Bland all skit som numera ges ut med etiketten “deckare” finns det några som är riktigt bra. Det gäller bara att hitta dem. “Skumtimmen” av Johan Theorin är värd att läsas: spännande, psykologiskt trovärdig och med miljöskildringar från ett Öland som gör att jag minns hur alvaret såg ut och kändes när jag var där på kurs för cirka tio år sen.
Den börjar otäckt med att en liten pojke försvinner 1972. Sen varvar författaren nutid; med en sörjande mamma och morfar som får nya ledtrådar, och en dåtid som spänner över decennier och så småningom leder fram till händelsen 1972. Jag står egentligen inte ut med att läsa om barn som far illa, men det är i alla fall inte utdraget. Och det känns skönt med antihjältar som en mamma som sörjt sig sjukskriven och en skruttig morfar som bor på hemmet, såna relationer läser jag gärna om. Lite andra världskriget-fond och intressant om hur sjömän som krökar ner sig blir kvar i Sydamerika. Twisten på slutet fungerar också. Jag läser gärna mer av Johan Theorin.
Visst var Skumtimmen bra? Generellt sett är jag väldigt tveksam – och misstänksam – mot svenska deckare (det finns så många tråkiga och ännu fler riktigt kassa) men blev positivt överraskad av Theorin. Ser framemot hans nya som kommer i höst!
Amen till det. Ska hålla koll i höst då.