Jag har lyssnat på ett extremt intressant radioprogram om Barack Obamas mamma. Det var så intressant att jag lyssnade på det först i realtid, och sen igen nästa dag i repris. Janny Scott har skrivit en bok, The Singular Woman, om Stanley Ann Dunhams liv från uppväxten i Kansas och en rebellisk rymning till Kalifornien, vidare till universitetet på Hawai där hon som 17-åring träffade den äldre kenyanske studenten Barack Obama senior, fort blir gravid och gifter sig medan maken lämpligt nog glömmer bort att nämna att han är gift (och har barn) sen förut. Äktenskapet går snabbt åt pipan och Stanley Ann är då tonårsmamma och ska uppfostra ett blandrasbarn, vilket verkligen inte var vanligt på den tiden. Och inte blir det roligare i Indonesien, dit Stanley Ann flyttar med make nummer två. Tydligen finns det en ”teasing culture” i Indonesien, som går ut på att man ständigt ska trakassera folk, även barn, och de ska låtsas att de inte bryr sig. Så till och med vuxna människor gör sig lustiga över lille Baracks mörka skinn och krulliga hår. Rasistisk mobbning hela tiden, överallt. Ironin i det hela är att från det hållet försöker man nu ta åt sig äran för Barack Obamas stora lugn.
Stanley Ann må ha varit naiv när det gäller män, men det här med utbildning tycker hon är viktigt. Hon väcker Barry klockan fyra på mornarna för att plugga engelska tre timmar före skolan/jobbet. Och själv blir hon antropolog.
Radioprogrammet finns att lyssna på här (man kan läsa också).
Och jag tänker att jag kanske kunde ha presidentmammor som ett sidoprojekt bredvid mina presidentfruar?
Sen hiittade jag förra (?) numret av Fokus på jobbet och läste där en ganska rejäl sågning av det hyllade författarparet Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer. Jag kände igen argumenten från min egen upplevelse av Krauss: Fint medan läsningen pågår, men ingenting som fastnar. Jag minns absolut ingenting av Kärlekens historia. (Förlåt, jag vet att många älskade den.) Däremot gillade jag Extremt högt och otroligt nära väldigt mycket, lille Oscar gick rakt in i hjärtat.
Hon som skriver i Fokus heter Therese Eriksson och hela artikeln kan läsas här. Eriksson skriver en sak som gör mig nyfiken, nämligen att hon gillar Krauss debut Man utan minne bäst, där hon ”skippar finliret och låter storyn om den minnesförlustdrabbade Samson Greene otåligt spreta och fladdra.”
Det liknar vad jag känner inför den ena halvan i det andra tokhyllade New York-författarparet; Siri Hustvedt. Jag gillar tidiga Lily Dahls förtrolling bäst, den som alla andra tycker är svagast. Jag minns inget av den putsade och hyllade Vad jag älskade, men Lily Dahl har jag läst två gånger och jag minns hur hon cyklar, hennes granne, hennes jobb, hur hon får mens… massor.
Och Paul Auster förresten… är inte han lite… tråkig?
I varje fall, Therese Erikssons artikel är ett bra lästips även om man inte håller med, den beskriver också själva fenomenet Krauss–Safran Foer, deras dyra hus och hur andra retar sig på dem (och är avundsjuka).
UPPDATERING(AR): Bokomaten och Ela har läst JSF:s bok Äta djur och ställer intressanta frågor här respektive här. En intervju med Nicole Krauss som är väldigt trevlig här. Och ännu en bra ariktel + intervju med Krauss här (jag vill gilla henne!) som också reflekterar över Fokus-artikeln och själva fenomenet.
