Fantastisk film om en kvinna som går sönder i depression under sitt sagobröllop och hennes dugliga syster som flippar ut när hon inser att jorden kommer att gå under. Väldigt väldigt vackra sekvenser, blandat med den där åksjukeframkallande darriga handkameran som jag avskyr. Men det blir mindre och mindre av den. Jag har aldrig sett Kirsten Dunst bättre än så här, och jag tycker verkligen om Kirsten Dunst. (Näst bästa prestationen var i Virgin suicides.)
Charlotte Gainsbourg är väldigt bra, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård och John Hurt — alla är bra. Den cyniskt elaka morsan spelad av Charlotte Rampling är bra.
Lovisa har också sett den och undrar vad jag tycker om Lars von Trier. Jag är extremt ambivalent till von Triers filmer. Hatade Breaking the waves, fullständigt vidrig film. Men den med Björk i var bra, och Dogville med Nicole Kidman balanserade på gränsen till det outhärdliga hela tiden ända tills James Caan talade om arrogans och Kidman mejade ner alla. Där tippade den över till bra, tycker jag, som är mycket för an eye for an eye och sådär.
Och Melancholia som sagt, var fantastisk.Både visuellt och psykologiskt, filmskapandet och det djupt mänskliga.
Enda problemet är att jag verkar vara den enda i min bekantskapskrets som gillar filmer där huvudpersonen är psykiskt sjuk. Melancholiasällskapet tyckte att den var urdålig. Förra gången var det Black Swan, en annan fantastisk film, som mitt dåvarande sällskap fick mardömmar av.
UPPDATERING:
Men! Läser i Svenskan en referens till regissören Douglas Sirk (som jag såg en hel box av nyligen och gillade) och det är Carl-Johan Malmberg som berättar att Sirk tydligen var dansk. Spännande information.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Melancholia, Lars von Trier, Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård, Charlotte Gainsbourg, John Hurt, Charlotte Rampling, Keifer Sutherland, psykiskt sjuk, film
Det är väl inte bara filmer där huvudpersonen är psykisktsjuk som du gillar
Jag tycker mycket om allt jag sett av von Trier, också Breaking the waves (den är ju förskräcklig, men en bra film). Har du sett Idioterna, och vad tyckte du om den?
Nej, inte bara.
Men jag blir så förvånad när andra bara avskyr/blir rädda/tråkas ihjäl av just dem. Andra “konstiga” filmer som jag gillar kan jag förstå att jag kanske inte ska dra med folk på, men såna här…
Efter Breaking the waves ville min sambo utfärda yrkesförbud på von Trier, medan jag som då är något mildare i min kritik nöjde mig med att slå fast att jag aldrig någonsin skulle se nåt mer av honom för min egen sinnesfrids skull. Så vidrigt med allt sexuellt våld och martyrskap och offerroll som ett uttryck för kärlek — FY FAN.
Löftet bröt jag när Björk var med i den där musikalen. För att jag gillar Björk. Och den var alltså bra, tycker jag.
Sen såg jag Dogville dels för att Nicole Kidman var med, dels för att den bara hade de där målade strecken. Och som sagt, slutet rättfärdigade det hela så att den tippade över på rätt sida. (Gillar James Caan också, och där påminde han ju om när han som ung spöar upp sin systers misshandlande man i Gudfadern. Som sagt: an eye for an eye, det är min melodi. )
Idioterna har jag inte sett, skulle du med ledning av vad jag skrivit tro att jag kan göra det? Kan jag se Antikrist? troligen inte va?
Antikrist har jag inte sett, men Idioterna tycker jag är en otroligt bra film. Hemskt provocerande med människor som spelar utvecklingsstörda.
Fast det är det där jag gillar med Trier – att han ifrågasätter vad gränser går, och varför de ska gå just där. Jag uppfattar inte att han tycker att folk SKA uppoffra sig så mycket för kärlek (som Emily Watsons roll i Breaking…), men faktum är ju att de finns, de kvinnorna, utan att någonsin får upprättelse. Då tycker jag att det blir spännande att någon visar detta, och att ifrågasättandet får ske hos betraktaren så att säga. Jag känner också mycket för öga för öga, och det ger en särskild rening att se sådana filmer/läsa såna böcker, men det är intressant hur man verkligen protesterar i sitt inre när det inte blir någon hämnd, och vilka tankar det sätter igång hos en.
