Det var värt besväret att leta rätt på Tana French debutbok Till skogs, och inte börja direkt med tvåan som jag först tänkt göra. Oj, så bra! Storyn är bra, karaktärerna är bra, miljöerna (Irland: en liten by, en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge och Dublin) är bra och jag älskar huvudpersonerna: parhästarna Rob och Cassie. De har en Modesty & Willie-relation, fullständigt självklart viktigast för varandra utan att vara ihop, och det faller jag alltid för.
Handlingen är utredningen av ett mord på en tolvårig liten balettdansös, Katharine. På samma ställe, vid samma skog, där Robs eget stora trauma utspelade sig. Som tolvåring var han oskiljaktig från sina vänner Peter och Jamie, ända till den dag då han hittades med blodiga skor och naglarna inborrade i en trädstam, helt katatonisk. Jamie och Peter var oförklarligt försvunna. Ingenting kunde han berätta, ingenting mindes han, lille Adam Ryan som han hette då innan han skapade om sig själv till mordutredare Rob Ryan.
Och nu måste han alltså tillbaka till samma plats.
Jag vill inte skapa ett intryck av att mitt liv förstördes av det som jag var med om i Knocknaree, att jag glidit igenom tjugo års liv som en tragisk skugga med ett förflutet som hemsökte mig och att jag log sorgset mot världen genom en bitterljuv slöja av cigarettrök och minnen. Knocknaree gav mig inte mardrömmar eller impotens eller patologisk rädsla för träd eller några andra godbitar som i en tv-film hade lett till terapi och frälsning och en bättre och öppnare relation med en stödjande men frustrerad fru. Om jag ska vara ärlig kunde det gå flera månader utan att jag tänkte på det. Emellanåt hade någon tidning en artikel om saknade personer och då möttes man av dem, Peter och Jamie, leende på framsidan av söndagsdelen i gryniga fotografier som laddats med varsel genom att man visste vad som hade hänt och genom att de överanvänts, mellan försvunna turister och bortsprungna hemmafruar och de legendariska viskande raderna av försvunna i Irland. Jag kunde titta på artikeln och märka, utan att uppleva att det var jag, att mina händer började skaka och att jag fick svårt att andas, men det var ju en rent kroppslig reflex och varade ändå inte mer än några minuter.
Måste komma till skott och läsa den här boken snart, har haft den hemma i några år, men vissa böcker blir bara stående.
Jo, det är ju så. Men rätt vad det är så uppstår Rätt Läge.
Mm, Tana French! Har läst hennes två senare (och varit stormförtjust) men den här står ännu jungfruligt oläst i bokhyllan. Fast nu börjar jag tänka att jag kanske ska spara den till bröllopsresan
Ojdå, du har läst i fel ordning alltså? Det var nån vänlig själ bland bokbloggarna som varnade mig för det. Men det kanske inte gjorde dig så mycket ändå.
Vad bra att du varit stormförtjust över nästa två! En står i min hylla, den andra ska väl också komma på pocket hoppas jag.
Nej, det var faktiskt inte alls så katastrofalt som man skulle kunna tro, säkert bäst att läsa dem i ordning såklart, men det avslöjas inget från de tidigare böckerna, det är bara en del av karaktärerna som återkommer
Ah, det låter finfint. tack.
Kul! Den står även i min hylla!
Oläst? Då har du nåt att se fram emot.
Eller så avskyr du den…
Haha, ja, vi kan ju inte alls lita på vår gemensamma smak längre!
Nej, men allvarligt så tror jag att jag kommer gilla den. 
Jag vågar inte rekommendera nånting till dig just nu. Jo, kanske Dark places?
Jag har precis läst den där Okänt offer (andra? tredje i ordningen?). Den var helt okej, men det var alldeles för många oooooord! Och alldeles för många anspelningar på den där Rob och det där fallet. Jag behöver ett rejält break innan jag läser om Cassie igen. Och så måste nån lova att det var spännande nästan hela tiden. Var den här boken spännande, eller var den bara bra?
Den var inte spännande hela tiden, nej. Men den hade så pass många nivåer/handlingstrådar att det ständigt var något som fångade mig. Plus såna där torra konstateranden och formuleringar som jag själv håller med om, sånt jag skulle nicka instämmande till om en kompis sa det eller kunna säga själv. (Om än inte lika välformulerat.)
Jag ser fram emot att ha Cassie som jaget i nästa. men tänkte sticka emellan med nåt annat först.
Det låter som en helt annan författare när du beskriver. Läste du kanske på engelska?
(Jag är lite hoppfull, för jag VILL verkligen läsa nån riktigt bra, uppslukande deckare, men Okänt offer (vilket är en riktig B-titel på svenska) tände till i dialogerna, men beskrivningarna och betraktelserna från jagberättaren var ganska klichéartade tyckte jag. Så där så att jag tyckte att det hade varit kul – och en oväntad och kul twist – om hon hade dött på slutet.)
Jag läste på svenska, det aplånga citatet är ur boken.
Men du verkar kräva mer action än vad jag vill ha. Jag är mycket för stämningar, att skala av lagren på karaktärerna, interna relationer… Och så vill jag ha åtminstone en som jag känner sympati för.
Nu läste jag det aplånga citatet lite noggrannare (jag läste inte så noga innan, för man vet ju aldrig om man kommer läsa boken), och det är typexempel på det där dravlet jag irriterade mig på i Okänt offer. Hon tänker och minns och analyserar och har sig. Kanske är hon för lik mig, helt enkelt
Nämen skämt åsido är jag nog helt enkelt väldigt svårflirtad för tillfället. Inne i en intensiv undervisningperiod, då jag står och föreläsar 10 timmar i veckan, och jag har liksom inte tid att läsa om hur nån romankaraktär KÄNNER sig.
