Stränga ord från Fran Lebowitz. Jag älskar hennes resonemang om att en bok inte ska vara en spegel, den ska vara en dörr.
Siri Hustvedt berättar att hon läste Austen som 13-åring i Reykjavik (samtidigt som hon läste Jane Eyre alltså).
Här en kort biografi, av en privatperson tror jag:
Och här sista hemmet, i Hampshire.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jane Austen, Fran Lebowitz, Siri Hustvedt
Jag måste skriva klart mitt föredrag för eftermiddagen så jag hinner inte engagera mig i det här just nu, men har lyssnat på Lebowitz, och jag tycker att hon gör många intressanta poänger. Jag tror precis som hon att många gillar Austen för att de tycker hon är romantisk (jag hör naturligtvis inte till den gruppen; jag gillar det ironiska (och så lägger jag in en ironisk smiley här så att alla förstår att jag liksom är ironisk, men ändå inte:
).
Men jag gillar inte riktigt undermeningen att det skulle vara något fel på att gilla Austen på grund av det romantiska. Ska de som vill ha romantik vara hänvisade till harlequin-romaner, menar Lebowitz, eller?
Däremot är det lite roligt att tänka på att de stora romantiska hedberättelserna som Brontë-systrarna skrev var en reaktion på det ironiskt rationella som Austens böcker representerade.
Jag tycker att Lebowitz verkar vara en underbart intelligent och vass person, lite Sontag över henne. (=skrämmande)
Därför blir det så intressant när hon säger att hon som läsare want to be taken, alltså erövrad, bortförd, dras ut i känslomässiga upplevelser istället för att lugnt sitta och lära sig saker och applicera Austen (eller andra) på sitt eget liv för att bli klokare. Den passionen tycker jag om.
Att det skulle vara fel att gilla det romantiska tar jag inte så hårt på, det ser jag som en skön vinkling på intervjun bara, en ingång.
Underbart också att tänka sig att man kan läsa Austen som ung för romantiken och sen som vuxen upptäcka ironin.
Hedberättelserna…. måste man välja mellan systrarna Brontë och kära Jane?
Jag tycker alltid att man ska välja så lite som möjligt.
Och det fantastiska är att ibland kan jag sitta och fundera över att OM jag skulle välja mellan Austen och Brontë, vem skulle jag ta då? Ser jag på det intellektuellt så blir det alltid Austen, men om jag plockar fram t ex Jane Eyre och läser, så blir valet mycket mycket svårt.
Som att välja mellan Mozart och Bach. Det låter sig inte heller göras, så varför ska man ägna sig åt det om man inte måste?
Visst kan man tänka sig att det är en ”skön vinkling” på intervjun, men jag tycker ändå det blir fel när någon talar om att en annan grupp gillar något av fel anledning. Kan gruppen Austen-romantiker inte tala för sig själva? Jag tror att de flesta gillar Austen (antingen de är medvetna om det eller inte) på grund av ärligheten, ironin, de starka känslorna OCH att paret får varandra på slutet. Man kanske inte alltid är så medveten om de andra sakerna, men de ligger där som en underström och bidrar till att lyfta också kärlekshistorien som kanske varit den första anledningen till att man valt att läsa boken.
Jag brukar vara allergisk mot folk som ska skriva andra på näsan hur de ska göra/läsa, men inte i det här fallet. Kanske för att hon säger så mycket annat klokt, så jag ser den där avhyvlingen bara som en ingång till det.
Och hade jag varit en filmare på ett Jane Ausetn-konvent, eller haft uppdraget att göra en räcka Austen-filmsnuttar, så hade jag helt klart nappat på hennes vinkel. Det behövs salt i soppan!
Fran Lebowitz är verkligen en tuff kvinna
Jag gillar verkligen att både hon och Siri Hustvedt framhåller Austens ironi och humor som jag själv är väldigt förtjust i. Jag känner också igen Siri H:s beskrivning av hur hon (liksom jag) blivit mer och mer förtjust i Anne Eliott med åren -hon är nu min absoluta favorit och jag dras till svärtan och smärtan i Övertalning. Och jag håller definitivt med om att böcker ska vara dörrar och inte speglar.
Ja, visst är hon! Som ett rakblad, ungefär. Känner du till henne sen förut? Det gjorde inte jag.
Anne Elliott… henne har jag nog bara träffat en gång, kanske dags för en omläsning snart. Det är så roligt med huvudpersoner som vinner med åren.
Nej, jag har aldrig hört talas om henne faktiskt men nu blev jag intresserad av vad mer hon har tyckt – det är alltid befriande med folk som tycker saker även om man inte alltid håller med dem. När det gäller Anne Elliott så tycker jag definitivt att du ska ge henne en ny chans hon har växt för mig de senaste åren (precis som hela boken förstås).
Helena: Fast det där med dörrar och speglar… Jag vet inte. JAG vill gärna ha böcker som är dörrar, som leder mig vidare, men samtidigt finns det ju en viss speglingsmöjlighet i de böcker som jag tycker allra mest om. Det är svårt att undvika att människor DELVIS läser böcker därför att de vill känna igen sig.
Det blir problematiskt när man underkänner andras läsning och avfärdar den med att den är en spegling och inte en dörr. Det finns en värdering i det som jag inte tycker om riktigt.