—————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stanley Ann Dunham, Barack Obama, Nicole Krauss, Jonathan Safran Foer, Siri Hustvedt, Paul Auster, Hawai, Indonesien, Janny Scott, A singular woman
Intressant! Krauss har jag inte läst alls men jag älskar fortfarande Extremely loud… av hela mitt bankande Oskar-älskande hjärta så den får man inte klanka på
När det gäller Hustvedt så har jag läst pinsamt lite men jag tyckte mycket om Blindfold som väl också tillhör de tidiga. Lily Dahl hade jag glömt att jag ville läsa så jag tackar för tipset och beställer den nu. När det gäller Auster så har jag läst väldigt sparsamt av hans böcker men Illussionernas bok och NY-trilogin gillade jag mycket. Nu har jag fått nys om en dystopi (In the country of last things) som jag nog måste läsa…
Blindfold! Den hade ju jag glömt att jag ville läsa! Så det var tjänster och gentjänster.
Jag har bara läst NY-trilogin och en till, nåt med Brooklyn i titeln. Det får räcka.
och så ett bidrag i den här novellsamlingen från 11 september som jag läser nu, förstås, där Paul Auster skriver om hur deras dotter Sophie befinner sig på andra sidan avspärrningarna/stan och tvingas övernatta hos vänner. Den är bra, men det är ju också så lätt att sympatisera med hur hemskt det känns att inte få hem sitt barn i det läget, samtidigt som man är så oerhört tacksam att hon är oskadd.
”Kärlekens historia” var inget jag speciellt uppskattade heller- den har jag redan skänkt till bibliotekets vänner. Jag blev väl tyvärr ”vaccinerad” mot Krauss efter den- nu känner jag inte för att läsa något mera av henne. Huistvedt har jag läst och ja- jo- tja- men inte skulle jag ”hajpa” så till den milda grad… Men… smaken är ju som baken… (och-jag tycker också att Auster är tråkig
Presidentmödrar är nog väl så intressanta att läsa om som presidentfruar. Abraham Lincolns mamma (hans adoptivmor alltså) skulle jag gärna läsa lite mera om- och Bill Clintons mor finns det väl också en del skrivet om- hon verkar ha varit ganska färgstark. Tack för tipset om ”A Singular Woman”. Den skriver jag upp.
Tack Ingrid, det är alltid skönt att inte vara helt ensam. Man känner sig så sur och anti då.
Just Kärlekens historia blev en stor upplevelse för en närstående person, så vi har diskuterat den en del. jag kan känna mig lite snopen.
Bill Clintons mamma! Jo, henne skulle jag vilja läsa om. Han var väl den första presidenten med en ensamstående mamma. Det tyckte jag var så bra. Och nu den andre.
Auster – tråkig? Surrealistisk, abstrakt, udda, absolut men tråkig? *rycker raskt ut till försvar för min idol* Jag tycker hans texter och böcker är underbara, de hoppar omkring i en dimension som ligger så nära den vi existerar i att den nästan är samma, men bara nästan, och ibland får man hisnande påminnelser om att där existerar en magi som gör saker vi bara drömmer om (både goda drömmar och mardrömmar) till självklar vardag.
Nu ska jag lyssna på programmet, tack för tipset!
Förlåt Morrica, ville inte uppröra någon. Men Auster är så hyllad överallt (du är absolut inte ensam om att älska honom), att jag tyckte det var lite skönt för oss (få och hukande) Auster-skeptiker att få ett gnällhörn så här ohappandes. Surrealistiskt och udda älskar jag. Kanske är det helt enkelt så att Auster är alldeles för abstrakt för mig.
Det kan vara så, han lämnar oerhört mycket till läsaren, och jag är inte upprörd =) man tycker olika här i världen och så måste det få vara.
Intressant att läsa er diskussion, Morrica och nilla! Närstan så att … nä, det räcker med Auster för mig.
Och jag tycker bara att det känns så konstruerat i Austers böcker. Men som du säger, man tycker olika!
Morrica, hörde du programmet? Tyckte du om det?
Älskade Extremely Loud (en av läshöjdpunkterna under decenniet, även om jag tyckte att parallellhistorien inte riktigt höll hela vägen, och att slutet var lite antiklimax.) Har inte läst frun, men personligen är jag svag för finlir, en språkbehandling utöver det vanliga är minst lika viktig som en ”historia”. Fast visst, det får ju inte bli litterärt snobberi.
