Eleanor Coppolas Circle of Memory

Jag är väldigt glad att jag besökte Fotografiska museet igår, och särskilt Eleanor Coppolas utställning Circle of Memory. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, större betoning på fotografier kanske och något mer personligt om hennes omkomne son?, men det jag får är istället halm. Stora halmbalar som byggts upp till en hög men liten labyrint, så småningom förstår jag att det ska vara en cirkel. I halmbalarna är det instucket vita lappar. Där har besökarna skrivit. På flera som jag läser är det någon som saknar sin farmor. En familj har mist sitt lilla barn. Någon minns en bror som varit död i flera år. Andra skriver om sin kärlek till människor som är i livet, och tacksamheten över det.
Jag skriver en egen lapp, om kärlek och Norge, och ska sätta upp den men den fastnar inte i halmen så jag hittar en liten gång med tak av stockar och där får jag in lappen under en flik bark. Sen börjar jag gråta.
Jag går ännu längre in i gången för att vara lite diskret och hör då barnröster som räknar på olika språk. Franska, quatre-vingt-deux. I vad som måste vara cirkelns mitt finns ett runt rum där det rinner fin vit sand, timglassand, genom ett hål i mitten av taket. En stor hög har samlats på golvet. Vad är det? Vår tid som rinner ut? Barnrösterna som räknar den tid vi har? Det finns en bänk gjord av halm men jag lägger mig på golvet istället.
Under tiden som jag ligger där och tänker, känner, är det bara en man som kommer in. Jag tror att många besökare missar det inre rummet. Själv är jag väldigt glad att jag tog mig tid just då, just där, det var värt en och en halv timmes väntan på att Fotografiska skulle öppna. Skönt att få gråta över Norge på det sättet och på den platsen, jag kände mig lugn och liksom avklarad. Tack Eleanor Coppola för att du ställde ut Circle of Memory just nu och här.

Missa inte denna gång om du går till Fotografiska.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Coppola, Circle of Memory, halm, sorg, Norge, Fotografiska museet

About these ads