HERZOG Saul Bellow
THE RECTOR OF JUSTIN Louis Auchincloss
THE MAN Irving Wallace
THIS ROUGH MAGIC Mary Stewart
CANDY Terry Southern and Mason Hoffenberg
YOU ONLY LIVE TWICE Ian Fleming
THE HORSE KNOWS THE WAY John O’Hara
ARMEGEDDON Leon Uris
THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD John le Carré
FUNERAL IN BERLIN Len Deighton

Non-Fiction
MARKINGS Dag Hammarskjöld
REMINISCENCES Douglas MacArthur
THE ITALIANS Luigi Barzini
THE FOUNDING FATHER Richard J. Whalen
MY AUTOBIOGRAPHY Charles Chaplin
THE KENNEDY WIT Bill Adler
THE KENNEDY YEARS Harold Faber
THE WORDS Jean-Paul Sartre
SIXPENCE IN HER SHOE Phyllis McGinley
LIFE WITH PICASSO Francoise Gilot and Carlton Lake

Väldigt mansdominerat. Den enda jag läst är Spionen som kom in från kylan, men den har jag läst två, tre gånger. Håller än.

HÄR kan man kolla sin egen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om bästsäljare, födelsevecka

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Cdon får mina pengar denna gång. Lite dyrt kanske, men jag fyller ju faktiskt år ganska snart. Och har inte beställt några böcker sedan i november, och då var det nästan bara julklappar. Och alla vet ju att det är extra viktigt att ha rejält med bra olästa böcker hemma just i januari, för tänk om man skulle bli insnöad en månad och inte kunna ta sig ut?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om bokbeställning

Det är sjön som är huvudperson i Carol Goodmans bok. Hela tiden återvänder berättaren Jane Hudson till sjön. Hon simmar i den, hon åker skridskor på den, hon har offrat i den och hon har räddat sin bästa vän från att drunkna i den. Den lockar och drar, och den skrämmer. Det finns en legend om tre döda systrar som bildat tre klippor som sticker upp ur sjön, att de drar skolans flickor till sig. Självmörderskor, olyckliga. Jane har själv fasansfulla minnen från sjön. Och hemligheter.

Det här är en sån där underbar, stämningsfull och skrämmande bok, precis i stil med de andras som tipsades om här. Jane Hudson är en socialt knepig flicka, som på något vis lyckas bli vän med de två märkliga syskonen Toller, Lucy och Matt. De är några pinnhål över henne i samhällsklass, de är extremt bundna till varandra, intelligenta, fantasifulla, gränslösa. Vansinnigt spännande för Jane, som gör allt för att få vara med. De pluggar latin tillsammans, och på flickskolan Heart Lake får Lucy och Jane en mycket karismatisk lärare, Helen Chambers. Sen börjar det spåra ur…
Vad som egentligen hände under de där skolåren får en fortsättning när Jane Hudson återvänder till Heart Lake som lärare i, just det, latin. Flickorna i hennes klass är lika problemfyllda som hon själv var, men ser lite annorlunda ut: de färgar håret rosa och grönt, är piercade och har ärriga armar. Skolpsykologen fruktar att en självmordsepidemi ska bryta ut. Så börjar sidor ur Janes sedan länge försvunna, tonårigt lätt överspända, dagbok från skoltiden dyka upp.

Min läsning av The lake of dead languages blir förstärkt av att vi har en liten sjö här alldeles nära, som också är i färd med att frysa. Jag kan förstå Janes besatthet. Jag tänker också på Umeälven, och på isvägen i Luleå.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om The Lake of Dead Languages, Carol Goodman, privatskola, sjö, is, frysa

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Felicia Feldt, Felicia försvann, Anna Wahlgren, självbiografiskt, barnafostran, alkoholism

I somras nån gång fick jag för mig att jag skulle ha ett mattema här på bloggen, men jag kom aldrig till skott. Men nu känns det som att jag börjat lite grann, så det blir nog tema mat snart.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om mat, Dawn French, rödbetskaka, En liten smula underbar

Men nu har de förstört alltihop. Några klåpare till manusförfattare och regissörer har av nån obegriplig anledning plockats in, och börjat förändra serien enligt samma gamla trista formulär 1A som alla andra dussinserier där folk blir kära till höger och vänster och det skrivs in en massa malplacerad action som inte alls behövs. Vi gapskrattade åt den rena lyteskomiken i en fritagningsscen som (förstår man) skulle föreställa dramatisk och spännande.
Men värst är att det nya manuset inte tar nån som helst hänsyn till karaktärerna. De handlar helt på tvärs mot sin personlighet och saknar all trovärdighet.
Det är så tråkigt.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Big love, tv, polygami, besvikelse, obegripligt

Ur Blodförmörkelse av Rut Hillarp, utgiven 1951. Hennes debutroman.