Antikrist vet jag faktiskt inte om jag vill se, men Björkfilmen, ja, gärna igen!
Jag uppfattar honom inte heller propagandistisk, bara djupt obehaglig i den filmen.
Jag noterar tipset om Idioterna. Fint.
Om katharsis — det är väl ett krav på god dramatik enligt Aristoteles? Vi är klassiker, du och jag.
Nu känns det som att det tippar över mot “Vill se” för Melancholia. Tack för recensionen och de positiva orden! Jag är inte säker på att jag kommer att gilla den och vad den vill säga. Jag har inte tokälskat någon av de von Trier-filmer jag har sett, däremot gillat dem mycket för att han har ett eget uttryck och idéer som han verkar vilja jobba igenom. Och, som sagt, det kan hända att jag inte håller med om vad han säger, men det behöver inte vara fel för det.
Jag gillade Idioterna – den fick mig att fundera på hur min egen “inre idiot” skulle se ut. Samtidigt tyckte jag att “idioterna” var väldigt själviska och bortskämda. Och fick någon någon större psykologisk insikt egentligen? “idioterna”, de som de levde bland och utnyttjade? Men ändå, intressant.
Åh, nu kom jag på – jag tyckte rejält illa om “Direktören for det hele”. Hallå liksom, varken roligt eller trovärdigt.
Men ändå, jag vill se Melancholia, och Antichrist någon gång också.
Nu tar jag en risk här och säger att Melancholia nog är en Jenny B-film. Jag tror det. Du får skälla om jag har fel.
(På nåt sätt påminner vissa scener, filmade på håll, lite om Gregory Crewdson.)
Direktören for det hele — aldrig hört talas om, men det verkar som jag kan hoppa den alltså.
tack för tipset
varsågod!
Läsa vill jag alltid göra tillsammans med andra. Inte så att vi läser i samma bok, men om jag inte får diskutera en läsupplevesle med andra i tal eller skrift , så finns den nästan inte för mig.
En filmupplevelse vill jag också diskutera med andra. Däremot har jag nästan helt slutat att se på film på bio tillsammans med andra. Senast jag gjorde det misstaget att inte vara ensam om den första upplevslen så tog den vän som satt bredvid mig fram sin mobil – och tittade på den – mitt i filmen! Sedan fick jag aldrig tillbaka koncentrationen. Det räcker förresten med att den man går med på bio suckar…
Problemet är ju att även om man går ensam på bio, så kan man hamna bredvid nån som suckar, pratar, kollar mobilen… Eller som i lördags, mannen bakom mig måste ha lidit av restless legs.
delar din psykologiska fäbless: http://home.epix.net/~tcannon1/psychmovies/welcome.html
men föredrar fortfarande att se film på bio! helst eftermiddagsbio på liten indiebiograf i london och där det serveras vin i baren
Det låter helt underbart! Får man ta med sig vinet in? Det fick man i Århus, Danmark, på en lite udda biograf.
von Trier är “Riket” för mig, helt sanslöst bra tv-serie. Har allt; djup, mystik, surrealism, spänning, humor, mänskliga tillkortakommande, antihjältar och suveränt skådespeleri. Men, säg “Breaking the waves” igen, och jag får nog upp lunchen här på mattan direkt. Jag såg den och kände bara “vilken äcklig kvinnosyn (något annat kan inte ligga bakom den karaktärsutvecklingen)”. Som om von Trier hämnades alla sina taskiga relationer, gav igen med en skopa ren cynism. Så, jag är minst lika ambivalent som du. Och den här nazistgrejen, man tappar hakan. Men, visst, de glimtar jag sett och förstått av Melanchlia gör mig oerhört nyfiken. Kanske han gjort det igen? Jag menar hittat tillbaka till magiken.
Du har fullkomligt rätt!
Ernst-Hugos bajsnoja, bäbisen som rekordväxte, de där långa korridorerna… ah! Så bra.
Och om Breaking… tycker vi också lika, så kanske att du då skulle gilla Melancholia? Jag vågar inte lova, men chansen är nog ganska stor.
Jag tror jag tar chansen. Bor dock helt fel här vad gäller biografer som tar in den typen av filmer. I värsta fall får jag invänta dvdn.
Aha. Tur att det finns dvd:er! Och så väldigt länge brukar det ju inte dröja heller, nuförtiden.
