Även prinsessor kan vara olyckliga

Idag kom en riktigt bra biografi om prinsessan Diana ut, skriven av Tina Brown och den heter rätt och slätt Diana, biografin. Rosa omslag, som ni ser. Guldigt.

Här får man veta allt man vill och behöver: hur Diana föddes som tredje dottern när alla längtade efter en son=arvinge, hur hon de enda böcker hon läste var av Barbara Cartland, hur hon fick lära sig sköta hushåll och sköta barn men ingen riktig utbildning, och hur hon vid 19 års ålder fick Prinsen i ett sagobröllop – och levde olycklig i alla sina dagar. Ungefär.

Ni kan storyn om Drottningens kyla och Charles älskarinna och så där, antar jag. Engelsmännen kan detaljerna så oändligt mycket bättre: vilken tv-intervju som betydde vad, vem som avlyssnade vem. Men den här boken är perfekt för att förstå inte bara det dödsdömda äktenskapet, utan också hur tiderna – och medierna – förändras. Som symbol för det förändrade medielandskapet är Diana perfekt.  Och hon lärde sig att hantera det. Det är väldigt intressant läsning.

Tina Brown skriver bra och medryckande. Och initierat, hon lär ha intervjuat 250 personer för boken. Intressantaste analysen gör hon av Dianas olika älskare som tagna ur Cartlands romaner: förutom Prinsen har vi Hjärtläkaren, Den tappre kavalleristen och till sist Den arabiske shejken (Dodi). En ironi i det hela är att Dianas far gifter om sig med Cartlands dotter, som Diana hatar.