Rut Hillarp är ett sånt där namn som smugit förbi i periferin för mig, jag har haft en lite oklar bild av modernistisk poet och stilig kvinna, lite mystisk kanske. Passionerad. Tragisk. På nåt vis besläktad släkt med Edth Södergran, brinnande.
I höstas blev Hillarp aktuell, när vännen och eleven Birgitta Holm gav ut dels hennes dagböcker i urval, dels en biografi. Jag blev nyfiken på dagboken och lånade hem den, men de första sidorna avskräckte. Hon trånade efter en man som hon var tillsammans med, de hade flyttat isär men bodde vägg i vägg och genom denna vägg hörde hon hur han låg med andra kvinnor medan Rut låg och grät i kudden, galen av svartsjuka.

Så lyssnade jag på detta radioprogram, och kände att jag förstod Rut Hillarp bättre, att hennes sexualitet var lika viktig, viktigare? än hennes skrivande/skapande, att det fanns något här som jag ville ta reda på. Så det blev nya tag med dagboken. Och insikten att det där som jag blev galen på i början, hennes masochism och lidande, för henne var mycket mer och större än så. Hon VILLE lida. Hon var inte bara masochist i sitt sexliv (och det var inte alltid hon fick utlopp där heller, trots väldigt många försök), hon ville inte bara ha fysisk smärta, hon ville vara i total själslig och kroppslig underkastelse.

Samtidigt var hon en glad och stimulerande, mycket uppskattad lärare på en flickskola. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som gymnasielärare.
Jag har inte läst hennes poesi, men medan jag läser i dagboken om hur hon skriver på sin debutroman Blodförmörkelse kommer jag plötsligt på: Jag har ju den! En liten grågul, solskadad sak som jag köpte på loppis för 20 kronor för några år sen. Så jag läser Blodförmörkelse och förundras. Att hon vågar vara så utlämnande. Den har ett lite högstämt språk, och jag hade nog inte förstått så mycket av den om jag inte fått veta saker i dagboken, men jag tycker om den. Vissa meningar är bara helt fantastiska.
Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.

Blodförmörkelse är försedd med en liten brasklapp på baksidan. ”Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet (…)”. Hade detta varit idag så hade Rut Hillarp fått sparken från sin lärartjänst rakt av, men på den tiden kunde man skriva avancerad erotik och undervisa ungdomar utan att någon blev hysterisk, verkar det. Rut Hillarp påminner mig en hel del om Anaïs Nin, det där febriga. Jag vet att jag har en annan roman av henne, Sindhia, nedpackad nånstans. Den ska läsas. Och sen ska jag leta rätt på poesin. Det ska inte vara mitt fel om betydelsefulla kvinnliga författare blir bortglömda.

Mer om böckerna och Rut Hillarps liv finns att läsa i Svenskan, GP, DN och — kanske mest intressant — i Sydsvenskan (Eva Ström)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rut Hillarp, dagböcker, självbiografiskt, underkastelse, erotik

Det är tråkigt att jag inte skrivit om fler av dessa böcker, framför allt kommer jag att svära över mig själv om ett år eller så när jag vill komma ihåg. Men orken har inte funnits. Förhoppningsvis blir 2012 ett bättre bloggår.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om läsrapport, bloggår

”Det finns ögonblick i hennes liv som hon skäms djupt för och redan när hon tog honom i munnen och lät tungan snurra visste hon att det här skulle bli ett av dem. Det var något för vårdslöst över detta och därnere i trasslet av fuktiga ben och kroppshår och täckande kött där Fay försökte kippa efter andan kunde hon för en stund inte erinra sig vad karln hette. Vem var han? Vem? Pyttesmå händer, knän som knuffades, panikslaget kött. Fletcher Conrad. Eller var det Conrad Fletcher?
Nej, det fick icke upprepas.”

Då verkar professor Cailleach McFay ha det roligare med sin incubus:

”When I finally fell asleep, though, the dream that was waiting for me was completely different. Shadows stole softly across the floor, skirting the sharp blades of moonlight as if they were actually made of glass. The shadows slipped into my bed and wrapped themselves around me, murmuring words that I couldn’t understans but which sounded like the drone of the surf inside a seashell. The sound poured into my ears like warm oil and spread a feeling of contentment throughout my body. It was like being massaged all over at once. The shadows were everywhere, like a warm bath with fingers and lips, sucking on my mouth, my nipples, and between my legs. As if they were feeding on me and growing stronger with every orgasm they gave me.”

