Vad jag inte visste att jag skulle läsa

Det blev en hel del spontanläsning ur hyllorna i stugan vi hyrde i Nordingrå. Maria Lang, som är obegripligt dålig men på något vis charmar ändå, och så min allra första Sigge Stark, som å andra sidan inte alls var så dum. Fin miljöteckning, bra språk, men tunn intrig där klimax var när orden “min hustru” uttalades. Jaja.

Nu kan jag bocka av Saul Bellow på Nobelpristagarlistan. Han med foten i klaveret är en novellsamling, med en rad själviska bittra gamla män. Den första, titelnovellen, tyckte jag rätt bra om trots att den huvudpersonen kanske var mest osympatisk. En sån där som tvunget måste säga allt han tänker, gärna så kallade skämt, oavsett om han sårar andra människor. Sen tycker han synd om sig själv. Men när jag läste hela boken blev det för mycket gnäll, och väldigt väldigt intellektuellt, med hänvisningar till Kant och Nietzsche och några dussin andra tänkare som jag inte alls känner till. Kanske bör jag läsa en tidig roman av Bellow för att ge honom en chans till.

Carter Dickson är en gammal klassisk deckarförfattare som satsar på kluriga intriger. Den här blev för klurig för mig, jag hängde inte alls med. Men lite kul att återstifta bekantskapen med sir Henry Merrivale, och hans duster med matronan på omslaget var väldigt roliga.

Finaste Bang behöver väl ingen introduktion. Hon är ju så lik sig på omslaget också! Det här är kåserier om när hon och Viran köper ett torp. Underbar språkbehandling och små roliga händelser. Tyvärr är jag inte jätteintresserad av torp, så jag läste inte ut hela.
Den andra med (den snärtiga) titeln Inteckning i livet hade en inledning som jag föll för direkt när jag bläddrade i den. En kvinna, Poker, som grälar med en annan kvinna, MaryLynn, och skjuter henne i hjärtat. När polisen hämtar henne rullas historien upp: om hur den fattiga, intelligenta men inte vackra Bess Poker plockat upp den ännu fattigare, älskliga och bedårande söta inackorderingen MaryLynn, och med hjälp av begåvade kompositören Luke Jordan gjort MaryLynn till stor stjärna. Det är en sån där historia som borde bli film, gärna av Douglas Sirk, tänker jag medan jag läser. Och så börjar jag tycka att jag har sett författarnamnet Vicki Baum på såna där gamla svartvita filmer. Nu när jag kan googla igen ser jag att det faktiskt är så, det har gjorts film på flera av Vicki Baums böcker, och den här heter då A woman’s secret. Mycket bättre titel, men varför de bytt namn på flera av personerna förstår jag inte? Luke kallar nämligen Bess för pokerfejs, det är deras grej.


Det bästa sparade jag till sist, och höll nästan på att missa tillfället att läsa den isländske Nobelpristagaren Halldór K Laxness. Och det hade varit en förlust! Ni vet den där lyckokänslan, när man inser att det här är en Stor Berättare, och bara njuter och låter sig följa med in i ett nytt universum. Sådant var mitt första möte med Laxness. Världens ljus handlar om det lilla sockenhjonet Olafur Karason och hans eländiga liv. Den handlar också om skaldekonsten och världspolitiken och fattigdomen och kärleken och det andliga. Väldigt mycket andligt, en period får jag bita ihop och läsa mellan raderna för att orka med allt gudsprat. Då är det tur att det finns väldigt mycket mellan raderna, framför allt mycket humor och ironi. Han är vass, Laxness, han driver in nålsticken där han tycker att de behövs. Och som sagt, han är rolig. Jag är mycket glad att jag hittade den här boken, och Laxness vill jag definitivt läsa mer av.
(Jag gillar förresten att läsa till frukosten, som synes.)