
* Minns ni alla starka män, poliser och brandmän, som blev hjältar och medieälsklingar under och efter terrorattentatet mot World Trade Center? Susan Hagen och Mary Carouba började undra var alla kvinnliga hjältar fanns. Det jobbar ju kvinnor inom poliskåren, brandkåren, på ambulanser och annan uppsökande akutsjukvård. Så Hagen och Carouba reste till New York och intervjuade dem. I Women at Ground zero finns mycket starka berättelser, om människor som for till jobbet en vanlig dag och hamnade i ett inferno. Om att försöka hjälpa andra, när man själv är övertygad om att man kommer att dö.
Här berättar Hagen/Caeouba mer om sitt projekt, som nu också blivit ett skrivprojekt för andra.
* Det bor många författare i New York. I 110 stories: New York writes after september 11, har Ulrik Baer samlat in korta bidrag från 110 stycken. Jag bläddrar lite här och där, många är mycket bra. Omslaget har Art Spiegelman gjort. Här är hela listan på författare, och man kan läsa smakprov från till exempel Jonathan Lethem och Edwidge Danticat.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om New York, Ground zero, Susan Hagen, Mary Carouba, Ulrich Baer, Jonathan Lethem, Women at Ground zero, 110 stories
Ground zero
mars 3, 2010 av snowflake
Jag har noterat titlarna. “Women at Ground Zero” skulle jag gärna vilja läsa. Det känns bra att även kvinnorna kommer i fokus.
Ingrid
Det är starka vittnesmål. Man får läsa en eller två i taget. Böckerna finns att köpa i en byggnad nära Ground zero, där de har en sorts memorial medan de väntar på att det riktiga ska byggas upp. Det finns bilder och en kort film, och en motorcykel som ägdes av en av dem som dog, där hans bror klistrat på bilder som var betydelsefulla i den dödes liv. Nicke Nyfiken till exempel (Curious George). Man blir sorgsen där.
Jag har aldrig varit vid Ground Zero- jag förstår att det måste vara en plats fylld av så mycket sorg. Den 11 september 2001 var jag i Boston- jag glömmer aldrig den dagen så länge jag lever. Paniken- ångesten- de otäcka bilderna på TV. Den tolfte september gav jag blod i en katolsk kyrka i Mansfield (förort)- tillsammans med så många andra. Jag ryser fortfarande när jag tänker på de dagarna.
Oj, var du i USA. Jag förstår att det drabbade med full kraft då. Hoppas att du inte kände någon.
Bilderna ja… det gick inte att sluta titta.
Intressant att du gav blod, var det spontant eller frågades det efter det? Och i en kyrka… Midnattsmässa julen 2001 var Linköpings domkyrka fullsmockad. jag släpade dit både sambo och lätt motsträviga barn. Mitt livs första och enda midnattsmässa, och säkert för många många andra just då. Tänk att kyrkor blir den naturliga samlingspunkten hur sekulariserad man än tycker att man är. (Nu vet jag inte hur troende eller sekulariserad du är, och knappt jag själv heller, men fenomenet i sig.) Men i USA används ju kyrkorna och är levande på ett helt annat sätt, har jag förstått.
Jag kände ingen personligen men “alla” hade bekanta eller bekantas bekanta som drabbats i “September 11th”. Mitt beslut att ge blod var en kombination av de två- spontant och efterfrågan. Katolska kyrkan i Mansfield var stor och det var en bra lokal att använda som tillfällig blodgivarcentral. Jag är inte särskilt religiös- jag är som “de flesta andra”- men jag är påverkad av att ha gått i skola under 50 -ch 60-talen- morgonbön och kristendomskunskap…. I USA är kyrkan mycket mera levande, som du säger. Min man var baptist- min svärfar var sjundedagsadventist- min svärmor var från början “episcopalian” (jag tror att det motsvarar den anglikanska kyrkan mest men är osäker)- så- det var inte så högtidligt- man kan ha en salig blandning på religionerna i samma familj- det går mycket bra.
Midnattmässa i en vacker domkyrka låter som en mycket speciell upplevelse- och just år 2001 också.
Tur att du inte kände någon direkt. Men jag förstår det där att alla hade bekantas bekanta, även den största stad blir en småstad när så många dör. Och på ett sätt skönt att ge blod, på samma sätt som man absolut vill skicka pengar till Haiti. Man vill GÖRA något. Och har man ingen relevant kunskap eller färdighet som kan hjälpa så kan man i alla fall det.
Jag är så okunnig att jag inte vet skillnaderna mellan de kristna inriktningarna du nämner, bara att baptisterna har vuxendop och jag tror att sjundedagsadventisterna är strängare, lite som laestadianerna kanske?
Tyvärr är det dålig akustik i domkyrkan och skånska (förlåt!) på det, så det var svårt att höra. Men det kändes bra i alla fall.
(Viss skånska har jag fortfarande problem med, vet inte vilken ort det handlar om.)
[...] plockar fram den fina novellsamlingen jag köpte vid Ground zero förra året, som jag bläddrat i och läst lite, mest de (för mig) kända namnen. [...]
[...] har skrivit lite om den första här och om den andra här. —————————- Läs även [...]