Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..
Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Ishi, Ursula K LeGuin, Clay’s ark, Patternmaster, Patternist, science fiction
Så coolt med en bokfigur som läser en annan bok som borde vara av intresse för dem som läser den första boken! Ibland förundras man ju över hur få personer i böcker och filmer som läser böcker och ser filmer och låter sig inspireras av dem. Och personligen inbillar jag mig att de som är med i en science fiction-bok borde tycka att det är givande att läsa science fiction för att få perspektiv på vad de är med om. Jag menar, om jag mötte representanter för en galaktisk federation skulle mina tankar gå till Star Wars, Isaac Asimov och David Brin.
Jag har förstått av dina recensioner och av den enda boken jag har läst (Parable of the Sower) att Octavia Butlers böcker fördjupar sig i kroppslighet och köttslighet. Av vad jag har läst hos dig tror jag att jag förmodligen skulle bli avskräckt ännu tidigare än du, men jag blir ju ändå nyfiken när du berättar…
”Kroppslighet och köttslighet” — det skulle inte locka mig! Menar du att det framstår så? Jag måste fundera på detta nu.
Jag tycker att hennes böcker framfr allt handlar om relationer: kärlek, makt, behov, ofta symbios. Överlevnad.
Jooo… När jag läste Parabel of the Sower tyckte jag att den hade mer förankring i fysiska upplevelser än de flesta andra berättelser, och den känslan har hängt med när jag har läst vad du har beskrivit. Mer än i andra böcker tänker jag mig att Butlers människor lever med blod, svett och smärta. Många andra sf-böcker har mycket handling och action men blir inte så köttsliga. Men vad man tycker är speciellt beror ju förstås på vilka andra böcker man har läst och kan jämföra med.
Jag måste ge dig rätt i alla fall. Hon har med hela kroppen, inte bara hjärnan.
Det är bara det att ordet ”köttslig” är så äckligt att jag värjer mig för det. Vet inte varför, men så är det.
Jag har faktiskt läst boken om Ishi. Lånade på bibblan – den finns faktiskt till svenska. Tyckte väl inte den var så jättespännande skriven, men själva situationen Ishi befinner sig väcker fantasin.
Det var det jag lite misstänkte… att det var för torrt. Spännande att du läst! Kan du sammanfatta på cirka 3000 tecken så slipper jag läsa hela?
Oj. Det är så länge sen. Med reservation för att jag kan minnas fel… det här är rätt magert, så magert att jag antar att du kan få minst lika fyllig info på annat håll.
Minns jag rätt träffade aldrig Theodora K själv Ishi, hon träffade sin man efter att han lämnat sin tjänst på det museet. Boken är skriven efter Ishis död och avspeglar förmodligen i rätt hög grad vad maken berättat. Alfred Kroeber jobbade på museet och var antingen dess chef eller chef för en avdelning där, och när Ishi dök upp fick han väl till att börja med husrum som ett slags humanitär gärning. Jag tror han var i rätt illa skick först. Sen blev det ett slags överenskommelse att han fick mat och husrum på museet i utbyte mot att tjänstgöra som mer eller mindre levande museiföremål. Han tillverkade saker på det sätt hans folk gjort, osv, som dels visades upp på museet och kanske också såldes till besökare. Jag tror inte han kunde mycket engelska, så kommunikationen var nog knagglig. Ingen av personalen på museet fick veta mycket om Ishis bakgrund. Huruvida det berodde mest på språkproblem eller i lika hög grad på kulturella tabun vet jag inte – jag vill minnas att författaren spekulerade lite om sånt dvs Alfred K trodde nog att det var så.
Boken skildrar om jag minns rätt både Ishis försök att anpassa sig till en för honom ny värld, med stolar och andra konstigheter, och dels det man genom hans vistelse på museet fick veta om hans kultur. Han hade verkligen levt helt isolerad från modernt liv. Hans stam måste ha varit ungefär som de där som bor långt inne i Amazonas, som undviker kontakt med vita. Men när han blev ensam kvar hade han inte mycket val. Jag antar att man inte verkligen kan veta att han var sist kvar, utan att det var ett antagande.
Som det framställs i boken var det en sjysst deal för Ishi att vistas på museet. Och det kan det förstås ha varit – på museet fick han delvis hålla fast vid sin gamla värld, där var den okej och kunde få respekt för omgivningen eftersom den var ett ”museiföremål”. Man kan fråga sig om man idag skulle tyckt att det var sjysst eller om Ishi blev utnyttjad. Hade han bara en dag gått därifrån hade väl ingen protesterat, men vad hade han för val? Det är svårt att veta… men sånt tänkte jag inte på när jag läste boken, jag var så ung då. Det bör ha berott rätt mycket på de mänskor som hade hand om museet och främst då på Ursula LeGuins far, antar jag. Som väl iofs såg sig som vän till Ishi. Å andra sidan bör Ishi ha befunnit sig i ett så gott som totalt beroende, vem vet vad han egentligen tyckte.
Jag blir inte förvånad om Ishi i två världar är en sån bok som sin tids vita medeltidsamerikaner blev lyckliga över medan dagens indianaktivister rynkar på näsan :p men jag spekulerar vilt, baserat på säkert 20 år gamla minnen.
Letar mer i minnet. Var det så att Alfred K inte kunde Ishis språk, men något besläktat indianspråk? och därmed kunde de redan från början föra en rudimentär dialog. Gissningsvis var det därför som någon fraktade Ishi till honom, för på det där museet finns någon som kan indianspråk? Jag tror det var så. Sen tror jag att Ishi lärde sig åtminstone lite engelska med tiden. Han dog relativt ung i lunginflammation eller TBC eller nåt. De av hans fränder som levt vanliga indianliv blev iofs förmodligen inte äldre.
Äh. Jag minns inte. Engelska Wikipedia har ingen artikel om boken däremot om Ishi – och boken torde vara den främsta källan till artikeln.
http://en.wikipedia.org/wiki/Ishi
På diskussionssidan finns lite intressant också. http://en.wikipedia.org/wiki/Talk:Ishi#Ishi.27s_Name Teorin om att Ishi skulle ha varit på flykt från någon eller något känner jag vagt igen, och varifrån om inte från boken? (Återigen massor av reservationer för att det var länge sen)
TACK! Jag tycker det här är superintressant. Stor tack till dig, kontakt!