—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stars Hollow, Gilmore girls, tv

Jag kastar mig glupskt över nästa Ann Cleeves, Vita nätter. Det är sommar och då blir det aldrig mörkt på Shetlandsöarna. (Jämför Norrbotten!) Jimmy Perez har inlett en relation med konstnären Fran Hunter. Fran har vernissage tillsammans med öarnas berömda Bella Sinclair, och hennes fiolspelande brorson Roddy. Men det är märkligt lite folk på vernissagen, och än märkligare blir det när en man går fram till en tavla och börjar storgråta…
Det fortsätter i samma stil som den första boken, och jag gillar det jättemycket. Gamla hemligheter som kommer i dagen, att man får följa vissa personers tankar och reaktioner, miljöbeskrivningarna. På slutet trappas spänningen upp och tempot ökar. Det passar bra, men jag gillar det där lite långsammare i början också.
Det ska visst bli fyra böcker, en för varje årstid.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Vita nätter, Shetlandsöarna, deckare

Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: ”Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Moberg, Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka, psykisk sjukdom, böcker

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, Spetsprojektet, dramatik, missfall, abort, förlossning, Ingmar Bergman

Ann Cleeves deckare i Shetlandsmiljö visar sig vara mycket bra. Svart som natten heter den första, och där är det en ung flicka som blir mördad. Hennes namn börjar på C, precis som en annan, mindre flicka som försvann för många år sedan. Båda flickorna har varit vänner med det avskydda byoriginalet.
Jag gillar persongalleriet, med polismannen Jimmy Perez i spetsen. Hans anfader drev iland på 1500-talet, men 500 år är ändå inte riktigt tillräckligt för att räknas som urshetländare…
Här finns den rike företagaren, hans barnslige son, den strama lärarinnan som håller dottern i fasta tyglar medan mannen jobbar över, en nyskild konstnär med en olycksalig benägenhet att snubbla över lik, hennes exmake och hans åldrande älskarinna, en sörjande far. Alla har sina hemligheter även om man får jobba hårt för att hålla något hemligt på en liten ö där alla känner alla i generationer bakåt.
Jag gillar också miljöskildringarna; det karga, havet, dimman. Färjorna.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Svart som natten, deckare, Shetlandsöarna

Köpte en dublett till min kära Ulla Isaksson, bara för att den var så fin. Den blå är finare, nästan. Och den röda är på väg att falla sönder.
Funderar på att försöka få tag i en biljett till Nära livet ikväll, men det kan bli svårt en lördag. Och ännu svårare att masa mig iväg. Det går trögt nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, böcker, Kvinnohuset

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som att jag hade blivit skygg för liv och rörelse där borta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt där hemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktining och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris… Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden./…/

Ur Troll och människor, som jag ärvt av mormor, som delade födelsedag med Selma Lagerlöf. 20 november.
Hela talet kan läsas här på nobelprize.org.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Nobelpristagare, böcker, Troll och människor, tal, mormor

Gamla fina böcker
Fotoböcker
Seriealbum (men serietidningar går bra)
Böcker där folk kräks och har sig, typ Ruy Murakami

Stieg Larsson och jag har bott i samma hus. På Norra Ersmarksgatan i Umeå. Stadsdelen heter Haga.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om kändiskänning, Umeå, Stieg Larsson, Norra Ersmarksgatan

Tredje boken om Mercedes Thompson och jag tycker att de blir bättre och bättre. Här är det Mercys gamle mentor Zee som ber henne om en tjänst: Att i sin coyoteform lukta sig runt i husen hos en rad mordoffer på reservatet för faes. En enda person har varit i alla husen, vakten O’Donnell, en människa. När Zee och uncle Mike beger sig till O’Donnell för att ta itu med honom, upptäcker de att nån annan hunnit före. Men när polisen kommer dit hittar de Zee med blod på händerna, så han åker i fängelse.
Mercedes sätter livet på spel flera gånger om i sin strävan att fria gamle Zee. Hon råkar illa ut, riktigt illa.
Jag gillar Patricia Briggs sätt att mixa nutiden med gammal folklore och sagor om pepparkakshus och förtrollade gåvor. Jag gillar Mercy mer och mer. Detta är den tredje boken i serien, läs här om första, Moon Called, och andra , Blood Bound. Och efter att ha läst på dn.se att ”eskapism är 2000-talets absoluta innedrog” så känner jag mig väldigt inne nu.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Briggs, varulvar, Mercy Thompson, urban fantasy, böcker

Danielle Steel är en sån där författare som jag tror att jag vet hur hon skriver, trots att jag aldrig läst henne. Skulle någon frågat mig om jag kunde tänka mig att läsa en bok av henne hade svaret blivit ett tveklöst nej. Men nu upptäcker jag att det finns en bok av henne jag kan tänka mig, hon har nämligen skrivit om sin sons psykiska sjukdom och självmord.
Upptäcker jag i litteraturhänvisningarna i Åsa Mobergs Vara anhörig, som jag läser lite av och till just nu.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Danielle Steel, Åsa Moberg, psykiska sjukdomar

Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, uppmanar Lyran.