Men allra största anledningen till att jag trots att jag egentligen inte har tid att kommentera (såå mycket att göra i dag) var för att jag blev lite till mig över att det finns fler än jag som tycker Auster är tråkig. Försökte mig på NY-triologin och befann mig strax i seghetens evighet. Har inte ens orkat fundera på någon annan bok av honom. Tack för den!
Varsågod!
Efter att ha läst i Joyce Carol Oates dagbok och hos Torgny Lindgren om hur viktig FORMEN är så har jag numera accepterat det. men det får inte bara vara form, det måste vara innehåll också. Jag vill bli känslomässigt berörd, inte intellektuellt imponerad.
Jag känner mig ju så surmagad när jag blir skeptisk av en hype. Visst kan man vara en begåvad författare OCH ha ett intressant privatliv och en lika begåvad partner?! Men när man nu märker att folk idag intresserar sig så oerhört mycket för (kända) människors privatliv, är det lätt att tänka sig att guld-paren på Manhattan ställer sig ivägen för författare som lever stillsammare liv men skriver bättre böcker.
Misstanken att ytan tar överhanden över innehållet förstärks av att det var precis så jag kände när jag läste Everything is Illuminated. Det var en bok som försökte vara en släktkrönika, ett mysterium, magisk realism och burlesk humor i modern tid, men misslyckades med allt för att den inte hade täckning för det. Det var inte ens som att författaren hade *försökt* att skriva en sådan bok och misslyckats – det hade jag haft större sympati för. Nej, det var som att Jonathan Safron Foer verkade ha kalkerat hur en sådan roman skulle vara, och bara skrev utifrån sin egen ambition, inte för att romanen bad om att få skrivas. Typ ”titta vilken fin roman jag kan skriva!” Grunden, hjärtat, djupet saknades, och han verkade inte ens stå på sina huvudpersoners sida utan lämnade glatt ut dem att skrattas eller ojas åt. Det fyllde mig faktiskt med ilska och avsmak som sitter i så här flera år efteråt.
Så om man skriver böcker för sin egen hyllnings skull, inte för litteraturens, så är det ju naturligt att man odlar den coola imagen som drar ännu fler läsare till bestsellerhyllorna.
Näe, det får f-n räcka! De måste åtminstone ha ett tråkigt privatliv med ryggont och konstiga eksem om de ska vara så där lyckade hela tiden.
Jag har för mig att jag tyckte rätt bra om Allt är upplyst men minns inte vsrför. (Ett elände med alla böcker jag läste innan jag började blogga!) Däremot hittar jag den här diskussionen som är rätt intressant, och som utspelade sig när jag fortfarande var mer positiv till både Krauss och Hustvedt. http://snowflakesinrain.wordpress.com/2009/04/01/varfor-skriver-du-inte-om-en-kvinna-nicole/
FAST: Om man nu gillar att vara cool och lite stjärna sådär, om man går igång på det, och är bra på att skriva (men inte på att exempelvis spela musik eller sjunga eller skådespela eller nåt annat med potentiell stjärnstatus) — då kanske man gör precis som Krauss/Safran Foer. och gillar det.
Jag har varken läst Hustvedt eller Foer (men den sistnämnde ingår i min Boktolva 2011 så jag hoppas att det ska bli gjort under året), men när det gäller Krauss håller jag helt med dig. Jag förstår inte riktigt heller grejen med Kärlekens historia. Jag minns att jag läste och att jag tyckte att den var lite tråkig… Sen minns jag inte så mycket mer. Nej, dess storhet har gått mig helt förbi. Men du har fel, fel, fel (tänk Brasse) när det gäller Auster! Han är ju helt underbar, en fantastisk historieberättare! Jag har dock inte läst NY-trilogin av honom, konstigt nog.
Alltså, jag har för mig att jag tyckte rätt bra om Dårskaper i Brooklyn. Det fanns något i den, nån glädje.
Men NY-trilogin.. näe. Jag tror det är det postmodernistiska jag inte gillar. jag gillar helt enkelt inte postmodernism. Där! Nu har jag sagt det.
