Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: “Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.
Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.
George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. “Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. “Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.
De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara “ja” på frågan: “Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.
Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)
Den här verkar jättespännande verkligen! Otroligt att man aldrig hört talas om henne innan den här biografin. Kan tänka mig att det finns flera etiska dilemman att fundera över? Samtidigt som man förstås kan vara väldigt tacksam för att hennes celler finns bevarade.
Många etiska dilemman, verkligen. idag hade det inte varit möjligt.
Och så blir jag så imponerad av Rebecca Skloots arbete också, hon har fått slita många år.
Hm mina tånaglar ser tyvärr ut som Zlatans fast jag målar dem ändå (han har ett stort foto på sina fötter i hallen – det var de som gjorde det och hans polare undrar varför han har “äckliga fötter” på bild) jag har tappat mina otaliga gånger, flera omgångar under gångtävlingen 2009.. fötterna svullnar groteskt när man går 5.2 mil om dan och stårtånaglarna blånar och faller av (gjorde extremt ont.. bara att bita ihop) jag fick inte ont i benen, inte benhinneinflammation men du skulle sett mina stackars fossingar (yta! bara yta!) nu är de liksom presenten det som syns som jag är stolt över .. : ) hard way the proof funkar lika bra en kompis var fotbollsmålvakt i många år hon vet vad jag snackar om (de står på tårna i målet precis som balettdansös/ örer. Dansare! Deras fötter är det likadant med.
Det var när en av dem som tog celler efter att hon dött (de viktiga HeLa-cellerna togs INNAN Henrietta Lacks avled) fick se hennes tånaglar som hon nästan bröt ihop för hon insåg: Detta är en människa. En kvinna som bryr sig om sitt utseende.
Jag förstår, fint beskrivet.
Jag kan inte släppa det här med fötter! Har du sett den märkliga dokumentären om Margot Fonteyn? Hon var på väg att sluta dansa när Rudolf Nurejev hoppade av i Paris, och så fick hon så stor energi och de blev balettvärldens mest lysande tillsammans.. han var 20 år yngre. Dokumentären (gick för några år sedan) blev konstigare och konstigare. Margot hade otur med män, skulle precis överge sin helt bedrövliga slashas när han blev skjuten och invalidiserad så hon tog hand om honom (fortsatte tvinga sig själv dansa för att få in pengar) tills han dog. Då visade det sig att han hade pantsatt deras gård och hon var utblottad. Hon dansade tills hon var minns inte kanske 65 år (pension vanligtvis vid kanske 41? och sedan kanske koreografjobb etc.. ) Hennes fötter (beskrivna i filmen) alla dansares fötter (tänk tåskor ungefär som kinesiska “liljefötter”) jag ska inte gå in på detaljer igen.. mer än blod (svett och tårar – som mina).
Tips: läsa Collum McCanns bok Dansare. Stor läsupplevelse. Nu ska jag jobba vidare..
Haha, härlig associationskedja!
Påminner dokumentären på minsta lilla vis om Grey gardens? jag får den känslan, men vet inte varför:
Ta ett fotbad nu och pyssla om dina fötter!
Tips: LÄS (inte läsa – Oscar har lämnat en stor blåbärslängd till mig jag är antagligen blåbärsförvirrad
Recension:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/lantisen-lurade-alltid-under-ytan_29360.svd
Vilken vacker recension. Ett konstverk i sig.
Slucitatet: Här kommer ensamheten och applåderar sig själv hela vägen — det är suveränt.
Jaa det gör den, påminner om den!! Väldigt underlig.. och tragisk.
Oj nu hamnade kommentaren fel (översta)
Och ja det tycker jag med. Så oerhört vacker recension, speglar precis känslan i hela boken. Den sista meningen har glöd nog att lysa upp en hel afton
eller 
Jag har ocksa precis last den, och jag gillade den verkligen.Det ar egentligen ratt hemskt att man inte vet speciellt mycket om manniskorna bakom fenomen som HeLa, da det har paverkat allas var vardag.
Kul att du också gillade! Jo, det är många som frivilligt och ofrivilligt lämnat kroppsdelar till dne medicinska forskningen. Men henrietta lacks är ju helt unik, fantastisk.
Jag har hört om den här boken. Om jag får en bokläsande period igen nån gång i framtiden så… jag har givetvis lärt mig om HeLa-cellerna under min utbildning, inklusive att “He” och “La” kommer från donatorns namn men visste inte förrän den här boken lanserades hur i dagens ögon kontroversiell deras tillkomst var. De mer moderna cellinjerna är ofta immortaliserade på konstgjord sätt, så slipper man använda cancerceller som har så mycket andra konstigheter för sig. HeLa-cellerna är lite omoderna, om än inte helt pensionerade.
Det finns mycket inom äldre vetenskap som inte följer moderna riktlinjer. Det är nog bra att vi stramat upp det.
Inte riktigt samma sak men dock: “Lappmarksdoktorn” Einar Wallquist är väl närmaste helgonförklarad uppe i Arjeplog men jag undrar vad de patienter han använt som material i sina böcker tycker om saken – och hur förenligt det skulle vara med modern tystnadsplikt att skriva som han. Egna upplevelser och sånt han bara hört på bygden och fört vidare ligger inte under tystnadsplikt, men hans patienter är en mycket stor del av böckerna. I Stockholm kan man nog säga offentligt “jag hade en patient som råkat ut för A B C” och så en massa detaljer därikring, för ingen vet vem det kan vara. Men i Arjeplog? I flera fall måste alla ha förstått vem det rörde sig om. Min mormors dom över doktor Wallquist är relativt hård… “Han var nog lite bättre författar’ än han var läkar’!”
Jag tror inte man kan berätta detaljer någonstans, saker och ting har en tendens att flyta omkring och dyka upp där man minst anar det. Jag lyssnade på ett Kropp och själ, där en person sa att hon alltid börjar med att fråga om läkaren finns på Facebook? Om svaret är ja, så vill hon inte ha henne.
Intressant om Lappmarksdoktorn! Det är mycket som vi lärt oss som är helt oetiskt med dagens ögon. Din mormor låter klok.