1. Mio i Mio, min Mio är den jag tycker mest om. Hur han går där och känner sig oönskad och oälskad som fosterbarn, men så får han ett guldäpple av den snälla tanten i kiosken och sen hittar han en flaska med anden som tar honom till hans riktige far i Landet i fjärran. Där väntar hästen Miramis, vännen Jum-Jum, brunnen som viskar i skymningen och alla äventyren. Och den hemske riddar Kato.
När min yngste son var liten berättade jag Mio, min Mio för att göra en lång tråkig tunnelbaneresa lite roligare. Även de tuffa tonårskillarna på sätet bredvid tystnade och lyssnade.

2. Kajsa Kavat, Nils Karlsson-Pyssling, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell, Peter och Petra… Jag tycker så mycket om flera av de korta sagorna. Hur Kajsa Kavat räddade julen för sig och mormor, hur Bertil ordnade så fint för pysslingen Nils. Det är Eva Billows teckningar som gör den så underbar. Att kunna skapa magi i en berättelse som handlar om hushållsarbete! Men det måste vara det där att få känna sig duktig, att man klarar av saker, som barn behöver. Ingen rövare finns i skogen var nästan för spännande, och Mirabell om flickan som fick ett frö som växte upp till en docka — åh!

3. Astrid Lindgren måste ha tyckt mycket om namnet Rasmus. Bland mina böcker som syns på bilden finns det tre olika Rasmus. Rasmus på luffen, återigen en liten oönskad kille, som träffar en snäll luffare och sjunger om sill och potäter. I en av böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist hjälper Vita rosen en liten Rasmus, och så skrev Astrid Lindgren om Rasmus, Pontus och Toker, ett äventyr som utspelar sig delvis på en cirkus.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, barnböcker, sagor, Mio min Mio, Kajsa Kavat, Mästerdetektiven Blomkvist, Ingen rövare finns i skogen

Vi har kollat på The Line of Beauty. Underbar serie i tre delar på Alan Hollinghursts bok, om skönhetsälskande Nick Guest som flyttar in hos och låter sig förföras av familjen Fedder. Det är 1980-tal, Thatcher, partydroger och massor av bra musik: Frankie goes to Hollywood, The Clash, The Pretenders…
Här har familjen dragit till Frankrike och lämnat Nick för att vakta dottern Catharine, som är psykiskt sjuk. Det är första gången de är ensamma med varandra:

Mer Hollinghurst här och här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alan Hollinghurst, The Line of Beauty, 1980-tal

Och liveversionen.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Smells like teen spirit, musik, cover

1978 när Patti Smith slog igenom med Because the night tog Annie Leibowitz denna fantastiska bild:


Och 1996 tog hon nya. Hoppas det går att läsa här under.


Jag kan inte kalla Annie Leibowitzs bok På uppdrag för välskriven rent språkligt, men det är roligt ändå att läsa om hur det gick till med flera av hennes mest berömda bilder. John Lennon och Yoko Ono, Demi Moore, Whoopi Goldberg, Arnold Swarzenegger och en rad andra. Rolling Stones. Men mest tittar jag på bilderna, förstås.
Sök på Leibowitz namn och bilder så hittar ni fantastiska saker. Mer Patti Smith på bloggen här och här. Och här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Annie Leibowitz, Patti Smith, Because the night, På uppdrag, foto, musik

Ett smakprov ur Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv. Huvudpersonen Arvid är ute och kör bil med sina döttrar.
Det var fint å ha dem begge i baksetet. På den måten kunne de snakke med meg om hva de ville uten å måtte se meg i ansiktet, og jeg på min side slapp å se inn i ansiktene deres, och noen ganger lot de være å se på hverandre i tillegg, og da satt vi alle tre og glante ut av vinduene hver vår vei uten å si noe som helst, mens bilen trilla videre, og alle visste vi at ting ikke var som de skulle være. Jentene visste det, og jeg visste det, og hun som ikke satt i bilen visste det kanskje best av alle, og det var derfor hun heller ikke var med på disse turene.
Sånn var situasjonen.

Inte så svårt som man tror, eller hur?
Mer om Petterson här här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska

Jeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, böcker, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska, Nordiska rådets pris

Diskussionen under inlägget om Barbara Voors och Kathy Bates här nedan drog iväg till att bli en diskussion om bokbloggosfären och hur vi bemöter varandra, med mera. Intressanta tankar där, tycker jag.
Och så undrar jag lite över hur ni andra betraktar era och andras bloggar?
Jag ser dem som rum, att jag kommer hem till nån. Och att ni kommer hem till mig här.
Det är därför jag inte gillar RSS-feed, då tappar jag hela hemma hos-känslan.
Jag saknar fortfarande den gamla konferenskänslan, på till exempel 35+, som jag tyckte var en fritidsgård för vuxna där man kunde hänga ett tag när man hade lust. Twitter och Facebook är inte alls samma sak. Men det hör väl åldern till att tycka att det var bättre förr.
———–
Läs även andra bloggares åsikter om netikett, bloggosfär

