I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.
Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.
The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me had brought:
For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.
William Wordsworth
Denna dikt är så härligt glad och hoppfull, jag ler varje gång jag läser den. Min favoritdikt! Helst ska man läsa högt, prova själv.
Jag har försökt memorera den men lyckas aldrig riktigt.



En mycket fin dikt- som du har gjort ännu finare med fotona… härliga, härliga påskliljor… tänk att ha ett helt fält av dem…
Åh, jag håller verkligen med om att den blir så mycket bättre högläst! Det är en av de få som jag faktiskt kan några rader utantill av. Varje påsk tänker jag på den.
Vad roligt att nu också tycker om den. De gamla romantikerna kunde minsann.
en favorit även för mig. får samma känsla av Robert Frosts ”The Road Not Taken”
länk till Lake District-inlägg hos mig: http://lasdagboken.blogdns.com/2007/index.php?entry=entry070812-01075
och här hyllar han Westminster Bridge http://lasdagboken.blogdns.com/2009/index.php?entry=entry090827-224812
förlåt för att det tog så lång tid innan din kommentar blev publicerad, jag har varit bortrest. och tack för lästipsen!
Åh den är så fin så fin!
verkligen kul att så många tycker om den.
jag tror att jag har sett den som serie också.