England, där mormor Frieda/Nona spelade piano sex timmar om dagen. Efter några turer hit och dit flyttar Nona till Margaret i Nya Zealand för att hjälpa till. Vid det laget är även den vackra, konstnärliga, bohemiska Margaret skild, till Fays stora men maskerade förtvivlan. Hon saknar sin pappa mycket, men Frank hade tyvärr också för mycket Livskraft.

Så får Margaret ett arv och har råd med biljetterna tillbaka till England. Fay och Jane reser för sista gångeh och hälsar på sin far. Fay gråter, hon vet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Pappan gråter också. Men Fay säger aldrig något till mamma om hur hon saknar sin far, det vore illojalt.
England är inte samma land som när Margaret var ung. Sönderbombat och kallt, och folk samlas vid ingångarna till tunnelbanan för att kunna värma sig lite av de varma pustarna av kroppsångor när dörrarna öppnas. En skata biter Fay i benen.
Fay är intelligent men har inget sexuellt självförtroende. Trots detta lyckas hon ha ett antal kärlekshistorier och blir med barn. Hon vill inte gifta sig med pappan, men några år senare efter slit och släp och fattigdom gifter hon sig istället med en helt annan man, en rektor. Han visar sig vara helt ointresserad av sex för egen del, men vill gärna agera hallick. (Det är helt absurt. Och härifrån kom material till Praxis, förstår jag.) Tack och lov skiljer hon sig till sist från hallicken och återgår till en tillvaro där mamman får ta hand om den lille sonen medan Fay jobbar på olika jobb. Bäst går det inom reklambranschen (där hon bland andra jobbar med David och Assia Wevill) Det går bättre och bättre för Fay, och hon börjar tjäna skapligt på sin penna.
Boken slutar när Fay nyss gift sig med Ron Weldon (de ska vara gifta i 30 år) och hon åker in till BB för att föda barn. På vägen passar hon på att posta ett manus hon skrivit, det första på många år, och ett som hon vet är bra. Men exakt hur det går får vi inte veta.

Det här är snabb och ofta rolig läsning. Dråplig och sorglig om vartannat, och jag känner igen den skarpa Weldonska pennan. Ibland hade jag önskat att hon stannat kvar, dröjt vid händelser, gått djupare. Men sån är ju inte Weldons stil, hon har sitt eget tempo.
Efteråt googlar jag Rita Angus, en konstnär som målade Fay och Jane. Det är de som har rutiga klänningar här. Margaret tyckte att tavlan var så ful att hon försökte glömma den när de reste hem till England.
Jag noterar att Nona ogillade Jean Rhys. Och att om det är sant att Rebecca Wells skrev till sitt förlag och bad dem att inte ge ut sin son Anthonys bok, då var hon väldigt elak. Och att mycket elände hade kunnat undvikas om Assia Wevill hjälpt till att skala potatis när Syliva Plath bad henne. Istället för att börja flirta med Ted.
Ulrika Kärnborg har också läst.
Och Frida på Påhittade nöjen.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Jag tror att det var Röksvamp som var min första Fay Weldon. Den var ruskigt spännande och jag blev helt uppslukad. och förälskad. Nu minns jag ingenting av den, mer än nån sorts känsla av att det var häxerier eller i alla fall något mystiskt som pågick.
Nästa blev Praxis. Från den minns jag hur Praxis säljer sex under det mer lättillgängliga namnet Patricia eller nåt sånt, och vid ett gruvligt tillfälle inser att hon legat med sin egen far. Och lite mer minns jag också.
Sen läste jag och älskade dem alla: En hon-djävuls liv och lustar, Presidentens son, Brev till Alice, Marjorie, Grace och jag, Shrapnel-akademien, På kvinnors nivå, Landets hjärta, Levnadsregler, Kärlekens lust och vånda, Rebecca West, Avbilder. De flesta köpte jag inbundna, vilket var en ganska stor uppoffring eftersom jag hade väldigt lite pengar.
Men sen tog det slut mellan Fay och mig. Jag minns inte riktigt varför. Kanske var jag mätt, kanske hade jag bara inte tid. Kanske blev det svårare att få tag i hennes böcker? Eller så blev de för lika, och lite för lättuggade. Och så var det ju den där grejen med att hon sålde sig till en juvelerarfirma, och skrev en hel bok med oblyg textreklam.
Sen för ett par, tre år sen fick jag syn på Fay Weldons självbiografi Auto da Fay i en boklåda i stan. Jag tänkte köpa den, men gjorde det inte, och sen var den borta. Skit också. Men nu finns den på svenska och jag ser verkligen fram emot att läsa den!
På bilden syns även en av Weldons allra bästa, Brev till Alice, som är en rad brev till en 18-åring som tycker det är töntigt och tråkigt att tvingas läsa Jane Austen. Breven förmedlar en sådan kärlek till litteraturen, det är ren njutning att läsa.
Och jag är också väldigt tacksam mot Fay Weldon för hennes bok om Rebecca West. Utan den hade jag kanske aldrig upptäckt West, och därmed gått miste om Världens bästa nästan självbiografi. (Som börjar med Källan flödar. Brukar finnas på antikvariat och sånt då och då.)
Nina Lekander gillade också Praxis och hoppas på en revival för Weldon.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 886 andra följare