Jag har två stora bekymmer med In pursuit of laughter av Diana Mosley (född Mitford).
Det första är att det jag hittills läst, mest recensioner och personliga porträtt, är briljant skrivet. Hon har humor, hon har charm, hon framstår som oemotståndligt kvick och intelligent och insiktsfull. Det är lätt att tycka om henne — MEN. Det här är den passionerade Diana som följde lillasyster Unity till Tyskland för att få träffa Hitler. Diana som skilde sig från sin man för att så smånigom gifta om sig med den brittiske fascistledaren Oswald Mosley (vars åsikter hon delade) — i Goebbels hus och med Hitler närvarande. Och så vitt jag vet aldrig gjorde någon avbön.
Mina känslor för henne är mycket ambivalenta. David Sexton på Evening Standard, där hon skrev i många år, uttrycker det så mycket bättre här.
Det andra bekymret är roligare. Diana Mosley kände ju, precis som de andra Mitfordarna, allt och alla. Hon skriver fina porträtt av sin syster Nancy, och då vill jag ju förstås läsa om Harold Actons biografi över henne. Hon skriver också om Acton själv, om Churchills son Randolph, om Evelyn Waughn (och hans böcker som hon höjer till skyarna). Det känns som att jag inte kan gå mycket längre genom livet utan att läsa Waughn. Och jag vet att jag kommer att lista minst 20 namn till som jag blir nyfiken på att läsa innan In Pursuit of Laughter är utläst.
Ps Eftersom jag kommenterat systrarnas skolgång tidigare så kan jag berätta att Nancy tydligen fick gå i skolan som barn. Det var hon väldigt glad åt, för då slapp hon sina småsyskon. Nancy hade en svår kris när första lillasystern Pam kom, ”a screaming orange in a black wig”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Diana Mosley, systrarna Mitford, In Pursuit of Laughter
Åh, jag tycker det är spännande att läsa om ditt utforskande av systrarna Mitford. (Jag är fortfarande så matt efter Cecilia Hagens bok som jag läste för 4-5 år sen, att jag inte skulle kunna förmå mig.)
Men problemet med Dianas stöd till nazismen är ett viktigt ”problem” tänker jag. De som stödde nazism (eller vilken annan fanatism som helst) är ju inte nödvändigtvis monster. Faktum är tvärtom – om en monstruös ideologi ska kunna få så mycket makt att den gör betydande skada, så krävs det stöd av väldigt många människor, och många av dem kommer ju vara trevliga och charmiga och vanliga… Det tycker jag är skrämmande – särskilt i ljuset av det stora stöd SD fick i riksdagsvalet.
Angående Waughn känner jag som du. Men jag började lite grann med Press-stopp i våras, och blev mycket förtjust. Jag tror definitivt att du skulle gilla honom. Själv tvekar jag så inför Brideshead Revisited, för att den är så omtalad och älskad och jag vet inte allt. Jag vill liksom ha tid att gå in i det där, samtidigt som jag är lite rädd för att jag _inte_ ska bli överväldigad. Vissa böcker är det bättre att ha olästa, och därmed även behålla sina illusioner om dem. Men första delen i tv-serien har jag sett (och jag ska fortsätta att se; det är bara det att delarna är 1,5 timme långa, och så mycket tid har jag svårt att hitta i sträck om kvällarna…)
Tack Vixxtoria. Jag tänker när jag skriver att det kanske är två, tre personer förutom jag själv som ids läsa mer om Mitfords, resten bara suckar. Men jag är helt inne i dem nu och måste få ut det också i bloggen.
Det är absolut så att en rörelse måste stödjas av många för att nå makten, däribland ”trevligt folk”. Och ”lurat folk” och folk med egna specifika intressen, och folk som gillar ledarens sätt att prata eller se ut, och alla möjliga. Och när det gäller just författare (eller konstnärer) så är jag egentligen helt ointresserad av att de ska vara nån sorts ”goda människor”, det brukar lägga sig som en kall död hand över själva konsten. (Plus att jag inte tycker att någon politisk ideologi är ”god”, eller nån religion för den delen.)
Men jag tycker det är jobbigt att hon — hittills — är så charmig och framför allt insiktsfull. Hon skriver till försvar för Waughn till exempel, mot en biograf som kallar honom monster för att han var så elak. Där håller Mosley fram bakgrund som hans alkoholism, och en rad av hans goda egenskaper. Att han var rolig ffa, det är en välvald titel på Mosleys bok, hon förlåter lätt bara den andra människan är rolig och kan locka henne att skratta. Och den egenskapen tycker jag är så sympatisk!
Och så tycker jag det är svårt att hon aldrig gjorde avbön, aldrig erkände att hon tänkt fel. Det är nog det värsta. Då tror man ju att hon fortfarande är övertygad fascist. Eller gjorde hon avbön? Jag vet inte hur det kunde komma sig att hon under flera år var Englands mest hatade kvinna, satt internerad, och sen ett par decennier senare fick skriva i respekterade tidningar?
och jag vet inte om svaren kommer i den här boken, misstänker att nån annan berättar den historien bättre.
Delen som handlar om Diana Mosleys fascistiska år heter ”A talent to annoy”. Annoy?!?!
(jag har inte hunnit dit än)
Oerhort intressant text och du vackte lite tankar hos mig, om det dar med hur manniskor lockas till en del ideologier, uppslukas av dem.
vad bra.
[...] visste det. Nu har jag en hel trave andra böcker som jag vill läsa nyss. Förutom att ta itu med Evelyn [...]
[...] mindre intressant och jag hoppar över diskussioner om fängelsestandard i England etc. Och mina tidigare invändningar mot Diana kvarstår. ——————————— [...]
[...] In pursuit of love Här Jessica Mitford: Hon and rebels Här Diana Mosley: In pursuit of happiness Här och här Deborah Devonshira: Wait for me Här och [...]