Tack för att du länkade till mig
det funkade ju!
Jag instämmer helt i det du skrivit om Black Swan, älskade den.. Kalle som jag såg Melancholia härmade Portman så bra i fredags när hon blir den svarta svanen. Han gjorde det oefterhärmligt.. ! Ja apropå Emily i Breaking.. hon har mycket att lära av Ann Petrén i Om jag vänder mig om – fram med elpistolen. Hm jag förstår, det är vad Kidman också gör i Dogville – då kan jag nog faktiskt se.
Och jag tror många verkligen skulle gilla Melancholia.. som vanligtvis har ett horn i sidan till von Trier. Tror också att du skulle tycka om Idioterna!
Så bra.
Om jag vänder mig om — den har jag ju faktiskt sett. På bio. Såg inga svenska filmer alls nästan på flera år, men just den såg jag. Och gillade. Visst elände blir man liksom pigg och glad av, undrar varför det är så?
vet du, jag tror du ska strunta i Dogville. Det håller på för länge innan det äntligen tar slut på skiten. Så det är inte alls säkert att du står ut ända tills dess.
Intressant vilken fanclub Idioterna hade då. Hm hm.
Nu har jag analyserat Melancholia – började fundera över frågorna du skrev igår.. tack!! Det fick mig att reflektera ännu mera och skriva ner tankarna.
Om du vänder dig om såg min f d och jag två gånger andra gången med en stackars vän, och vi kunde ju replikerna och gillade verkligen Ann Petrén i den rollen. En av få svenska filmer jag också såg/ sett. Kommer att tänka på Ingela Olsson också, som vi såg fast det var ju på Galeasen. De två kvinnorna skulle lära Emily lite. Ingela Olsson i Elfriede Jelineks Prinsessdramer.
Haha, för Ann petrén och Ingela Olsson. Ingela Olsson är en av mina favoriter, fast prinsessdramer har jag inte sett.
*kilar bort till dig*
Gillade inte heller Breaking the waves, medan jag fortfarande – flera år senare – är häpnadsväckande förundrad över Dogville. Först över att man snart glömde det “töntiga” teaterupplägget med linjer istället för väggar och verkligen SÅG de imaginära väggarna, och sen över hur subtilt Kidman bröts ner till att utplåna sig själv och bara vilja behaga.
Spännande!
Jag tror aldrig att jag “såg” väggar etc, men jag glömde väldigt snabbt bort att längta efter något annat än kritstreck. Det var spelet mellan människorna som var det viktiga, miljön var ingenting. Bara instängdheten, utsattheten.
Jag var väl en av få feminister som gillade Breaking the Waves… jag tolkade den nog helt tvärtom mot alla andra
Alltså den var ju riktigt vidrig…men jag tyckte den visade precis så som livet är för kvinnor, så som vi gör again and again… tillskruvat förstås…
Jag hade nyss en intressant diskussion med en annan klok kvinna som också gillade den. Hon såg Emily Watsons karaktär som könlös, eller som Idioten i Idioten. (Men den har jag inte läst så jag vågar inte ge mig ut i den diskussionen nu.) Men anyway, man behöver ju inte vara en självuppoffrande martyr för att uppskatta en film om självuppoffrande martyrer, förstår jag.
Men jag upplever nog att många kvinnor ÄR självuppoffrande martyrer när jag tittar runtikring mig. Jag undrar om inte en stor del av samhället vilar på att vi kvinnor just uppoffrar oss igen och igen…
Gör du verkligen det? Det gör inte jag. Självuppoffrandet tillhörde mer generationen över, eller till och med två generationer över.
Vad jag just nu retar ihjäl mig på är istället den här ängsligheten hos vuxna människor att tillhöra en grupp där man ska vara likadan, resa till samma ställen, baka äckliga cupcakes, prata om livspusslet och pillra sig i naveln (men bara lagom mycket). Vad är det för fel på folk? Det är liksom mellanstadiet fast för medelålders.
Men det är en helt annan diskussion, ursäkta utbrottet.
Hahhha…. vad rolig du är
Cupcakes 
De fanns i England när jag bodde där men då hette det fairy cakes och var typ en sort…nu är det som nån jävla slags revolution med kakor…
Vad det gäller uppoffrandet så tror jag det existerar, säkert inte för alla eller överallt, men jag ser det tydligt fortfarande…
Var kan man ladda ner den?
Den går på bio!