Efter ett tag tar hon sig en mer köttslig älskare också:

”I heard his clothes slipping to the floor and then he was climbing into the tub behind med, sliding his legs around either side of me. He massaged my scalp and neck, his fingers whisking the tension away as though by magic. He soaped my back, stroking wide arcs along my shoulder blades.
‘Ummm’, I moaned, leaning back against his chest, the soap from my back making his skin slick. He reached around med and lathered my breasts, pinching my nipples lightly. I moaned and scooched my behind back betweens his legs and felt him go hard. He lifted my hips, tilting me forward, and came into me from behind, sliding inside me so fast and so far that I felt a part of me that had never been touched before leap into life. I cried out with a sound that startled both of us.”

Idén till synkroniserad omläsning kläcktes på twitter, och jag gissar att vi kommer att tala om den där också, gärna med hashtaggen #PeterHoeg. Men åtminstone jag tycker om att ha nåt mer beständigt, alltså på bloggen/bloggarna.

Jag ser att det finns en om Katniss och Rue också, men den törs jag inte titta på.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Hungerspelen, bok blir film

Det var länge sen jag fyllde på i mitt Gatsby-förråd nu, så det känns bra med ett så här långt stycke. Börjar också fundera på det här med hus, deras utseende och deras betydelse. Hur de påverkar människorna i dem, lika mycket som tvärtom.

Min recension av När natten faller finns här.

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Cunningham, När natten faller, The Great Gatsby, Daisy Buchanan

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Run, best of 2011, kärlek, familj, snö, Boston, adoption

Filmen Nanook from the North blev en hit, märkligt nog. Men de som spelar fick aldrig se den.

Ann Heberlein har skrivit en filosofisk undersökande bok, där hon vill ta reda på vad ett gott liv är. Hon bedömer sig nu som frisk från sin psykiska sjukdom. Hennes psykiatriker gör samma bedömning. I tid sammanfaller ”Ett gott liv” med vad som hände efter att Ann Heberlein var som värst sjuk och skrev sin förrförra bok, den starkt självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Cirkusen kring den, Heberleins försvinnande (hon fanns i ett hotellrum i Köpenhamn där hon tack och lov till skillnad från Victoria Benedictsson inte tog sitt eget liv), beroendet av Förläggaren, ett par bokmässebesök och massor av föreläsningar – detta upptar ungefär en tredjedel av boken.
Större delen av boken handlar om letandet efter sanningen och lyckan, både i teori (Heberlein är en namndroppare av rang, det är allt från Aristoteles och Nietzsche till Forrest Gump) och praktik (hon hjälper sin man prästen med att ta hand om fattiga och flyktingar).
Här finns en familjehistoria med ”en släkt av mindre dugliga individer”, fastern blev på sin egen mors inrådan tvångssteriliserad.
Här finns en klassresa, här finns konsumtionskritik, här finns kritik av psykvården och så finns det ett eget kapitel som är högintressant för alla oss som var på Psykiatridagarna på Stadsbiblioteket i Linköping i oktober för två år sen och hörde både Heberlein och Anna Odell. I ”Jag vill inte dö?” förklarade den sjuka Ann Heberlein att livet var meningslöst och gör ont. Kärleken finns inte.

I ”Ett gott liv” vaknar hon en morgon på ett annat hotellrum, i Boston, och konstaterar att hon är frisk. Livet har mening. Kärlek, lycka och godhet finns.

Alla olyckliga själar som tog till sig hennes sjukdomshistoria kommer inte att tycka lika mycket om den här. Ann Heberlein konstaterar själv att det är så mycket svårare att tala om det goda. Men man kan ändå försöka.

Min recension av Ett gott liv tidigare publicerad här i Corren.
Den helt bisarra intervjun i P1 morgon hittar man här.
Åsa Moberg recenserar i DN, Kaj Schueler i Svenskan.

UPPDATERING: Usch vad pinsamt, jag lät blicken bara glida över ungdomsböckerna och missade helt att Cirkeln är nominerad! Den har jag minsann läst. Grattis Sara BE!

Den bilden, från sidan 12, varar bara en kort stund men jag bär den med mig genom hela läsningen, som tröst. För det gör nästan fysiskt ont att läsa Johanna Nilssons sena uppföljare till debuten ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” från 1996.

Jag träffar alltså Hanna igen, och hon är lika förtvivlat hudlös, ledsen och ångestriden som då. Sådär så att man bara vill ta henne varsamt i famnen och krama henne, stryka över håret och säga att allt kommer att bli bra. Och det är precis vad Alex gör, mannen som Hanna träffar och blir kär i.