Man skulle väl i stället kunna säga så här (och helt plötsligt komma in på skillnaden mellan bra och dålig litteratur): att viss litteratur kan i bästa fall innebära spegling för läsaren, viss annan litteratur gör det möjligt att både spegla sig och gå genom dörrar, och ytterligare annan litteratur kanske bara öppnar dörrar, men är mycket svår att spegla sig i för flertalet…
Vixx,
Jag ser det som en känga åt hela den här NYTTO-aspekten. Att allt ska vara så nyttigt, och mätbart, och att man hela tiden ska fråga sig ”Vad är det bra för?”
Måste vi läsa för att växa som människor? Måste vi motivera vårt läsande så? Förklara, urskulda oss.
Kan man inte bara läsa för att det är så underbart härligt att vistas några timmar nån helt annan stans, att bara njuta.
Är inte litteraturen sig själv nog? Det tycker jag.
Sen som en bieffekt kan man bli klokare eller gladare eller nå nån insikt eller bara bli bättre på att stava, visst, men det är inget krav tycker jag.
Hm… Då måste jag titta på alltihop lite senare.
Jag tänkte mer att det var finare och mer nyttigt med dörrar, och flärdfullt och oansvarigt med speglar. Men kanske har jag missförstått alltihop.
Jag tycker annars som du: det är underbart att läsa och det är nog. Om man sen råkar lära sig något på köpet så är det en bonus.
(Vid ett annat tillfälle diskuterar jag dock gärna att det av olika skäl kan vara både nyttigt och roligt och angeläget att till exempel slussa läsare in i mer krävande litteratur. Inte för att det är finare att läsa sån litteratur, utan för att läsaren kan få större behållning av det hela.)
Jag tolkade det också som riktat mot nyttotänket – att man inte ska behöva motivera en läsning utifrån vilken nytta eller kunskap man vinner genom läsning. Boken kan vara en dörr in i en underbar upplevelse och det räcker gott och väl så. Egentligen handlar det nog inte om hur böckerna är (dörrar eller speglar) utan om hur man tillåter sig att se på dem. Gud så flummigt men jag är mitt inne i min avhandlingstext samtidigt så ni får ursäkta
Jag tolkar speglarna som jag jag jag. Att fråga sig ”Vad kan jag lära av det här?” ”Vad har den här boken för relevans för mitt liv?” Alltså nyttigt, i det ständigt pågående jag-projektet.
Inte för att det är nåt fel med det, det är väl underbart om man växer som människa och det vill väl alla (?), men jag kan få antipati mot hela det här projekttänkandet; att jag = ett projekt som ständigt ska förbättras. Inte bara kroppen som ska bli smalare och vackrare och mer putsad, inte bara intellektet som söker nya kunskaper, utan även själen som ska pyssla med mindfulness och vad annat som just nu råkar vara populärt.
Just nu önskar jag att jag faktiskt gillade Austen så jag kunde säga nåt vettigt i den här diskussionen. Men det gör jag inte. Däremot har jag gillat det jag läst av systrarna Brontë. Vad säger det om mig? Eller om dom?
Paper: Det säger att du gillar Mozart mer än Bach. Möjligen gillar du inte Bach alls.
Alternativt är du vådligt förtjust i mycket äldre män, helst handikappade (fast då borde du ju gilla Marianne i Sense & Sensibility också, förstås…)
Hmm, ja, jag gillar nog Eine kleine Nachtmusik bättre än Juloratoriet.
Äldre handikappade män är inte min grej, helst ska de vara något yngre och mycket virila.
Och Mozarts requiem vs Goldbergvariationerna?
Det betyder att du är en romantiker, och att din sambo förmodligen är ganska hårig.
Jag är inte en romantiker, men min sambo är hårig
Jag, som inte läst något av Austen, blev faktiskt lite sugen efter att ha lyssnat på Lebowitz. Ironi och inte romantik, alltså…
O ja, hon är väldigt ironisk. På det där stillsamma men rätt så elaka sättet. Jag gillar.
… men hur kan man kalla Jane Austens romaner romantiska?
Det har jag aldrig förstått. Jag har lästa alla flera gånger men har ännu inte sett någon filmatisering. (Kan det vara filmerna som är romantiska?)
Jane Austen är väl en realist?
De handlar ju ändå om kärlek. Kärlek = romantik är en vanlig koppling, vet du.
Emma, Marianne,Anne, Fanny eller vad nu huvudpersonen heter i romanerna är ingen romantisk eller gåtfullt gäckande drömmerska. Inte heller är hon lagd för sensuella eller erotiska gränsöverskridanden.
Nej, hennes kärlek är styrd av förnuft och eftertanke. Längtan finns där, intensitet och svartsjuka. Men också,
mycket realistiskt och ingalunda romantiskt:
- Reflektion
- Genomskådande av andras och egna motiv
- Ansvar och medmänsklighet
- Måtta
- Förnuft
Men jag håller med om att hon är oerhört realistisk. Hon ser människorna för vad de är.
och sig själv, verkar det.
Men inte är det värst mycket ”kärlek” (parkärlek)
i Jane Austens romaner?
Emma? Marianne? Fanny? Anne?
Istället finner jag:
Reflektion, eftertanke
Genomskådande av andras och egna motiv
Ansvar och medmänsklighet
Måtta
Förnuft
Väntan på besök, uppvaktning, frieri.
Fast frågan om giftermål eller ej genomsyrar ju böckerna. De böcker jag minns, i alla fall.
Hoppsan, ett av mina många efternamn kom bort!
Man får vara glad att man inte har ett efternamn som vittnar om att man är pris-satt (som stackars Fanny PRICE).
…som Bond-brudarna…