Som trogen läsare av Om böcker jag hunnit läsa har jag följt Vixxtorias läsning av de fina — och roliga! — klassikerna Pennskaftet och Norrtullsligan. Det är de två böckerna jag starkast rekommenderar alla att prova på. De kom också tidigt i hennes produktion, Norrtullsligan gick först som en följetong i DN.
Elin Wägner blev först journalist, den första kvinnliga på Helsingborgs-Posten, och sen rösträttskämpe, författare, fredskämpe och miljökämpe. Hon var med och grundade Rädda barnen. Hon satt i Samfundet De nio, och i Svenska akademien.
Hennes bredd ser man också prov på i bokstapeln nedan, från de tidiga rappa böckerna om yrkeskvinnor till pamfletten Fred med jorden till bredare romaner som De fem pärlorna (*skrytvarning* som jag bundit in själv) till samlingen med debattartiklar med mera i Vad tänker du, mänsklighet?
Nu när jag tänker efter lite mer på en tidigare diskussion hos Vixxtoria om varför Elin Wägner ständigt måste räddas undan glömskan, så tror jag att en anledning kan vara hennes betoning av det kvinnliga. Kvinnliga, mjuka värden. Att hemmet är viktigt. Därför tror jag att hon sorterats in i särartsfeminist-facket, och ni kanske inte minns det men under 1990-talet var det en stor och hätsk klyfta mellan likhetsfeminister och särartsfeminister, en konflikt som likhetsfeministerna “vann” åtminstone om man ser till universitetsvärlden och hela genusforskningen, och då var/är väl inte Wägner gångbar. Dessutom intresserade hon sig för kväkarna.
Men detta var inte vad jag hade tänkt skriva om, jag skulle ju skriva lite om den stora boken OM Elin Wägner. Där finns det såna här finfina grafiska uppställningar som jag gillar jättemycket. Där kan man följa vad som händer i Elin Wägners privata liv, parallellt med hennes verk och produktion, parallellt med världshändelserna. Det här “kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” som Wägner var engagerad i hade som bärande idé att kvinnorna skulle vägra att gå ner i skyddsrummen. På så vis skulle de krigande inte kunna förmå sig att bomba, när de visste att kvinnor skulle dö, plus att de skulle framstå som vildar och barbarer. Med allt vi sett och vet idag låter ju den tanken oerhört naiv, men då ska man veta att inspirationskällan för rörelsen var Mahatma Gandhi, och han lyckades ju bra på sitt håll. Sämre gick det för 1930-talets kvinnliga fredsrörelse: när det kom till kritan visade sig nationaliteten vara viktigare än solidariteten med könet och freden. Detta gjorde Elin Wägner oerhört besviken.
Hm. Nu ser jag att jag kanske luras om vad den stora boken innehåller, hela passusen om om skyddsrumsidén är sånt jag vet sen förut. Det första fotstegets moder har jag ännu inte läst ut, men den består hittills av berättande analyser av verken som innehåller delvis samma tankar som Vixxorias fylliga inlägg*, en intressant text av en översättare som översätter Pennskaftet till engelska (och bestämmer sig för att välja Penwoman istället för Penholder, för att ha lite superhjälteassociationer 
), en text om hur svenska 17-åringar läste Pennskaftet år 2008, och Elin Wägners egna text som hon läste upp i ett radioprogram om varför hon blev författare. Smaka på detta citat:
Man väljer ju bland många yttre omständigheter medan man bygger upp sin personlighet och sitt öde.
Det kan man tänka länge på.
*Man kan alltså spara pengar på att läsa hos Vixxtoria, och sen köpa Pennskaftet och Norrtullsligan. Bra va? 
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Elin Wägner, Pennskaftet, Norrtullsligan, Svalorna flyga högt, De fem pärlorna, Vad tänker du mänsklighet?, Fred med jorden, Det första fotstegets moder
Vilken intressant… reklam? Jag får väl lägga in betaltjänster på mina Wägner-inlägg, eller nåt?
Annars har jag funderat en del på Wägner och den där “bortglömdheten”. Hon är ju liksom inte bortglömd, utan söndertjatat, tänker jag. Man läser sin (litteratur)historia och hon blir ett “betydelsefullt namn”, eftersom hennes skrifter och övriga gärningar betydde så mycket för den kvinnliga rösträtten, arbetsrätten osv. Men man glömmer helt enkelt att nämna att hon kort och gott skrev otroligt roliga och bra böcker. Sen tror jag att det (åtminstone delvis) beror det säkert på – som du skriver – att den där betoningen på det kvinnliga gör att man _bara_ ser det kvinnliga i hennes böcker. Det överskuggar liksom allt. Det blir “kvinnoböcker” och inget annat. (Sen ligger det nog mycket i särhets- och likhets-debatten också.)
Jag gillar det där med Penwoman, förresten.
När jag har läst ytterligare några Wägner-böcker ska jag ge mig på lite kringlitteratur också. Jag fyndade ju Wägnerboken av Ulla Isaksson & co för några månader sedan. Till exempel.
Åsa-Hanna ligger och väntar här hemma just nu.
[...] brev i hela dess längd plus en rad andra intressanta saker finns att läsa i Elin Wägner, Det första fotstegets moder, en antologi med Marianne Enge Shwarts som redaktör. Mycket intressant! Olika personer belyser [...]
Vixxtora
Det räcker om du skickar mig en femtiolapp direkt.