Krimalfabetet avslutas med Ö. Jag har missat Ä, så jag kör en fuskkombo.
Älskade Poona av Karin Fossum är en jättebra bok, men jag blev så ledsen av den att jag slutade läsa Karin Fossum. Kunde inte Poona ha fått leva?
Änglarösten av Arnaldur Indridason. Han varierar lite, men den här har jag för mig var en av de bättre.
Ö-morden av Gretelise Holm var däremot inte bra. Jag har provat två av Holm, och ingen av dem var bra.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om krimalfabetet, deckare, Arnaldur Indridason, Gretelise Holm, Karin Fossum

Igår kväll (i Mjölby på Kura skymning) berättade Barbara Voors att hon minsann bloggat lite, på nåt som heter bokcirklar.se och som jag inte känner till. Efter viss möda hittar jag bloggen här. Ungefär som hon skriver i första inlägget sa hon även igår kväll, det där med att känna obehag inför nätet för att man tycker det är så hård stämning.
Jag har även hört om andra författare som tycker så, och jag brukar säga att: Det är en helt annan sak i bokbloggosfären. Här är alla snälla och vänliga mot varandra, och ingen bråkar nånsin. Vi är det snälla hörnet av internet. Så det sa jag till Voors igår också. Och hon berättade att hon nog tänker sig att kommunicera sen, när hemsidan blir klar.
Det var en bra kväll även om jag gärna hört fler utdrag ur Islossning. Apropå skrivande så nämnde hon vid ett par tillfällen Stephen Kings bok Att skriva, och då var jag tvungen att fråga om hon hade andra King-favoriter också. Lida och Dolores Claybourne blev svaret. Ypperlig smak! Och en fin anledning att titta på Kathy Bates.


——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Barbara Voors, Islossning, Kathy Bates, Stephen King, Lida, Dolores Claibourne, författarframträdande,

Idag är det pappor som gäller i tematrion. Jag har letat och letat i bokhyllorna för att hitta vanliga pappor, pappor som inte sviker, pappor som älskar sina barn och lagar mat till dem och lär dem saker om livet. Men jag går bet på det. Skrämmande.

1. The Tender Bar av JR Moehringer. JR:s pappa har stuckit för länge sen. Men han är radiopratare, så lille JR brukar lyssna på hans program och prata tillbaka, berätta om saker som är viktiga i en sjuårig pojkes liv. En av årets bästa böcker, skriver jag här.

2. Kim Leine skriver i sin självbiografiska roman Kalak om en far han sökte upp som tonåring. Stark, drabbande. Jag har skrivit här och du kan läsa ett citat ur boken här.

3:an tänker jag lämna tills jag kommer på nån pappa som inte sviker. De finns i barnlitteraturen: Alfons Åbergs pappa, Ronjas Mattis, Rasmus som hittar sin egen pappa ute på luffen… men jag vill ha en vuxenbok.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, pappor, Kim Leine, JR Moehringer, The tender bar, Kalak

Du — ja, just Du! — som läser här och aldrig hittar något om boken du just läser, eller din bästa youtube-länk, eller favoritdikten. Du som inte har nån egen blogg för att du är blyg eller inte ids skriva varje dag eller inte har tid eller är rädd för att stava fel. (Jag rättar.)
Bli min gästskribent för en dag!
Mejla på 99snowflake(det där tecknet)gmail.com och pip helst till här också.
Kom igen nu! Gör det bara.

Jag är en sucker för litterära referenser och blixtsnabba populärkultursreferenser. Nu när vi har tredje säsongens Veronica Mars som vardagstittning här hemma njuter jag av att Logan har läst 1984 och till och med klämmer ur sig en Emma/Jane Austen-referens. Dessutom är en kille utklädd till otäckingen med bara ena ögat sminkat från A clockwork orange. Det är väl mest från filmen — som jag inte gillar — men ändå.
Veronica jobbar extra i biblioteket nu. Buffy–Rory–Veronica: alla trivs de i biblioteket.
Uppdatering: … och plötsligt dyker Lafayette från True blood upp. I VM spelar han en förde detta barnsoldat från Uganda som skrivit en bok. Han är spensligare men omisskännlig, och jag älskar hans röst.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Veronica Mars, Logan Echolls, 1984, George Orwell, Jane Austen, meta, Anthony Burgess, A clockwork orange, bibliotek

Jag har hunnit 40 sidor in i Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv, som jag lovade att jag skulle läsa på norska, och det går jättebra. Det är såklart några ord jag inte förstår, men jag tycker att jag har hittat flytet i läsningen. Boken är dessutom väldigt bra.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Per Petterson, läsa på norska, Jeg forbanner tidens elv

Alldeles nyss fick jag De två saliga av en kollega och blev jätteglad.

