Stephen, oh Stephen

Förlåt käre Stephen, för att jag nonchalerat dig så länge. Jag inbillade mig att jag vuxit ifrån dig, att vi gått olika vägar, att jag inte behövde dig längre. Hur fel jag hade!
Tack för att du släppt in mig i din värld igen, må det vara snöiga skogar i Maine med skitvesslor och byrus, eller hos författaränkor som slåss mot monster och tokiga systrar. Trots att jag aldrig ens skickade ett krya-på-dig-kort efter olyckan, usch, jag skäms över det. Din “Drömfångare” fungerade däremot som en krya-på-dig-bok för mig. Tack för det också.