Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s ging mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”
Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)
Ville bara tala om att jag nu har “Dusty Answer” på mitt läsbord…. Jag är oerhört nyfiken på Rosamond Lehmann.
Härligt! Jag tror att du kommer att tycka om den. kanske inte lika mycket som jag gjorde… (nu infinner sig den där skräcken när man hyllat något och någon annan sen läser och blir besviken) men ändå.
Du låter inte lika lyrisk över denna som Dusty Answer, men jag måste säga att storyn här låter som att den tilltalar mig mer! Jag gillar lite självdestruktivt beteende i böcker =)
Sanna
Jag har vacklat mellan Best of-etikett eller inte, jag tänkte att jag skulle bestämma mig lite i efterskott.
Jag måste bara säga också att den här är makalöst snyggt komponerad, hur hon fångar upp trådar och detaljer och ger dem ett nytt ljus och ny mening i en annans ögon … mycket mycket snyggt.
[...] varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren. Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda [...]
[...] författare! Jag älskar Rosamond. Invitation to the waltz, Weather in the Streets, Dusty answer, The Echoing Grove… stora och djupa läsupplevelser. Nu ser jag när jag googlar ditt namn att du gav ut en [...]