Uppdatering: Kollegan hade läst hos mig. Mer Ulla Isaksson står att läsa hos Ingrid, Vixxtoria och Lyran. Enjoy!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, De två saliga<

Det tycker dottern Guadalupe också.

Istället handlar det om Lubas systrar Fritzi och Petra…

… och framför allt om Petras dotter Venus. En tjej som jag fort lär mig att älska.

En scen där Venus och hennes mor grälar i en bil är underbar. Venus är barn, men så tecknas en framåt-flash till när hon är vuxen och hatar sin mor för att hon tagit droger och knullat runt. Det är fortfarande Venus, nu cirka 40, som kör bilen och Petra, cirka 60, som sitter bredvid.
Jag kanske ska varna för/locka med att det är mycket sex i det här albumet.

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Luba in America, Gilbert Hernandez

Hur norrmännen ids översätta våra deckare när de har mycket bättre själva är för mig obegripligt. Anne Holts 1222 över havet är en klassisk pusseldeckare, ett klaustrofobiskt psykologiskt drama, och en läsfest med blinkningar till allt från Jane Eyre till Roald Dahl. Jag blir så glad av att se den gamla historien om hon som slog ihjäl sin man med en frusen lammstek återberättas!
Så här går storyn: Hanne Wilhelmsen, i rullstol, är med om en tågurspårning i snöstorm på norska fjället. 196 passagerare räddas till närbelägna Finse högfjällshotell. Där börjar de dö en efter en… och paniken stiger i takt med orkanvindarna och snöhögarna som täcker fönstren. Väldigt väldigt bra!
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Holt, 1222 över havet, deckare, norsk

Till David.

Det är i början av november
Himlen är grå som järn, bara tyngre
Vinden har gömt sig bland träden
Natten rymmer sitt hjärta
Ett av dagens regn har passerat
förbi vår by
Vi har lagt ner ved i en skrubb
i källaren och nu breder
en främmande doft ut sig
ren och klarare, som stycket
ur Psaltaren jag läste
tidigare den här morgonen
Högt över oss passerade flyttfåglarna
lyckligt ovetandes om att vi finns här
varelser i ett mindre hus

ur Ett torn högre än jag själv
av Kristian Lundberg

Det var Vixxtoria som önskade sig ett smakprov på Kristian Lundbergs poesi. Den här samlingen är från 1996, och då skrev han mer enstaka dikter. De hör ihop och det finns en struktur i samlingen, men de är inte en enda lång dikt som det är i de senare böckerna, från 2000-talet. Jag gillar nog de senare bäst. Skönt, då följer jag med i hans utveckling.

Tematrion handlar om film och jag gör det enkelt för mig genom att fokusera på filmer som är lika bra eller bättre än boken. Alltså där filmen är ett eget verk med konstnärligt värde.

1. Virgin suicides. Sofia Coppolas debutfilm, på Jeffrey Eugenides roman.

2. Harry Potter. JK Rowlings skrev, regissörerna har varit olika.

3. The Hours. Filmen med Nicole Kidman, Julianne Moore och Meryl Streep är fantastisk. Michael Cunningham skrev boken, Virginia Woolf skrev Mrs Dalloway.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om bok blir film, Jeffrey Eugenides, Sofia Coppola, Meryl Streep, Julianne Moore, Nicole Kidman, The Hours, Michael Cunningham, Harry Potter, Sirus Black, Gary Oldman, Daniel Radcliffe, Mrs Dalloway, meta, Virginia Woolf, J K Rowlings, Virgin suicides

Kvinnohuset är något så ovanligt som en kollektivroman. Ett kalejdoskop av människoöden som korsar och berör varandra, och där de gemensamma nämnarna är att de alla är kvinnor och bor i samma hus. Ett särskilt hus för ensamstående självförsörjande kvinnor, med en portvakt till hjälp.

En av kvinnorna i huset, Anna, är gift, men hennes man vill helst bo ensam. Däremot tycker han att det är praktiskt att ha älskarinnan Eva boende i samma hus som Anna (båda vet om varandra). Och så är det Isa, ensam och bitter, hon spår i kort för sin försörjning men hon tror inte på det själv. Hon är bara en bra iakttagerska, och så har hon nytta av den skvallriga Ameli.

