Joyce Carol Oates pratade en hel del om sin stora gotiska roman Bellefleur när hon var här. Pratade på ett sätt som gjorde att jag förstod att jag skulle gilla den, och oj vad jag gillar den! Den börjar på klassiskt vis med en stormig regnig natt, när Leah vaknar i Bellefleur Castle av att någon vill in. På sin väg till ytterdörren hinner Leah väcka nästan alla i de fyra, fem generationer Bellefleurs som är utspridda i de 68 rummen (kanske till och med Samuel Bellefleur som försvann för länge sen i det numera förseglade Room of Contamination?), men vem eller vad är det hon till sist släpper in?
Historien är en släktkrönika, berättad ur minst 20 olika människors perspektiv. Den hoppar i tid, den hoppar i rum. Den är magisk. Den är hemlighetsfull. Den slingrar sig och ger sig iväg på stickspår men det är ändå inte svårt att hänga med, jag sugs in i berättelserna och skaffar mig favoriter. Det finns ett släktträd i början av boken som jag flitigt konsulterar. Det är hela släkten Bellefleur som är huvudperson, på det där grandiosa, självförhärligande, mytomspunna sättet där inga andra människor egentligen spelar nån roll. Och slottet. Och naturen: the Mink Pond, skogen, alla gömslen. Alla Bellefleurbarn har sina egna hemliga ställen.
Hallå Snow!
Vad gulligt med din efterlysning. Nu är jag tillbaka i sajberspejs igen. Ny blogg finns här:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com
Du är väldigt välkommen!
(Tyvärr känner jag mig harmonisk och lugn och tillfreds med så mycket så här efter semestern att det kommer bli ett väldans mesigt bloggande till en början. Men jag får väl upp ångan igen så småningom.)
Men hej Vixxtoria, kul att se dig igen!
Harmonisk lugn och tillfreds låter underbart, det är väl det semestrar är till för.
Jag ska genast besöka ditt nya ställe.
Så passande, Bellefleur ligger faktiskt och väntar på att upplockad och läst här hemma. Nu blev jag väldigt peppad. Tack!
Johanna
Så bra! Se till att du har gott om tid bara, är mitt tips.
Jag är i mitten nu, ungefär. En av anmödrarna har gift sig med en björn.
JCO skriver så mycket och kärleksfullt om den i sin dagbok att jag blivit riktigt lässugen – och det här inlägget hjälper till!
Det låter ju så bra! Jag vill också gilla! Men frågan är ju om jag skulle göra det med tanke på mina tidigare JCO-erfarenheter…
Magix
Då gillar du den nog! Jag har ännu inte börjat på dagboken, men tar med mig den på semestern.
Fia
Det är konstigt, men ibland är det ju bara så. Man hakar upp sig på nåt, kanske språkligt, som man knappt förstår vad det är. Ibland kan Oates bli lite kompakt, informationstyngd, att man måste läsa så noga hela tiden, och det kan bli tungt då.
Är den på svenska? var har du fått tag i den? jag hittar bara en tysk variant på tex Adlibris.
Hej Annika
Den är på engelska och jag hittade den via antikvariat.net.
Lycka till i ditt letande!
[...] 7, 2009 av snowflake Första semesterdagen och äntligen hinner jag läsa ut Bellefleur! En underbar bok och en stor läsupplevelse. Om man gillar ett myller av människor, mystiska [...]
Ok. Besviket.
[...] jag i den så ofta jag kommer åt, och stryker under mer och mer känns det som. Nu (1978) blir det mer och mer om Bellefleur, hurra! Jag har såklart inte alls förstått den struktur som Oates utgått från. Hon [...]
[...] Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att [...]