“Jag är världen lyckligaste man”

… försöker Loa Falkmans rollfigur i Pensionat Oskar intala sig själv. Det är obegripligt att jag inte sett den filmen tidigare, den har så många ingredienser som jag gillar. Stiliserade, dramatiska miljöer, överdrivet starka färger (inte det där vidrigt tråkiga gråblasket som har dominerat svensk film i decennier), homosexuella män, underbart välskriven dialog och bra skådisar.
Jag sugs totalt in i den och bara njuter ända tills Loa får en spöklik vision där alla är döda och plötsligt – utan förvarning! – börjar det kräla en massa äckliga jävla råttor över hela golvet.
Jag börjar skrika och måste panikrusa ut på balkongen och hetsröka tills jag lugnat ner mig.
En fobi jag för övrigt delar med huvudpersonen i 1984, och nu minns jag varför jag inte vågat se filmen, trots att det är John Hurt och allt. Böcker har den stora fördelen att man kan bläddra förbi det äckliga.