Harry Bosch i Michael Connellys nya “Räven” tillhör numera cold case-gruppen, efter en kort period som pensionär. Ett 13 år gammalt fall som han aldrig kunnat släppa blir plötsligt aktuellt igen, då en misstänkt mördare erkänner en rad mord för att slippa dödsstraff.
Det är känsliga valtider, en åklagare på uppåtgående, ett återseende med Rachel Walling på FBI. Och så upptäcks det allra värsta, varje kriminalares mardöm, Bosch och hans kollega har sjabblat den gången för 13 år sen. Så nu blir det ännu mer personligt, när Harry ska försöka rätta till det.
Bosch dotter och ex-fru är i Hongkong, tyvärr, jag gillar när hårda killar visar mjuka sidor också. Men vad är grejen med att hårdingarna alltid har döttrar? Jag kan inte minnas en enda son. Beror det på att döttrar är så tacksamma för att skriva om beskyddarinstinkter, deras ögonfransar mot en mjuk kind, hur de liknar sin mor…? Eller beror det på att hårdingarna inte klarar en potentiell konkurrens från en uppväxande son, det får liksom inte finnas en Hårding Junior?
Det här är inte en av Connellys bästa, tvärtom är den lite trött. Harry är trött, språket är lite trött, och översättningen “videotejpar” på flera ställen ger mig knottror. Men en halvkass Connelly är ändå bättre än så mycket annat, så för mig är det självklar läsning.