Sylvia i huset är hattmodist. Hon har flera älskare, och sätter en ära i att vara den där bussiga flickan, som alltid är på gott humör. Djupt religiösa Vera är förälskad i Sylvia. Och så finns där portvaktens dotter Rosa, trög och klumpig, som går omkring med sin egen hemlighet.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker att det här är så väldigt bra. Det är något med språket förstås, och djupet och nerven, och Isakssons förmåga att sätta ord på mänskliga känslor som gör att man bara flämtar. Replikskiften som är hisnande exakta och borrar sig rätt in i mig. Ulla Isakssons dialoger påminner om Joyce Carol Oates noveller. Och efter att ha läst JCO:s dagbok där hon pratar om hur viktigt det är med komposition så kan jag se hur Isaksson mycket medvetet har mejslat ut sin roman. Den här har hon jobbat hårt med, och lyckats fenomenalt.
Och så slutet! Herregud, vilket slut, det var länge sen jag blev så överraskad.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset, best of 2009, böcker, kollektivroman, kärlek

Upplyft från diskussionen här. Spelas på Östgötateatern.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, teater, Ingmar Bergman, Jenny Andreasson,

Inkräktarna — Daphne du Maurier
Naturlig död? — Dorothy Sayers (deckare, omläsning)
Kvarnen och korset — Vibeke Olsson
Död på dagordningen — Patricia Moyes (deckare)
Anne på Grönkulla — L M Montgomery (barnbok, omläsning)
De obesegrade — William Faulkner (Nobelpristagare)
Stalins kossor — Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verdes — Joy Nicholson (Best of 2009)
Tragedi i tre akter — Agatha Christie (deckare)
Mord av gammal årgång — Ngaio Marsh (deckare)
The Journal of Joyce Carol Oates (påbörjad mycket tidigare, utläst 27/9)
Book of Longing — Leonard Cohen (omläsning, delar av, poesi)
Samma hav — Amos Oz (prosalyrik)
From Dead to Worse — Charlaine Harris
Valdemarsdag — Kim Leine
Havets hjältar — Rudyard Kipling (Nobelpristagare)
Alltings hjärta– Kristian Lundberg (poesi)
Dödskällan — Reggie Nadelson (deckare)
Sov av sig ruset, damen! — Jean Rhys (noveller)
Glashussplitter – Sarah Kirsch (poesi)
Att kasta sig ner i hjärtat– Kristian Lundberg
A Storm of Swords – G R R Martin (Best of 2009)
Mitt mord är ditt — Nicholas Blake
Hardcore — Kristian Lundberg
The Wheel of Love — JCO (noveller)
Hand i handske – Ngaio Marsh (deckare)
Ett torn högre än jag själv — Kristian Lundberg (poesi)
Syndabocken — Daphne du Maurier

Poesin är den stora överraskningen på denna lista, men även noveller är ovanligt för att vara jag. Det känns som att jag läst mycket av Oates, men det är visst bara två. Dagboken höll jag på med väldigt länge. Rätt mycket från mitten av 1900-talet (du Maurier, Marsh, Moyes, Blake, Christie). Faulkner var en av upptäckterna som jag tänker återkomma till, liksom Oksanen. Starkast av dem alla var ändå Klanerna i Palos Verde. Makalöst bra.

– Jag härdar inte ut med det, säger hon darrande. Att ta från en annan människa.
– Du tar ingenting från Anna, säger han lugnt. Ingenting som inte var taget förut. Det är ju inte första gången jag har en annan kvinna. Anna är stark, hon har själv gjort sitt val.
– Nej, säger hon häftigt. Hon har inte valt. Hon lika litet som jag.
– Hon har att välja mellan detta eller inget, säger han lugnt.

Då tiger hon och vet, vad hon själv har att välja mellan. Det känns som om han slagit henne. Fast hon vet, att han aldrig skulle lyfta sin hand mot henne ens i sin tanke, tycker hon sig nu känna märket efter hans breda hand, efter hans långa fingrar och den hårda ringen, tvärs över sitt ansikte. Det märket går aldrig bort, tänker hon. Det kan han aldrig tvätta bort och jag kan aldrig gråta bort det.

Minuterna tickar mellan dem i tystnaden.

Ur Ulla Isakssons Kvinnohuset.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset

… och tänker inte göra så mycket mer i helgen.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset, Gilbert Hernandez, Luba in America, Annie Leibowitz, Per Pettersson, Jag forbanner tidens elv, På uppdrag, tokläsning

En Daphne du Maurier innehåller dramatik, tragedi, äventyr och moraliska dilemman. Jag tycker att man kan läsa in författarens egna bekantskap med livets svartare sidor, även om jag läser böckerna som underhållning och för njutningens skull.
Syndabocken handlar om en deprimerad engelsman utan tillhörighet i livet som möter sin franske dubbelgångare, en utlevande charmör till adelsman som ställt till det för sig. Fransmannen stjäl engelsmannens kläder, och den senare ”tvingas” överta rollen som greve Jean de Gué.
Med greverollen följer en ledsen och gravid fru, en djupt religiös liten dotter som ser syner och späker sig, ett par älskarinnor, ett glasbruk och en samling familjemedlemmar i komplicerade relationer. Dessutom ekonomiska bekymmer och flera mystiska hemligheter som daterar sig till andra världskriget där greve de Gué var på motståndsrörelsens sida.
Historien är naturligtvis helt osannolik. Men det gör inget. Det är Daphne.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, böcker, Syndabocken

Här är mina svar på Bokbabbels enkät: Låt böckerna beskriva ditt liv. Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
En kvinna — Anne Delbée

