Filmen om Sylvia Plath är bra. Varför fick den så dålig kritik egentligen? Gwyneth Paltrow gör Sylvia så kraftfull och amerikansk som jag minns henne från dagböckerna. Den är välspelad, gripande, och hon biter Ted i kinden precis som hon ska. Och man får höra rejält med poesi!
The real thing:
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sylvia Plath, Sylva, film, poesi
Handlade det inte en hel del om att man inte fick använda Plaths egna texter i filmen för hennes familj?
Jag blev förresten också förvånad när jag sent omsider såg filmen, för dålig var den ju inte.
Jaså, det var nåt sånt bråk? Jag kan inte min Plath tillräckligt bra för att märka det. Jag är så nöjd bara att höra om lady Lazarus, Ariel, Glaskupan och Daddy. Allihopa post-Ted, enligt filmen.
Jag undrar lite också om det kanske är många som stör sig på Paltrow, tycker att jag märkt tendenser till det i andra sammanhang också. Men det lägret tillhör inte jag.
Jo, alldeles nyligen läste jag på en bokblogg att sonen Plath-Hughes tagit livet av sig. Den lille gossen! Han var väl i 50-årsåldern.
Barnen är så hjärtskärande fina i filmen.
Skrev inte dottern också? Eller var hon konstnär?
Jag har filmen härhemma nånstans, och jag ska se om vid tillfälle (redan första gången vi såg filmen var det lite roligt, faktiskt, för sambon var den som var mest påstridig att se (han gillar också Gwyneth, men mest var det nog för att skådespelaren som spelar Hughes spelar James Bond också), och jag vet inte vad han trodde att filmen skulle handla om; han hade aldrig hört talas om Sylvia Plath. Inte var det poesi, ångest och självmord i alla fall :-D). Om jag inte minns fel somnade han (som vanligt) innan hon tog livet av sig.
Klok man! Då fick han ju se det bästa.
Daniel Craig var också bra som Hughes, förresten. Och av
Frieda Hughes skriver poesi och målar:
http://www.friedahughes.com/
Och barnböcker!
Det går inte att räkna ut om det är Frieda Hughes själv som skriver detta, eller nån annan:
‘When your life, and your parental heritage, are the subject of lifelong speculation and intrusion, it is harder to tell your story than it would be for most of us. When you are the daughter of Sylvia Plath and Ted Hughes, your past and your parents get stolen from you on a regular basis and re-worked according to a dozen different dialectics: gossipy, ideological, literary, romanticised, quarrelsome…’
Där ser man. Jag betalar räkningar, så jag orkade inte googla upp Frieda. Tänk vad mycket kunskap som liksom fastnar utan att man är medveten om det.
Texten var fin, förresten. Oavsett om det är Hughes eller någon annan, så beskriver det säkert känslan hos barn som har kända föräldrar, som ”alla” känner…
Jag kan absolut inte min Plath bra alls. Jag har aldrig ens hållit en bok av henne i min hand, bara lyssnat på spridda citat, och sett tv-program och youtube-klipp om hennes uppläsningar. Jag blev lite avskräckt i tonåren för det var bara alla svartklädda pretentiösa självmordskandiderande tjejer i mitt gymnasium som gick omkring med hennes böcker under armen. (I ett annat sammanhang kan jag återkomma till vilka böcker jag släpade runt på.) Men som jag minns det vägrade familjen låta filmarna använda originaltexterna, så en hel del av de texter som finns i filmen är alltså påhittat.
Annars gillar jag Gwyneth riktigt mycket (men man får betala mig ganska mycket för att jag ska se en film med Julia Roberts, det får man).
Jag blev också avskräckt, det verkade så deppigt. Jag fick för mig att hon var så anemisk och gråtmild, men det var hon ju inte alls. Kraftfull, energisk, full av liv — och med bedövande depressioner.
När man hör hennes själv läsa med den djupa rösten – Gud så bra det är!
En bra film med Julia Roberts: Mona Lisas leende. Roberts spelar en progressiv lärare på en mycket konservativ flickskola. Bland eleverna finns Kirsten Dunst, Julia Stiles, och underbara Maggie Gyllenhaal.
