Det känns väldigt lämpligt att läsa om terrordåden den 11 september i Laura Bush memoar just idag, när nyheten om att amerikanerna dödat Osama bin Laden i Pakistan dominerar medierna. (Bästa nyhetskällan: nrp.org)
Det var tisdag morgon och Laura Bush hade nyss avslutat den första National Book festival som hon själv dragit igång. Hon var på väg till ett möte med senator Ted Kennedy när någon berättade att ett plan kraschat i ett av tornen. Sen kom beskedet om det andra tornet. När Bush kom till Kennedys kontor stod tv:n på, med bilder som vi alla minns. Men Kennedy sa inte ett ord. Istället satt de och småpratade om helt ovidkommande saker, medan Laura Bush försökte kika på tv:n men inte kom sig för med att avbryta Kennedy för att prata om attacken. I efterhand tänkte hon att det måste vara nån förträngningsmekanism hos Ted Kennedy, som sett sina syskon dö våldsamma dödar allihop och nu var ensam kvar sen 40 år tillbaka. Mycket egendomligt i alla fall.
Men sen kom rädslan och sorgen med full kraft över hela nationen. Jag tror inte att det går att förstå den skräcken när man inte upplevt den. Och det där med anthraxet… det hade jag nästan glömt. Trots att flera människor dog. Och postsäckar till Vita huset blev stående i tre år innan någon vågade öppna dem.
Sen måste jag säga att jag gillar det där sentimentalt nationalistiska, ”alla tillsammans”, ”my heart goes out”, ”hjälpas åt”, hela det där. Några amerikanska barn samlar in 87 dollar till barn i Afganistan och skickar till Vita huset, signerat ”Edra medborgare”. (*snörvel*) På ett skolbesök är det en liten flicka som frågar Laura Bush vad hon tycker om det som hänt. ”I’m sad”, säger Bush. ”Me too”, säger flickan. (*mer snörvel*)
När Laura Bush gick i sjätte klass skrev hon ett skolarbete om Afganistan. Sen glömde hon i princip bort landet, tills 11 september-attacken gjorde alla oerhört medvetna om talibanerna. 17 november höll Laura som första First lady ett radiotal å sin makes vägnar, om kvinnornas situation i Afganistan. Finns här. En som såg vad talibanerna utsatte de afganska kvinnorna för mycket tidigare och som gjorde deras sak till sin egen hjärtesak är Mavis Leno, gift med pratshowsvärden Jay Leno, berättar Bush.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, Osama bin Laden, Mavis Leno, Afganistan
Jag känner att jag måste läsa Laura Bushs bok även om jag sannerligen inte är någon fan av den familjen- men hon, Laura, är väl den mest sympatiska i samlingen, trots allt. Jag har ett något komplicerat förhållande till Amerika- där finns mycket att beundra men också mycket att inte tycka så särskilt mycket om- men det jag verkligen uppskattar är sammanhållningen och också det som jag vill kalla för ”the good American” (som givetvis kan vara av kvinnligt kön också)- den medkännande och hjälpsamme – den som vågar bry sig. Det min man hade väldigt svårt för att förstå här i Sverige var den svenska ”oberördheten” ”stone faces” , brukade han prata om och ”sourfaced, rude Swedes”…….
Det är väldigt lite politik i boken, så jag tror inte du behöver oroa dig för att läsa. Faktum är att jag undrar om inte Curtis Sittenfeld var ganska rätt ute i sin American Wife, att Laura Bush var mer demokrat än republikan men däremot en väldigt lojal hustru. I varje fall det senare är jag säker på.
Sura och otrevliga… jag vet precis vad han menar men jag kan inte riktigt förstå hur det blivit så. Ibland tycker ju vi att amerikaner är så ytliga med sina mekaniska vänligheter, men det är ju ett trevligt socialt smörjmedel. Jag gillar det.
Jo, lojal hustru är nog huvudet på spiken. Jag har lagt upp boken av Laura på min önskelista. Jag kommer nog inte att kunna avhålla mig från inköp särskilt länge…
Haha, då måste ju jag läsa din presidentfru snart. Abigail Adams, som du tipsade om för länge sen.
Jag håller med, vi har det bättre än någonsin tidigare på många sätt och så är det ofta gnäll om petitesser. Jag tror på DYNAMICS.. kom att tänka på vad hette han.. en oerhört snygg mörkhårig var det i Clintons regering.. påminner lite om nu var jag tvungen att googla: Rahm Emanuel i utstrålning, men snällare! Karisma som går genom tvrutor och tid, vet du vem jag menar? En kompis var i New York nyligen för första gången, hon och hennes man satt mest och gapade (tittade!) på folk på olika serveringar.. Åh jag hade velat åka dit, fart och fläkt
Och så vill jag läsa Laura.
nä, jag har absolut ingen aning om vem du menar…? Den enda jag minns just nu är Madeleine Albright, som jag tycker är en så intressant människa.
Vi, min sambo och jag, var i New York förra året, och vi slogs av just det där att alla var så vänliga. Inte bara professionell vänlighet som servicepersonal och så, utan vanliga människor som kom fram och frågade om vi behövde hjälp bara vi stod stilla en minut och såg förvirrade ut på t-banan eller nåt. Och alla hade de nån gammal släktkoppling till Sverige.
Åh, jag gillar också Madeleine Albright, mycket intressant!
Undrar om amerikaner är så vänliga också för att de har en gudstro? Många.. en tanke som slår mig. På ett ganska okomplicerat sätt (så här utifrån.. alltså ingen Luther utan mer gospel värme ja faktiskt lite mera Filadelfia om jag tänker efter, som jag bor bredvid: deras slogan nu absolut amerikansk haha ”Gud älskar Stockholm” fast det står inte älskar utan ett hjärta.. värme och värme.. beroende på ur vilken vinkel man ser det jag menar vi är lite cyniska också (”vi” svenskar) när jag ser Filadelfias reklam: jag skärskådar ”utifrån” rycks inte med..
Jaa jag slås också av hur varma amerikaner är, och att de jag möter ofta har en svenskkoppling. Tänk hur många det var som utvandrade! Tror det var en miljon. Morfar tog båten över (han föddes 1882) men kom tillbaka 2 år senare för han kunde inte glömma mormor. Tur för mig
Albright är jättespännande. Och spännande liv, det var till exempel först när hon var utrikesminister som hon fick veta att hon hade judisk börd. Det hade familjen av rädsla hållit hemligt. Så MA:s statsbesök i Tjeckoslovakien blev oerhört känsloladdat.
Hon påminner en hel del om Eleanor Roosevelt, nu när jag tänker på det, i sitt sätt att arbeta arbeta arbete. Alla problem kan lösas bara man arbetar ännu hårdare.
Vet inte om Gudskoppling har någon betydelse, kanske det. Slås även av att alla artighetsfraser är med i till exempel radioprogram, alla ”thank you for having me”, ”thank you for joining us”, det är sånt som svensk radio helst vill undvika för det blir så tjatigt med alla tack och det tar tid. Men i amerikansk radio får det ta den tiden.
[...] har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också. [...]
[...] själv. Det känns som hennes röst när man läser. Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här. [...]