Beskriv dig själv
Only human — Jenny Diski

Hur mår du?
Livet på marken är inte lika lätt — Viveca Lärn

Beskriv stället du bor på
Bortom all ära och redlighet — W Somerset Maugham

Vart skulle du vilja resa?
I Amerika — Susan Sontag
Fallande änglars stad — John Berendt

Beskriv din(a) bästa vän(ner)
Dårfinkar och dönickar — Ulf Stark

Vilken är din favoritfärg?
The color purple — Alice Walker

Hurdant väder är det just nu?
I en klass för sig — Curtis Sittenfeld

Vilken är din favoritårstid?
Islossning — Barbara Voors

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Elva minuter — Paulo Coelho

Vad betyder livet för dig?
The Hours — Michael Cunningham

Hurdant är ditt parförhållande?
Love — Toni Morrison

Vad är du rädd för?
Depressionens demoner — Andrew Solomon

Dagens aforism
Moment 22 — Joseph Heller

Vilket råd skulle du vilja ge?
Att spela människa — Ursula K LeGuin

Hur skulle du vilja dö?
Club dead – Charlaine Harris
Instruktion för nedstigning i helvetet – Doris Lessing

Ditt motto
Konsten att njuta av livet – Lin Yutang

En av de olyckligaste författare jag någonsin stött på är den engelska dramatikern Sarah Kane. Hon skrev pjäser om sinnesjukdomar, krigsskador, kannibalism, våldtäkt. Hon led av psykoser och hängde sig på en psykavdelning när hon var 28 år.
Här får man veta mer om henne:

Och här är ett utdrag ur pjäsen 4.48 Phycosis. Klippet är på polska, men man får ju en känsla. Jag såg den för några år sen med Riksteatern och Annika Hallin. Jag har för mig att hon var helt ensam på scenen då? Hon var bra i alla fall, och då hette pjäsen Psykos klockan 4.48. (Vid detta klockslag skulle hon ta sitt liv.)

UPPDATERING: Jag kanske ska meddela att jag inte är deprimerad själv. Då skulle jag verkligen inte vilja bry mig om Sarah Kane! Borde satt ut en varningsskylt, kanske…
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sarah Kane, 4.48 Psycosis, dramatik, sinnesjukdomar, deprimerade författare, Riksteatern, Annika Hallin

Nu erkänner till och med Paperback Lover att det börjar bli svårt… Jag kör en Åsa-trio.

Åsa Larsson: En av landets absolut bästa deckarförfattare. Debuterade med Solstorm. Hennes hjälte heter Rebecka Martinsson och är en utbränd Stockholmsadvokat som reser hem till Kiruna-bygden när hennes gamla barndomsvän hamnat i en riktig soppa, som inkluderar mord och en hårt styrd kristen sekt. Gåtan är bra, och jag älskar miljöskildringarna med farmor som pratade finska och rullade egna cigaretter med remsor rivna ur tidningen. (Norrbottens-kuriren?) Dessutom Sivving, som bor i pannrummet. Jag tänker mig honom i Helly-Hansen och långkalsonger.
Larsson verkar inte ha nån hemsida, jag tror att hon hatar internet.

Åsa Nilsonne: Hon är också riktigt bra. Hjälten heter Monika Pedersen och har en knepig bakgrund, med en psyksjuk mamma som hon såg bli påkörd, och en mormor inom storpolitiken. Boken som handlar om detta, och om Etiopien, är väldigt bra och heter Bakom ljuset, men den är inte den första så ska man läsa i ordning så börja inte där. Åsa Nilsonne bloggar här.
Den senaste boken jag läste av henne handlade om våld mot flickor och kvinnor, där Nilsonne tog väldigt tydlig ställning, mot förstås. Samtidigt var hon då en av dem som hade Unni Drougges gamla ex som förläggare, alltså han som Drougge skrivit om och berättat om hur hon blev misshandlad. Det där kändes jobbigt och jag fick inte ihop det moraliskt. Eftersom jag tror att Drougge talar sanning, alltså.

Åsa Schwartz: Hon har skrivit en bok som heter Och fjättra Lilith i bojor som handlar om ockultism, ritualmord, 1800-talets Stockholm och nutidens it-bransch. Jag blev lite besviken på den, men minns inte vad jag hakade upp mig på. Kanske utvecklas Schwartz åt rätt håll, hon har i alla fall skrivit en till om samma student, Lena. Schwartz har en hemsida med musik.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Krimalfabetet, Åsa Larsson, Åsa Nilsonne, Åsa Schwartz, deckare, Kiruna, ockultism, våld mot kvinnor, Unni Drougge

… som jag hittar via Fia finns här. Där kan man läsa att det ska vara en Daphne du Maurier-festival i Cornwall i maj nästa år. I Fowey och St. Austell Bay. Dit vill jag förstås.
Jag kan inte låta bli att köra den underbara bilden i repris. Ögonen! Man drunknar ju i ögonen.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, festival, Cornwall, 2010