Det är omöjligt att läsa om Hanna utan att känna konturen av Johanna där bakom. Hanna är också författare, hon reser på uppläsningar och bokmässan, hon träffar förläggare och läsare och skriver, skriver, skriver. När hon inte har de rivande svarta fjärilarna som försöker klösa sig ut ur magen, eller de fruktansvärda äckelsmutsiga känslorna efter att ha ätit, säg, en liten portion spaghetti. Smutskänslorna hanterar Hanna genom att kräkas. Svartångesten leder till ett tablettmissbruk. Det är denna resa nedåt – och ännu längre nedåt – som är så svår att följa med på.

… vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Det mjukt egensinniga språket behövs, skönheten bildar kontrast till spyorna och de svarta känslorna och gör att man orkar läsa vidare.

Samtidigt – förlåt! – blir jag lite irriterad på Hanna också. Får en vuxen människa verkligen vara så krävande, så barnsligt behövande, så rädd för att vara just vuxen? Ironin i att Hanna träffar just Alex, en dyslektiker med matlagning som största intresse, är inte det största problemet i deras relation. Det värsta är att han har barn, två små på sex och åtta år, som behöver sin pappa på barns självklara vis. Och det klarar inte Hanna av, för egentligen vill hon vara ett barn själv. Vaggas och vyssjas. Bli omhändertagen.

Allting bottnar i att Hanna är skräckslagen inför att vara kvinna. Eller bottnar det i att Hanna, som hon själv tror, har något kemiskt fel i sitt huvud?

Johanna Nilsson har skrivit höstens modigaste och mest självutlämnande bok. Hon förtjänar många läsare, en Augustnominering, och massor av kärlek.

(Även publicerad här.)

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, vampyrer, Fledgling

Det kommer att bli lite tyst här på bloggen framöver, de närmsta dagarna kommer jag att sakna internetuppkoppling och sen vet jag inte riktigt hur det blir. Om det mot förmodan skulle finnas en enda männsika därute som INTE har något bra att läsa så rekommenderar jag Gå din väg men stanna, av Johanna Nilsson.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Atwood, modernister, blogga, tröja

Men det handlar också en hel del om Katniss likheter med Modesty Blaise. Att befinna sig i fruktansvärda underlägen, men lyckas vända det som ser ut som nackdelar till fördelar och till slut vinna. Pilbågen. Den stenhårda fokuseringen, och en överlevnadsinstinkt som går utanpå allt annat. Och visst har pakten/relationen med Peeta inne på arenan till första Hungerspelen stora likheter med Modestys och Willies relation? Inte den romantiska kärleken, men den andra. Och lojaliteten framför allt.

Därför tyckte jag bättre om den sista delen i trilogin, Revolt, än vad de flesta andra verkar ha gjort. Hela den där grejen med att Peeta blivit hjärntvättad till att hata och frukta Katniss påminner om Modesty-äventyret där Willie blivit hjärntvättad bortom sans och vett, och sitter fången på en konstig, glashal bergsformation. Modesty träffar krumelurgubben Gus som har två örnar, som hjälper henne upp. Sen luras Willie att tro att Modesty är svårt skadad, och börjar den infernaliska klättringen nerför med henne på ryggen. Demonerna bränns ut ur hans hjärna, för instinkten att rädda Modestys liv går djupare än allt annat.
Ungefär så känner jag för Peeta och det faktum att han slängs in att kämpa sida vid sida med deras lilla grupp där på slutet.

Två andra favoriter: Rue och Cinna.

(Det finns ett annat MB-äventyr också där det är Modesty som programmerats till att reflexmässigt döda Willie. Men hon missar, eftersom han tilltalar henne med det speciella smeknamnet ”prinsessan”.)

Jag ser en trend här, och jag välkomnar den. Jag känner att jag har väldigt goda förutsättningar för att bli en riktig gnällkärring. Kan jag dessutom vara lite inne samtidigt; fine by me.

Och en annan sak: den där ytterst originelle norske konstnären Odd Nerdrum var också gäst hos Skavlan. Han tog fasta på vad Maud Olofsson nyss sagt om härskartekniker och anklagade Skavlan för just detta. Och Nerdrum hade rätt, vid båda tillfällena. Underbar tv.

*

… och Shaun Tan.

Nyanser. Koncentration.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Katarina Frostenson, Shaun Tan

BBC radio 4 har kört ett par program om just sf-temat med helt kvinnliga världar här, Cat women of the moon. Uppdatering: i det andra programmet handlar det om reproduktion, vi hör både Ursula le Guin och Nicola Griffith och en man som jag missade namnet på men som hade en rolig kommentar om att ”Oh, I’ve done male pregnancy”.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Joanna Russ, Honmänniskan, science fiction, feminism, humor, ilska