Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas och UKON

Jag blir både glad och fascinerad av Caroline af Ugglas bokprojekt ihop med UKON, det här är riktigt bra läsning för såna som mig. Jag gillar hennes hejdlöshet, hennes vitalitet och hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Att hon lever livet på sina egna villkor, inte gömmer sig bakom andra.
Boken började som en förfrågan från förlaget, som förstått att kändisar säljer. Men af Ugglas kom först inte på vad hon skulle skriva om, och sen när hon fick idén om att banda och skriva ut en rad terapisessioner utan någon som helst censur, var det först ingen psykiatriker som ville vara med. Tills hon träffade denne UKON, som också är poet. (Vad hans motiv egentligen var/är kan man ju fundera över, men kanske var han bara nyfiken.)
I alla fall.
Boken består av dessa terapisessioner, som hjälpligt handlar om ett ämne i taget: arbete, familj, barndom, ångest, kemi, etc. I den mån af Ugglas kan hålla sig till ett ämne i taget, UKON förmår inte att hålla emot hennes flöde av tankar och ord. Inte mig emot, det här är af Ugglas bok och det är hennes ordströmmar som gör den spännande och intressant. Hon väjer inte för något. Absolut inte för att berätta om sin uppväxt och ungdomstid, när hon många gånger helt enkelt var en riktig skitunge. Och då menar jag verkligen En Riktig Skitunge. Bröt sig in och sprejmålade hos grannarna när hon var åtta år, såna saker. Att hennes föräldrar stått ut är ett under. När hennes pappa försökte hämta henne påtänd nånstans för att ta henne hem, hoppade hon ur bilen och skrev ”våldtäkt! våldtäkt!” när han följde efter.

Av sin farmor (en formidabel kvinna) lärde sig Caroline att restaurera kristallkronor, av sin mormor (som enligt släktlegenden sjöng lika bra som Birgit Nilsson men slutade för den manodepressive konstnärsmakens skull) lärde hon sig att inte ge avkall på sitt eget. Jag tycker kanske allra mest om de partier av boken som handlar om hennes släkthistoria, det biografiska, och om arbetet.
Periodvis i sitt liv har inte Caroline af Ugglas kunnat gå ut utan att maken Heinz varit med. Det kan man så klart se som en svaghet, ja, snarast ett handikapp. Och jag tänker på det där tv-inslaget jag såg, där hela familjen sover i samma säng. Jag skulle aldrig klara av så extremt nära fysiska relationer själv, men jag kan inte förfasa mig över det heller. Det finns något härligt kroppsligt bejakande över det också. Att leva så på tvärs mot hela klara sig själv-tanken.

About these ads