Hand i handske är en klassisk engelsk deckare, trots att den alltså är skriven av en nyazeeländska. Ett persongalleri med lagom snobbiga och knäppa engelsmän, från de adliga till betjänten och däremellan ett ungt kärlekspar att heja på och ett annat att avsky. Bara ett mord. Minns ni tiden när det räckte med ett mord? Boken är utgiven 1962.
Hand i handske är perfekt höstläsning till levande ljus. Ledtrådarna är snyggt utplacerade. Jag gillar Roderick Alleyn och hans fru, målaren Troy, och jag gillade den här.
(Och nej, det var inte betjänten som gjorde det.)
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Ngaio Marsh, deckare, hand i handske

Är det underbart eller är det underbart?
Wendy och Hodges möts på ett sci fi-konvent för en gammal tv-serie, Astro Quest. Inte nog med detta, Kate Vernon aka Ellen Tigh från Battlestar Galactica gör en roll, liksom Lisa Weil aka Paris Geller i Gilmore girls. Jag tyckte att jag skymtade Boomer från BSG i nån sekund från konventet men kan ha fel.
Hodges får bränsle till sina fantasier:

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om CSI, Gilmore girls, science fiction, Battlestar Galactica, tv

Mariella Frostrup på Open book (BBC) har gjort två specialprogram om bortglömda verk som förtjänar att bli lästa igen. Det är tio författare som valt ut varsin kandidat. Den enda bok jag känner till lite svagt sen förut är Carol av Patricia Highsmith, som Val McDermid rekommenderar på en underbar skotska. Även Ruth Rendell är med och rekommenderar en bok. Hon låter väldigt gammal på rösten, Rutan. Men skärpt.
Här kan man gå in och titta på listan och klicka sig vidare för att lyssna på programmen (två stycken). Så är ni som jag och tycker att det är härligt att höra författare med talets gåva beskriva böcker de tycker mycket om, och har två lediga halvtimmar, så är detta inte så dumt.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Mariella Frostrup, Val McDermid, Ruth Rendell, Patricia Highsmith, Carol, Open book, neglected classics, radio, böcker

Extremt intressant ämnesval från Lyran denna vecka tycker jag. Mitt förstaval är självklart, även om jag nämnt den förut.

Reading Lolita in Tehran — Azir Nafizi. Jag har skrivit om den här. Efter den islamska revolutionen i Iran får Nafisi inte längre undervisa om litteratur på universitetet på det sätt hon tidigare gjort. Istället startar hon en hemlig grupp för några modiga kvinnliga studenter. Där läser de Nabokovs Lolita, Fitzgeralds The Great Gatsby, Henry James Daisy Miller och Jane Austen.
Förutom att boken är ett intressant tidsdokument, och en skildring av hur dramatiska händelser griper in i människors allra innersta intima liv, så är det också en väldigt vacker bok rent språkligt. Fylld av kärlek till litteraturen, och övertygad om litteraturens kraft och betydelse. Böcker är inte nåt som man tar till när man vill bli underhållen en stund, böcker är på liv och död.

The Scarlett Letter — Nathaniel Hawthorne. Amerikansk klassiker utgiven 1850. När ni hör referenser till ”ett rött A” eller ”Hester Prynne” eller ”bokstav på bröstet” så är det den här boken som åsyftas. (Jag tror att det finns en referens i Gilmore girls också.) Den handlar om Hester Prynne som blir gravid under tiden hennes äkta man är bortrest. Hon vägrar uppge vem fadern till barnet är, men som läsare förstår man att det är en av de män som dömer henne för äktenskapsbrott och skickar henne i fängelse. Hon döms också till att bära ett stort rött A (för adultress) på bröstet, så att ingen någonsin ska kunna glömma hennes brott. Hester Prynne får själv sy dit sitt A på klänningen.

Gomorra — Roberto Saviano. Neapelfödde Saviano skriver om sin stad och trakt där camorran bestämmer allt. Bloggat om bland annat här och här. Boken är en blandning mellan skönlitteratur och reportagebok, och det som gör den så intensiv och bra är att Roberto själv är med där. Han tar sig själv som utgångspunkt, som en av alla dessa människor vars liv styrs av camorran. I en underbar scen berättar han om när han pissar i inomhusfontänen i huset där Tony Montana bodde i filmen Scarface. (Småpojkar, tonårspojkar, även vuxna män inom camorran har Al Pacinos Scarface som idol.)

Bubblare: Isabel Allende, Garcia Marquez, Imre Kertéz, Solsjenitsyn…
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nathaniel Hawthorne, Hester Prynne, The Scarlett Letter, Gomorra, Roberto Saviano, Reading Lolita in Tehran, Azar Nafisi, förtryck, tematrio, böcker, kvinnohat

”Yes, I want you to get married. It’s time,” she says. ”I want you to be married and be happy.”
”You were married and you weren’t happy”, I tell her.
”We’re talking about you and not about me”, she says.
”It’s the same thing”, I tell her.