Jag såg en massa klipp (intervjuer, uppläsningar, citatsamlingar) med Plath hos Bokmania i våras. Dessutom gjorde hon ju så fina sammanfattningar av dagböckerna. Jag är faktiskt lite inne på att kanske ganska snart läsa den där glaskupan 😉 Där talar hon så nyanserat, kraftfullt och självmedvetet om sitt eget skrivande.
Jag tänkte ganska mycket på det häromdagen, faktiskt, när jag äntligen fick läst Heberleins ”Jag vill inte leva…”. Även hon analyserar och intellektualiserar och teoretiserar så bra över sitt sinnestillstånd. Som om det fanns vattentäta skott mellan känslor och intellekt. (Heberlein skriver ju om Plath också, hur omtänksam hon var mot sina barn när hon begick självmordet. Tätade springorna från köket så att barnen inte skulle gasförgiftas, satte fram mjölk och bröd, försäkrade sig om att någon skulle komma till lägenheten och finna dem.)
Ja, just det. Jag har sett Monalisas leende. Den är inte alls så dum. Jag tycker egentligen inte Roberts är en dålig skådespelerska, men jag tycker inte att hon är så bra som alltid görs gällande, och jag tycker att en massa av de roller hon gjort skulle kunna ha gjorts ännu bättre av andra skådespelare.
Men Kirsten Dunst och Julia Stiles vill jag ju inte missa. (Faktum är att jag har sett de flesta Roberts-filmer, men mest pga att det varit en bra story och andra bra skådespelare…)
yttepytte off topic-kommentar
Två av skådespelarna i Sylvia (hennes mor plus grannen i London aka professor Dumbledore) är även med i Cranford som jag såg precis igår.
Haha. Jag vet inte riktigt om man kan vara OT i sin egen blogg (eller jag tycker ju att jag är det i min om jag inte skriver om böcker, så det är väl därför jag klampar in hos alla andra och skriver sånt som ibland inte riktigt får plats i min egen).
Jag såg ett och ett halvt avsnitt av Cranford när det gick på tv nu sist. Det gick på någon dum tid som jag inte kunde komma ihåg, och när jag skulle se det på svtplay efteråt så hade de första avsnitten redan försvunnit. Men det verkade väldigt bra, så jag sörjer att jag inte fick sett mer, och instämmer i din lovprisning av Dench (i ett annat inlägg). Men Dench kan man väl alltid lovprisa, eller hur? Jag är bland annat väldigt förtjust i hennes Queen Elizabeth i Shakespeare in love!
I mitt huvud hänger det mesta ihop. 🙂
Hela tiden hittar jag kopplingar och upptäcker märkliga samband.
Judi Dench ja, Annie lennox har tagit ett väldigt bra fotografi på henne och Helen Mirren i en bil. 40-talsstuk. Grejen är att hon var tvungen att fotografera dem vid olika tillfällen och sen lägga ihop dem, men det syns inte alls.
Hoppas du får tillfälle att se Cranford nån gång, det är den värd. Du kan ju loka sambon med att M är med. 🙂
Ja, visst är det intressant?! Det är lätt att inbilla sig att sjukdomen tar över allt, hela personligheten, men såklart att en intelligent och analyserande människa analyserar även sin sjukdom. Försöker förstå vad som händer. Och en författare öser ju ur stt eget liv. Det är så fint när SP och TH sitter där i båten och hon säger att hon inte har nåt ämne att skriva om, och han säger ”your subject is YOU”.
Nu har jag klickat hem Frieda Hughes diktsamling Forty-five. Det blir min present till mig själv nästa år när jag fyller 45. 🙂
http://www.friedahughes.com/f_books.cfm?detail=2
Jag antar att det bara blir den första av många bokpresenter? 😀 😀 😀
Du skulle ju kunna beställa hem 1984 också, samt De 39 stegen (84-39=45). Har du tänkt på det?
Haha, nej det har jag inte tänkt på. 🙂
Jag vet att jag får en annan bok också, en debut för året av Elin Ruuth. Den har jag önskat mig.
Och kanske blir den nån fler…
[…] sitt liv för ett knappt år sen. Så det är bara Frieda kvar nu, i en av världens mest omskrivna litterära familjer. Hon har en egen röst, och är en fantastisk […]