Behöver meditera lite eller nåt för att lugna ner mig, märker jag.
Då har vi det likadant, fast reagerar helt olika. När jag är sådär upptagen och splittrad och stressad vill jag ha min variant på comfort read, just såna här böcker och likadant Fangland http://snowflakesinrain.wordpress.com/2011/01/15/fangland-is-the-real-thing/ som också flera stycken tycker är urdålig. Alltså inte en massa händelser, utan en stämning som är tillräckligt stark för att jag ska kunna bo i den en stund.
Olyckliga snutar, det är comfort för mig.
Jag vill nog ha ganska rent och avskalat när jag har comfort reader. Inget onödigt tjafs.
Nu har jag ju inte läst just den här, men väl en annan French (och det kan ju mycket väl vara så att de skiljer sig åt en del), men jag vill gärna betona att jag gillade boken på många sätt, men blev irriterad på onödiga saker som hade kunnat strykas. Och då hade boken blivit mycket bättre!!!
Men ett typiskt utslag för stress hos mig är att jag börjar skriva om böcker jag läser. De måste alltså vara ruskigt bra om jag läser när jag är stressad. Alltså inte nödvändigtvis en ruskigt bra bok, eller snobbig genre, men en bok där jag inte sitter och tänker att det här och där här kan omformuleras, och det där stycket plockas bort etc.
Nu läser jag Sara Stridsberg i stället, och det funkar faktiskt riktigt riktigt bra. Fast att det är en sån där trasig tjej som jag brukar haka upp mig på
Nu förstår jag inte: skriver du bara om böcker som du läser när du är stressad? För att avreagera dig? Eller för att hitta på nåt annat att göra som du egentligen inte har tid med?
Haha. Nej skriva _om_. Omformulera, förbättra, stryka… När jag börjar fundera på alternativa sätt som författaren skulle kunna uttrycka sig, eller ibland till och med hur hela bokens struktur skulle kunna vara annorlunda för att den skulle bli bättre – ja, då är jag nog lite för stressad för den boken. Ibland är det inte en bra bok i och för sig. Ibland är den okej. Och ibland är jag bara väldigt kinkig, tror jag.
Jaså, det var så du menade.
Då fattar jag. Fast det låter ändå lite som sånt man gör när man egentligen inte har tid.
Ja, okej. Det ligger något i det
Men jag skriver ju inte bokstavligt talat om dem, det är mest tankarna som börjar mala, och det är svårt att stoppa.
(Det jobb som jag delvis håller på med nu är att göra slutredigeringen av en massa bokkapitel, så ”omskrivningsmodulen” i hjärnan är liksom redan aktiverad.)
Det bästa jag kan göra är helt enkelt att försöka hitta något annat att läsa när jag är i det tillståndet.
Jag förstår precis. Jag har en tendens att rätta svenskan, byta prepositioner, reta mig på särskrivningar och kanslisvenska… Det är svårt att koppla bort.
Oj, tänk att man inte har tid att läsa om hur en romankaraktär känner sig. Wham bam, thank you ma’m. Jag blir i alla fall klart nyfiken på den irländska mystiken, OCH hur de känner sig. Vad tomt det skulle bli annars.
Då kanske du skulle gilla den här?
Jag blev så besviken på den, hade höga förväntningar och så tyckte jag att den mest var oändligt pladdrig utan att bli så där oerhört spännande som jag väntat mig efter alla lovord.
Hej Maria
Kanske Jo nesbö passar er bättre? Han är också olycklig men det händer väldigt väldigt mycket. Ofta i olika världsdelar dessutom.
Har läst alla i Hole-serien utom pansarhjärta men jag är nog helt enkelt lite deckarmätt.
Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång och Under ingrodda ärr tyckte jag var fantastiska.
Ja! Helt fantastiska. Men hon kan vara väldigt ojämn, den goda skotskan.
Länge sen det här inlägget skrevs och jag hade tänkt hoppa över (läser sällan recensioner på böcker jag ändå tänkt läsa för att inte veta för mycket) men det var ju så sjuttons många kommentarer så jag blev nyfiken.
Vixxtoria och Maria på en sida alltså och Snowflake (och flera andra) på den andra. Spännande.
Jag har ingen French hemma i hyllan och jag lär nog inte köpta i första taget heller, för jag ska inte köpa böcker alls (oops glömde just Bokrean som är i antågande, glöm vad jag sa).
Men alltså; jag vill läsa French nån gång.
Visst är det spännande när folk tycker olika? Man blir mer intresserad då.
Bokrean… den har jag mer eller mindre förträngt. Men jag såg att fantastiska Klanerna i Palos Verdes finns med — KÖP!
Jag har faktiskt redan hunnit skanna igenom nätbokhandlarnas pocket-rea. Även om det är kartonnage-utgåvorna som reas bäst så är jag så allergisk mot det formatet att jag får kalla kårar bara jag tänker på det. Hittade några P O Enquist och några Bodil Malmsten för 19kr/st. Just perfect!
Och jag hittar mest bara små söta barnböcker.
[...] att många pålitliga bokbloggare (Helena på Bokhora-tiden här och här, Bokbabbel, Boktoka och Snowflake) hyllat French och att upplägget med det förflutna sammanflätat med nutiden verkade väldigt [...]