Ur Matter and energy i novellsamlingen The Wheel of Love.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, noveller, mor-dotter, böcker

Läste nyligen Mitt mord är ditt av Nicholas Blake. Den handlar om två män som inte känner varandra, men som ingår en mordpakt där de ska mörda åt varandra. Tanken är att de ska ha alibi för respektive mord, som då blir obegripliga för att de saknar motiv. Boken var inte så dum, men inte fantastisk heller.
Mest intressant är Blakes efterord. Där skriver han om hur han i efterhand blivit pinsamt medveten om att den för honom okända författaren Patricia Highsmith redan använt idén och att två av hans huvudpersoner heter samma sak som två av hennes huvudpersoner. Highsmiths bok Strangers on a Train har dessutom filmatiserats (som jag skrivit om här).
Highsmiths bok kom ut 1950 och filmatiserades av Alfred Hitchcock 1951. Blakes bok A penknife in my heart kom ut 1958.
Nicholas Blake bedyrar att han inte hört talas om vare sig boken eller filmen eller Highsmith. Men jag undrar… Jag gissar att Blake kanske själv tror att han kommit på idén alldeles själv, men att han någon gång läst eller hört om Strangers on a train, sen glömt bort det, och sen lurats av sitt eget minne och sin egen hjärna.

*** Och här hade jag tänkt sätta punkt för detta inlägg, men när jag kollar upp en grej på wikipedia upptäcker jag att Nicholas Blake är pseudonym för den erkände poeten Cecil Day-Lewis som dessutom är pappa till skådisen Daniel Day-Lewis. Allt hänger ihop, som Olga sa.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Daniel Day-Lewis, Cecil Day-Lewis, Nicholas Blake

För oss som gillar knäppa familjer som försöker leva sina eländiga liv med lite värdighet. Tonårssonen som slutat tala — men har en dröm — är hjärtskärande underbar. Spelas av Paul Dano.
TV4 21.30 ikväll.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Little miss Sunshine, film, Paul Dano

Så här ser de ut, veckans bokfynd. Löparna av Olga Tokarzcuk som jag köpte på plats men inte hann få signerad, Mo Hayder som ropade på mig från SF-bokhandeln — ”Hallå-å, jag har skrivit en bok som du inte visste om!” — och där kändes det som att jag också behövde något lättsamt i form av Charlaine Harris. Hon har minst tre andra serier utöver Sookie Stackhouse och efter lite rådgörande med expediten satsade jag på Shakespeare’s landlord. Och så Written on the body av Jeanette Winterson, som jag köpte på plats i onsdags. Där var signeringskön så groteskt lång att det bara var att ge upp.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Jeanette Winterson, Olga Tokarzcuk, Mo Hayder, Charlaine Harris, bokinköp, SF-bokhandeln

Ursula K LeGuin fyller 80 år idag, och jag tackar Tekoppen för att hon håller reda på det. Ursula är den författare som jag har näst flest böcker av här hemma (20), och hon har följt med mig genom livet. Senast läste jag hennes Unlocking the Air, en novellsamling som jag bloggat om här. Hennes Dancing at the Edge of the World ska hjälpa mig genom vintern har jag tänkt.
På sin hemsida citerar LeGuin Bilbo till tack för alla gratulationer, kul! Där framgår också att The Left Hand of Darkness fyller 40 år i år, man kan lyssna på en av UKL:s berättelser uppläst hos BBC, eller läsa hennes recension av Margaret Atwoods senaste där LeGuin undrar varför Atwood är så rädd för att definiera sig som science fiction.
Uppdatering: Fler grattar Ursula här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, födelsedag, 80 år, science fiction, fantasy, noveller

Det är väl ändå inte möjligt att ingen annan hunnit skriva om Jeanette Winterson igår? Jag är för trött och omtöcknad för att åstadkomma något ordentligt, jag hade ju tänkt sitta här och läsa era! Just nu minns jag bara att hon var så livlig och att hon har kvar den där gamla hockeyfrillan, och att hon sa nåt om Manchester och folk norrifrån. Och förstås att manuskriptet till den senaste romanen blev kvarglömt på en sunkig tunnelbanestation av nån anställd på Penguin. Tack och lov var det en som hittade det, började läsa, och tänkte ”det här låter som Jeanette Winterson”. Så hon/han lämnade in det.
I varje fall var gårdagskvällen rolig och givande, och Roger Wilson som samtalspartner skötte sig bra. Kunnig och påläst och vågade skoja lite. Han halade fram en gammal syndabok som hon skämdes för och langade ut i publiken, den ser han nog aldrig mer…
Kul att träffa nya människor: Boktipset, Holly Hock och Maria, och gamla: Mia. Vi hittade igen varandra efter lite missförstånd.
Uppdatering: Boktipset skriver också om kvällen, liksom Holly Hock som dessutom gjort en djupdykning i författarskapet. Och Jessica på Bokhora har intervjuat henne.