(men bloggosfären är så sömnig nu så jag tror folk inte orkar klicka. Jag ingår själv i “folk”.)
Fick du läsa Wägner på littvet? Jag kan inte minnas att vi gjorde det. Men du kan ha rätt i att hennes betydelse politiskt flyttar fokus från vad hon skrev, så är det säkert.
De senare böckerna är ju inte lika älskade, även om flera texter i antologin tar upp dem. Och teman i dem. Hur hon använde humorn som vapen, i en diskussion om mödravård till exempel.
Men de första texterna som mest handlade om Pennskaftet och Norrtullsligan var precis i nivå med dina egna inlägg. Det var även en som tog upp Astrid Lindgren och Kati-böckerna. Jag tänkte berätta mer om det i en kommentar hos dig, men termometern kryper allt högre här och min hjärna funkar inte så bra i värme.
Ok. Femtio kronor är alltså taxan. Noterar detta.
Jag läste en slags AB-kurs i littvet, men jag slutade – eller rent formellt gjorde uppehåll – efter första terminen (jag började läsa svenska och historia i stället vill jag minnas). Det innebär att vi slutade just innan Strindberg. Senare har jag läst både dramatik (nästan 3 terminer) och barn- och ungdomslitteratur. Samt en hel del historia också, och Wägner förekommer ju överallt, men man säger inte precis att hon är rolig (hon är mer en av de där “anmödrarna”…).
Det var ju vansinnigt intressant att någon annan upptäckt det där med Katiböckerna!
Jag kan försäkra (om nu någon tror mig) att jag _inte_ har tjuvkikat nånstans, utan kommit på det helt oberoende.
Det där med värmen känner jag igen. Jag hade nån gång i tiden en massa bloggidéer, men jag orkar inte förverkliga dem. Just nu i alla fall…
Det är Lena Törnqvist som skrivit ett kapitel som heter Flickor på kontor — från Norrtull till Kaptensgatan.
Kolla upp! Du kommer att känna igen dina egna tankar. .-)
Sidospår:
Särarts- kontra likhetsfeminismen är väl en diskussion som finns än idag, och IMHO behövs den. Risken idag är väl annars att ungefär vad som helst kallas feminism utan att man närmare särskådar vad ordet i sammanhanget betyder.
En levande diskussion är väl alltid bra, men stenhårda rigida läger sällan.
Ju äldre jag blir ju svårare har jag för rätttrogenhet och likriktning.
Haha. Här sitter jag och googlar på De fem pärlorna+Wägner, och hamnar hos ett blogginlägg hos dig och skriver om ett blogginlägg hos mig…
Kul. Men det skulle ju varit roligare om fler bloggare skrev om Wägner…
Hade du läst Pärlorna? Jag börjar precis, och den verkar väldigt annorlunda på alla möjliga sätt, de flesta bra.
Haha, ja så kan det gå.
Jag funderar om jag verkligen har läst pärlorna… eller om jag blev så överväldigad av inbindningen så att jag inte nändes öppna den. Är det den som handlar om nån kärlekshistoria? Eller om första världskriget? Eller kanske båda.
Jag minns absolut ingenting.
Just nu verkar den vara ungefär som Mobergs Rid i natt, fast med telefoner. Nästan SF-lik, faktiskt. Men jag har bara läst första kapitlet, och får återkomma.
Gud vad jag önskar att jag läste fortare! Vill läsa den här på cirka två timmar nu.
Tja, du kan väl läsa i två timmar och se hur långt du kommer (den är ju inte så svårläst, så ungefär hälften hinner du nog med…). Du kan väl berätta hur läsvärd den är!? (Jag måste lämna tillbaks den till bibl efter 3 månader denna vecka, därför gav jag mig äntligen på den. Googling visar att det tydligen är en av Wägners mest bortglömda böcker.)
Jag önskar att jag HADE 2 timmar att läsa idag. Men jag ska inte klaga så mycket, för min övermänskliga jobbörda kommer lätta lite fr o m mitten av denna vecka.
Jag har ju för övrigt precis den Wägnerbiografin i min ägo också. Men jag tänker inte ens bläddra i den förrän jag läst några fler av hennes böcker.
Jag är inne i ett laga mat + lyssna på P1-race idag. Hittills: löksoppa + Biblioteket med Mara Lee som jag tror att jag orättvist missbedömt, hon verkar ju intressant, och sen morotspaj enligt svärsonens recept + Egyptenrapportering.
Nu är det ännu mer kultur (nästan tjatigt med all kultur faktiskt) och förberedelse av nån sorts bönsallad.
Åh, P1-dagar gillar jag, särskilt i kombination med matlagning! Men det är faktiskt rätt länge sen jag lyssnade på P1 live – poddradio är så bra för att man kan lyssna på det man vill när man hinner. Och då går allt ointressant fetbort med en gång .
Jag sitter och skriver och skriver idag, omöjligt att lyssna på radio samtidigt, då tyvärr! Men Egypten följer jag så gott jag kan. Jag har varit på muséet i Kairo och sett Tutanchamons gravskatter och allt det andra, så det känns väldigt nära när de visar bilder därifrån .
Härligt att ha varit där! Det har inte jag. Inte ens passerat i flygplan över landet, men jag har hört att det är fantastiskt att se pyramiderna. Att de finns på riktigt, liksom. Och Tutanchamon!
Jag har dessutom varit inne i Cheops-pyramiden!
Klaustrofobiskt!