Än en gång en väldigt bra Lehane. En våldsam och hemsk historia, som börjar med att Patrick och Angie får i uppdrag att undersöka ett hot mot den unge sonen till en framgångsrik psykiatriker. Det är twistar och turer, och en större brutalitet än i de andra jag läst. Lite till, så hade det varit för mycket. Men nu uppvägs det av insiktsfulla och ömsinta skildringar av barn och kärlek och annat fint. Som den här meningen, när Patrick måste svika ett löfte till fyraåriga Mae.
Det ögonblickliga uttrycket av förvirring och övergivenhet som blänkte till i hennes ögon fick mitt hjärta att slitas itu.
Mae, ja. Och Grace, som Patrick är kär i. Det är kärlekshistorierna och andra delar av Patricks, Angies och Bubbas privatliv som gör att jag blir så irriterad på mig själv att jag började läsa dem i oordning.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Lehane, Mörker ta min hand, deckare
Jag har gjort samma misstag (läst dem i oordning). Dessutom har jag dålig koll på vilka jag har läst… Den här blev jag sugen på att låna/köpa direkt!
Kidneybönan
Varför gör vi så? *suck*