Kan ni historien? undrar Nattens bibliotek, och mitt svar blev långt som ett inlägg och kommer i repris här. Plus lite till.
Ja, jag kan historien. Utan och innan. Modesty har varit min följeslagare i över 30 år. Först serierna, men sen ett antal år tillbaka även böckerna. Ett tag var jag med på en mejlinglista, och där kom fantastiska historier om vad Modesty och Willie betytt i människors liv. I nästan alla andra länder var folk mest förtjusta i böckerna, medan Sverige skilde ut sig genom att favorisera serierna.
Om jag skulle plocka ut den viktigaste av alla Modestys egenskaper så är det hennes förmåga att aldrig ge upp, att kunna vända underläget till sin fördel. Att ständigt se vad som talar *för* henne, istället för allt som är emot.
Det kan man lära sig mycket av.
Jag har Peter O’Donnells signatur i en bok, den sista. Tyvärr var det inte jag som fick träffa honom. Men jag gratulerade honom på 80-årsdagen med ett kort från Lappland. Det finns ju ett äventyr som utspelar sig i Lappland.
Jag har skrivit om MB här förut, berättat historien om Weng, visat mina Modesty-grejer. Vad jag inte har gjort är att varna för denna vidriga film:
Jag vet inte vad som är värst; att de sjunger eller att de inleder nån sorts romans. Modesty och Wille är varandras halvor, sina mest betydelsefulla människor. Deras relation är djup, självklar, värd att gå i döden för men den är aldrig någonsin sexuell. Så jo, flörten är värst. *brr* Vidrigt.
Sen har Tarantino gjort en MB-film, som är inspelad på tre veckor eller nåt sånt, och det märks. Man kan slöse den. Förmodligen är det omöjligt att göra en Modesty Blaise-film som vi fans skulle acceptera. Fast man kan ju roa sig med att casta rollerna själv. Om Nathalie Portman kunde slåss som Uma Thurman och Carrie-Ann Moss, så kanske det vore nåt. Och om Rutger Hauer var 30 år yngre.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Peter O’Donnell, Willie Garvin
Det har var bästa påskaftonspresenten! Ett inlägg om Modesty Blaise med en massa kul länkar! Tack!
Tack själv du.
Jag var lite bitter för att jag vaknade så tidigt men sen såg jag ditt inlägg och piggnade till ordentligt.
Det här inlägget kommer Fantasyflickan gilla att läsa när hon kommer tillbaka till civilisationen igen! Hon är det största Modesty-fan jag vet och när vi var små döpte hon sin papegoja (eller Alexanderparakit som jag har för mig han var) till Willie och vi var ofta ute och lekte diverse Modesty-lekar. En sommar vägrade hon nästan att sätta på sig skor för kunde Modesty gå på krossat glas borde ju hon kunna lära sig också
Trollet
Haha, underbart! Men du själv då, fick du vara Willie eller nån av skurkarna? Jag utgår från att Fantasyflickan la beslag på rollen som Modesty…
Modesty var helt klart reserverad för henne
(jag kände heller inget behov av att gå på krossat glas ska tilläggas)
Jag brukade se efter hennes Willie när familjen var på semester och vi bondade över jordnötter och ”hallå”-rop (han kunde säga det)..
Mig har Modesty ännu inte trollbundit (har iofs bara läst Agent X9 ibland och mest frekvent runt 95/96 skulle jag tro och den första boken om Modesty) men vem vet, nån gång kanske..
Jag har för mig att vi träffade Peter O’Donnell på bokmässan i Gbg ett år.. eller så var jag så rusig av mitt eget möte med Terry Pratchett att jag såg syner.. mycket möjligt
Kan du ha träffat Peter O’Donnell utan att märka det? Orättvist! Han var på Bokmässan ett år, men jag kunde inte åka själv. Men jag fick boken med hans signatur av en snäll person.
Kanske ska man växa upp med Modesty för att bli riktigt såld. Jag har lyckats med två av tre barn. Det äldsta har sen gift sig med ett Modesty-fan, så deras eventuella kommande barn kommer att få henne med modersmjölken.
Jag vet, som att kasta pärlor till svin
Men det blir Fantasyflickan som får bekräfta eller dementera för jag kommer faktiskt inte ihåg.. herr Pratchetts roliga hatt glömmer jag dock inte.
Men, du har lyckats med att väcka lusten att läsa Modesty igen, fast böckerna bara den här gången tror jag, och de är nu tillagda på min att läsa-lista. För tillfället njuter jag dock för fullt av Locke Lamora och Jean Tannen i Rött hav under röd himmel av Scott Lynch.
Mission accomplished!
Jodå, nu är jag tillbaks i verkligheten igen och vi träffade faktiskt Peter O’Donnell det året han var på bokmässan. Jag var förstås helt star struck och fick inte fram ett ord förutom när jag försökte stamma fram mitt namn för signeringen.
Min mamma däremot hade sinnesnärvaro nog att föreviga ögonblicket på en bild. Jag önskar bara att jag faktiskt hade vågat prata med honom också!
Trollet: Bra att du änligen tagit itu med Locke Lamora. Det är ett fult hål i min bokhylla där den ska stå
Och betyder det här att jag ska ta med mig lite MB-böcker till hemstaden i sommar?
Och för den som undrar så lärde jag mig aldrig att gå på krossat glas. Men småsten gick bra i alla fall. Har dock lagt av mig på senare år och nöjer mig med att gå barfota på gräs och sand, annars behåller jag helst skorna på.
Jag känner igen det där, jag kunde inte få fram ett ord när jag träffade Doris Lessing. Helt stum.
Kan man hoppas på en bild på din blogg?
Jo jag kan väl försöka skrapa fram bilden. Har ingen scanner själv, men om jag hittar negativet kan jag scanna in den här på jobbet. Annars får jag väl fota av bilden.
har du den inte inramad? Uppförstorad?
*förvånad*
Haha…nu när du säger det så borde jag ju faktiskt ha fixat det. Fast jag skulle nog föredra att ha Modesty på väggen. Jag har ju ett antal plancher av Enrique Romero, numrerade och signerade (!). Fast jag behöver mer väggutrymme i så fall, de är ganska många. Men fina. (Även om jag föredrar Jim Holdaway (han tecknade klassiskt snyggt) och John Burns (som tyvärr bara fick göra två och ett halvt äventyr, men som har gjort de fina omslagen till böckerna).
Signerade! Vilka skatter du har.
Jag gillar också Jim Holaway bäst, det är svårt att komma ifrån. romero gör henne lite för söt.
Var det John Burns som blev av med jobbet mitt i Adam & Eva-äventyret? Eller var det han som tog över där?
Det var han som blev av med jobbet. Han som tog över i stället, kommer inte ihåg namnet just nu, fick bara göra ett och ett halvt, sen fick han sparken han också (tack och lov för han var riktigt dålig).
Ja, just det, det blev fel där för Burns började ju komma loss och hitta sin stil.
[...] 5, 2010 av snowflake Peter O’Donnell, författaren till Modesty Blaise, har dött. (Jag läser det först hos Bibliotekstipset.) Han blev 90 år gammal. Jag skannar [...]