Lady Dona — Daphne du Maurier

Jag tycker mycket om Lady Dona, eller Frenchman’s Creek som den heter i original. Ett smakprov från sidan 13, Dona är på väg till sin makes fädernegods Navron, från London:
Denna tomhetskänsla hade rört sig inom henne sedan månader tillbaka, pinat som sakta molande tandvärk, men först i fredags natt hade vämjelsen och förbittringen slagit ut för fullt, och på grund av den nattens beslut kastades hon nu fram och tillbaka i denna fördömda vagn på denna löjliga resa till ett hus som hon hade sett en gång i sitt liv och inte visste något om. Och i sin upprördhet och förtvivlan hade hon tagit med sig de två överraskade barnen och deras motvilliga sköterska.
Hon följde en impuls, precis som hon alltid hade gjort hela sitt liv igenom, följde en viskning, en ingivelse, kommen ingenstädes ifrån men ständigt gäckande henne efteråt.
Här och ett tag till trodde jag att jag skulle få en psykologisk inträngande skildring av en kvinna som letar sig själv, men sen när det dyker upp en sjörövare — en mycket galant och spännande sjörövare, tillika fransman — så ger sig historien iväg åt ett helt annat håll. Eller inte riktigt, men… Och Daphne du Maurier är rolig! Framför allt i dialogerna. Det borde jag kanske inte blivit så överraskad av, eftersom det är ett av de utmärkande dragen i filmen Rebecca.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Lady Dona, Daphne du Maurier