Men nu har det väldigt konstiga inträffat att jag blir mer och mer sugen på att läsa Krauss, kanske för att man bombarderas med henne överallt. http://www.svd.se/kultur/litteraturen-har-format-mig_6145621.svd
.. mina tankar om Nicole Krauss romaner (också om det intertextuella förhållandet mellan hennes och hennes makes romaner) försöker jag utveckla i essän ”Nicole Krauss” i ”52 kvinnliga författare”.
Men ibland önskar jag att de kvinnliga författarna, som på systrarna Brontes tid, skrev under pseudonym så att inget i bedömningen av deras verk hade att göra med deras privata liv…..
Nej, varför det?! Varför ska just de kvinnliga sätta sitt ljus under skäppan och vara blygsamma och smussla? Tvärtom, tycker jag. Som inte heller tycker att Litteraturen måste vara fristående från Livet, även om jag gissar att du mest är less på läsning av kvinnliga författares verk som uteslutande självupplevt.
Intressant artikel att läsa – både här och i Fokus.
Fast jag tillhör de som uppriktigt gillar både Krauss o Safran Foer och tycker det hos båda finns ett såväl språkligt som innehållsligt djup.
Jag har nog tänkt att det är media som skapat bilden av dem, som är fixerad vid dem som just ett lyckosamt par. Blir därför glad när deras namn inte alltid nämns vid varandra i artiklar om den ena eller den andre.
Jag beundrar dem, avundas inte.
Jag förstår verkligen lockelsen i att skildra dem just så, lyckosamma, lyckliga, begåvade. Och det är skönt att det går bra för båda, att det inte är ett sånt där olyckligt äktenskap på det sättet, som Hughes/Plath eller andra där en lyckas bra och den andra aldrig får uppskattning.
Men med den där superstar-upphöjningen kommer ju illviljan/avundsjukan/tröttheten också, det bara är så.
Och att det är kul med lite glamour.
Jag är ju sen som alltid, men missa inte de här recensionerna av Köttboken:
http://www.skanskan.se/article/20110418/NOJE/110419752/-/ata-kott-eller-inte
Thanks!
Lily Dahls förtrollning är bäst, helt rätt. Paul Auster har inte skrivit något vettigt på femton år. Rätt igen. Ibland blir jag lite oroligt för vad du väljer att läsa för böcker, men när du kan se så klart som så här måste jag fortsätta att följa din blogg. Missförstå mig rätt, jag älskade Auster länge, jag skriver mycket om honom, men jag blir alltmer deprimerad över hur långt han fallit.
*skrattar*
Så fint det känns att du bekymrar dig! Är det min andliga utveckling du oroar dig för, eller min smak? Eller kanske min eventuellt bortslösade tid?
Jag oroar mig för min andliga utveckling, min smak och min bortslösade tid. Det går inte att klaga på någons läsvanor; jag läser verkligen inte ”bättre” böcker än dig eller någon annan. Men för att det ska vara värt besväret att titta in i en viss blogg med regelbundenhet måste det ju finnas något läsvärt. Tips om saker man inte visste eller något annat matnyttigt. När du från en helt annan vinkel än den jag sitter i kommer med en kommentar som jag också kunde skrivit så blir jag förstås glad och inser att det är värt att läsa fortsätta läsa din blogg fast det är mycket litteratur och film som du gillar som jag har svårt för.
Jag älskade både Paul Auster och Siri Hustvedt, men den här sidan millenniet har de bara staplat besvikelser på varandra. New York Trilogy tror jag dock att du skulle gilla.
Jag var inte alls ironisk eller nåt, jag menade precis vad jag skrev och tar absolut inte illa upp. Jag tycker att det är fint om någon/du i en förbiflygande tanke konstataterar att ”nej men den där kan hon väl ändå inte läsa” eller hur du nu tänkte.
Fast jag blir lite nyfiken på vad du ogillar också, nån gång vore det kul med ett ljudligt USCH i kommentarsfältet.
New York-trilogin har jag läst, mitt minne är att den aldrig riktigt tog vägen nånstans. Brooklyn-boken kommer jag inte ihåg något av, men har en känsla av glädje.