Förvånad, som sagt

Ännu en bok jag aldrig trott skulle förekomma i mitt hem är denna. Jag vet åtskilliga, ungefär alla som någonsin känt mig, som skulle skratta ihjäl sig åt det faktum att jag läser den. Det gick till så att jag började bläddra lite i den och läste om att hans pappa slog honom och mamman. Han slog bara Dolph, som då hette Hans, och sin hustru. Inte de andra barnen.
Jag tänker på likheterna med Patrik Sjöberg, en annan stor, stark, världskänd man som lyckats — men som en gång var en liten försvarslös pojke.
Sådant föder naturligtvis revanschlusta, men det verkar som att Dolph aldrig klådde upp sin pappa trots att han naturligtvis skulle ha kunnat göra det, senare i livet. Sen gillar jag också att han växte upp i trakterna kring Kramfors, Ångermanland, där vi varit och där det är så väldigt fint.
Träningsråden… det finns inte så stora likheter mellan Dolphs och min kropp, och inte vad gäller ambitioner heller. Men ett och annat kan jag nog plocka upp.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dolph Lundgren, träning, Patrik Sjöberg, misshandel, Kramfors, Ångermanland