Toni Morrison – Paradise

They shoot the white girl first.Så börjar Toni Morrisons Paradise. De som dödar är några män från Ruby, en helt afroamerikansk liten stad som är på fallrepet. De som blir dödade är kvinnorna som bor i The Convent. The Convent är inte längre något kloster eller nån skola som det varit förut, utan en fristad för udda existenser på flykt undan sina jävliga liv. Det är Mavis, vars späda barn dog i den stekheta bilen medan hon var inne och handlade. Seneca, som försökte klara sig själv hemma som fyraåring i flera dagar efter att systern försvunnit. Gigi, som är elak mot Mavis och gärna förför Rubys unga män. Connie, som bott i The Convent sedan hon var liten men numera helst i källaren där hon har nära till vinflaskorna.
Det är väldigt många människor i Paradise. Jag får svårt att hålla isär dem ibland. Ibland låter Morrison sökarljuset vila på någon ett längre tag, så att jag lär känna henne eller honom lite mer. Just när jag börjar tro att: Nu! Här är en huvudperson!, så flyttas ljuset och någon annan kommer i fokus. Det är som ett kalejdoskop, vrid bara lite grann så bildas ett nytt mönster. Historierna går in i och ut ur varandra, slingrar sig framåt och bakåt. Bakåt till hur Ruby grundades. Nybyggarna som lämnade det vita området, inte blev insläppta i den svarta staden för att de själva var för svarta, och därför grundade sin egen stad där de gift sig inom familjerna, levt i splendid isolation och – förstås – intolerans mot de som är för ljusa i skinnet. Tvillingarna Deacon och Steward som är Rubys starka män, styr och ställer, men inte får några levande, friska barn. Släkten är på väg att dö ut.
Toni Morrison skriver om ras och kön och religion och magi och vidskepelse. Stolthet och skam. Skuld. Kärlek. Hat. Om att vara dömd till ett liv som man inte kan ta sig ut ur. Om hur den som försöker döms, hårt. Det är väldigt, väldigt bra gjort. Kanske att jag ändå önskar mig att hon haft ett mindre persongalleri, att jag fått lära känna färre djupare. (Till exempel Patricia och hennes far, Robin.) Det här är den första roman Toni Morrison skrev efter att hon fick Nobelpriset. Kanske tog hon i lite väl, ville bevisa sig. Jag tycker ännu mer om Love.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Toni Morrison, Paradis, nobelpristagare, Ruby,