Om fröken skrivit att alla ska ta med sig ”äpple ELLER banan” på skolutflykten, då kan man inte komma med ett päron. Om fröken påstår att man lånat en bok om Plupp är det ingen idé att säga att man inte gjort det, då åker huvudet ner i papperskorgen och biblioteksräkningen kommer ändå hem. Om de andra barnen är elaka och hånar dig för att du är tjock, ska du tänka på barnen i Afrika. Om talfröken hånar dig för att du inte kan säga ”russin” är det inget att göra åt. Om tandläkaren drar ut fel tand får du gå med värken, för han gör ju omöjligt fel. Och förresten är det värre för barnen i Afrika.
Det är en hemsk uppväxt han har, limpsmörgåsätande och O’boydrickande Kjell. Inte hemma men i skolan. Elaka barn är otäcka och elaka vuxna är helt vidriga. Det är jobbigt att läsa om, men det är bra. Och med en bitter humor. (Trots att jag får klaustrofobi av skildringen av det konforma villaområdet.)
Kjells bästa ställe är hos mormor. Hon tycker inte alls om att göra som alla andra. Brorsan är också bra, han bygger en radiosändare som blir Kjells första möte med etermediet. Senare blev Kjell den yngste fast anställde på Sveriges radio. (Bara att få fast anställning är en bragd, tro mig.)
Hemsida finns här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Kjell Eriksson, Kjell, skola, radio
En bra och upplysande bok. Hemskt att tänka att vuxna kan vara så elaka.
Jag läste boken i somras och slogs också mest av de vuxnas elakheter. Och av damen som tog över pappans liv när föräldrarna skilt sig.
Ja, det är ju de vuxna som gör det okej att trakassera Kjell. Det sanktioneras uppifrån.
Jag hoppas verkligen att sånt inte tillåts förekomma längre.
Och så den där syon som var mycket noga med att ta ifrån honom (och förmodligen de andra också) alla drömmar.
Pappans andra fru var verkligen vidrig, hoppas hon läser om sig själv. Stackars lilla pappan. ;-(