Först blir jag så bekymrad över att Mumintrollet inte har någon mamma eller pappa, bara den girige Sniff till kamrat och en massa snyltgäster. Men så hittar Muminmamman och Muminpappan igen sitt eget Mumintroll, och allt blir bra. Snorkfröken dyker upp i handlingen, och Snusmumriken, och Mymlan. Det är så roligt att läsa alltihop från början! Och fullt av äventyr, galna påhitt och udda infall, som på något mirakulöst vis slutar lyckligt.
I efterordet läser jag att Tove Jansson använde människor från sitt excentriska barndomshem som förebilder för sina figurer, hon måtte ha haft en underbar uppväxt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Tove Jansson, Mumin
Älskar verkligen dessa böcker! Men som barn skrämde de mig. Vuxenlitteratur?
Lilla Blå,
jag tror också det. Som barn uppfattade jag bara det sorgliga och hemska och oberäkneliga. Som flickan i Det osynliga barnet, man kan ju gråta för mindre.
Del 1, hur många delar blir den kompletta samlingen? Som barn lånade jag muminserierna på biblioteket, men det var små små album. Det här ser ut som folioformat.
Jo, det är folioformat. Jag vet inte hur många album det blir, men del 2 kommer först nästa höst.
Hm, hon skrämde inte alla barn då alltså…
Det är nog inte seriealbumen som folk tycker är läskiga? Böckerna tycker jag inte är barnböcker, nej.
Det har du rätt i, kontakt. Serierna är inte lika läskiga, bara lite sorgliga.