Mitt i natten upptäckte jag att det bara inte är möjligt att läsa Gillian Flynns Dark places det allra sista jag gör innan jag somnar. Dessa barn! Ben — en spetig 15-årig kille som alla trackar och som försöker vara tuff. Patty, hans mor, som kämpar för att hålla ihop gården och familjen trots att det är dödsdömt. Anklagelserna om Bens alltför intensiva intresse för småflickor… den hetsiga stämningen.
Det jag egentligen tycker är allra värst är familjen Days fattigdom. Att aldrig ha något, aldrig få något extra. Att se andra barn med fina kläder som slipper förnedras genom ”free lunch” i skolmatsalen. Omvårdade barn, trygga barn.
Jag måste ha nåt neutralt att läsa nåt kapitel ur för att rensa känslorna på kvällarna. Kanske ska leta fram den där Palme-biografin?
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Gillian Flynn, Dark places,
Den ÄR hemsk, Dark Places. Hemsk men bra; hemskt bra. Allting kryper in under huden på en. Jag drabbades också väldigt hårt av Patty, hur hon kämpar och kämpar och till sist ger upp (eller om det rör sig om något annat, något med heder. Jag vet inte, men det vore intressant att höra vad du tycker när du läst klart). Och så är det så oerhört välskriven och snyggt. Inledningen! ”A meanness as real as an organ.”
Ja, verkligen under huden. Jag tänker på dem hela tiden. Det är nästan skönt i vartannat kapitel när det är Libby och nutid, då får man vila upp sig lite. Libby drabbar mig av nån anledning inte lika hårt som Ben och Patty. och att man vet att det leder mot katastrofen… påminner om In cold blood av Truman Capote.
Heder? Jag läser vidare!
Ja, nutiden är mer hanterbar. Kanske därför att Libby, hur uppfuckad hon än är, på något sätt verkar okej? Eller, inte okej direkt, men hårdhudad. Opåverkbar. Det är väl i sig skitsorgligt egentligen, men det är lättare att ta till sig – och ta sig igenom – nutidsspåret, helt klart.
Läs vidare du så hörs vi sen!
Och Libby har en framtid. Det finns en liten strimma hopp, att hon ska kunna få nån sorts ordning på sitt liv, kanske en liten stund av lycka eller åtminstone lugn då och då.
Det där lilla hoppet är viktigt för mig.
SPOILERVARNING. Läs inte detta, ni som inte läst boken.
Schas.
Helena, jo jag tror du har rätt. Heder och ett ”anständigt” sätt att äntligen få ge upp. Kanske har fantasierna funnits där sedan en tid, att bara fly bort från alltihop. Men hon har inte kunnat med att svika och överge. Så dyker möjligheten att överge utan att svika upp, i alla fall intalar hon sig det. En grandios självuppoffrande gest istället för en feg handling.
men åt helvete, åt helvete, igen.
alltså ”inte kunnat med” = inte kunnat förmå sig till.
Jag läste den här i helgen och blev också väldigt drabbad av den. Det är precis som ni skriver så att den kryper under huden och in i varenda vaken tanke och tillslut också drömmarna (om man lyckas somna…). Patty grep mig också väldigt starkt. Ska försöka formulera en recension om ett tag men boken är lite för nära än så länge.
Igår kom förresten ”Fangland”, börjar läsningen idag
Lägger Pullman-boken på lådan idag också.
Så soännande det ska bli att läsa din recension (och de andra som jag undvikit) sen!
Också spännande att höra vad du tycker om Fangland. Troligen bara ett stort ”jaså?” efter all denna undran.
Härligt med Pullman!
[...] och den utmattade, snart utblottade, mamman Patty turas om att föra ordet. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Ben som är förvirrad, längtansfull, föraktad… eller Patty som älskar sina barn men [...]