Feeds:
Inlägg
Kommentarer

arcadiaOch si, andra gången läste jag Carol Goodmans Arcadia Falls på ett helt annat och mycket mer positivt sätt. Visst, det är en del ologiska saker, men Carol Goodman är en stämningsförfattare och på att skapa stämning är hon skicklig. Mystiskt, gotiskt, skuggor & brasor & fladdrande klänningar bland mörka träd. Hemliga barnsbörder (som märkligt nog kan döljas inför en älskarinna – hur är det möjligt? Inte en enda hudbristning? Djup okunskap hos älskarinnan? Endast älskog i mörker?), ärflig sinnesjukdom, starka passioner och talanger : måleri och sagor. Sagor i sagor och referenser. Lyckligt slut.
Japp, helt rätt decemberläsning. Så detta är nu en husregel: Läs Goodman med ett par års mellanrum och helst när det är mörkt ute.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

juholtLibyenuttalandet om svenska insatsen som det första klavertrampet och sen långt senare koppling till norrmännen; Sahlin–Stoltenberg.

Barnfattigdom. Kultur. Mycket bra och entusiasmerande talare, gillad ute bland folk i rörelsen. Ingen filmade på turnén? Är pressavdelningen oduglig eller visste de redan då att han inte skulle bli långvarig? Konstiga kulturträffen där Juholt babblar om kungen på utrikesnämnden men ingen förstår(?) att det är brott mot sekretessen.

Facebook: Suhonen kritiserar inte Juholts yviga statusuppdateringar, utan det faktum att ingen hindrat honom från att själv sköta sitt Facebookkonto.

Lägenhetsaffären, helt bidrag även fr sambons andel. Blanketter korrekt ifyllda etc, men jag minns min egen reaktion på detta: Tyckte de två verkligen att det var rimligt att skattebetalarna betalar hennes halva av hyran? Suhonen ägnar många sidor åt att grotta ner sig i detaljer om formalia och om hur en presschef slänger en stackars orutinerad hedersman till hundarna, men förklarar aldrig hur Juholt tänkte. Visst, han betalade tillbaka 160 000 i efterskott, men hur tänkte han , när de flyttade ihop? Jag tror att människor som vant sig vid att leva av det allmänna, av skattemedel, till slut ser det som så självklart att de inte ens reflekterar över att det ska vara annorlunda. Oavsett lönen, som idag är cirka 60 000 för en riksdagsledamot. Hyran var på cirka 7 500. Do the math.

Caremaskandalen som väckte folkopinion mot privat äldreomsorg (men inget om kritiken mot rapporteringen), lobbyisterna på Prime (intressant att Niklas Nordström (fd SSU-ordförande från Norrbotten) var så god vän med Tomas Idergard, fd MUF-ordförande från Västerbotten, född i Arvidsjaur som jag och numera Jesuitmunk)

Suhonen är invuxen i rörelsen, följde med sina föräldrar på förstamaj-demonstrationer. Han är romantiker, och det har sin charm. Det förlåter mycket av hans känslosamhet och drama, han skriver inifrån men ett hemligt inifrån eftersom ingen ska få veta att han är talskrivare till Juholt. Istället får han jobb på tidskriften Tiden som täckmantel.

Men detta att alla alltid skulle vara emot Juholt… hur är det möjligt? En anledning är att han aldrig får eget nytt folk omkring sig. Kanslichefen som beskrivs som inkompetent avskräcker alla sökande som är dugligare än han själv.
Carin Jämtins frånvaro? Hon är partisekreterare men sällan synlig i denna bok. Funkade de inte ihop? Istället framhålls ekonomiske talespersonen Waidelich som en hedersman. Jag minns bara hur rädd han alltid såg ut i talarstolen.

Vänster höger höger vänster den ständiga striden inom S.
Juholt mot vinster i välfärden, tar upp det i intervjuer, går längre vänsterut än partiet och får på moppo.

Läckor läckor Suhonen skriver mycket om läckorna inom S och hur de ofta är medveten taktik från olika falanger. Självklart är det så, men ibland låter det som att journalister inte ska låta sig tipsas alls för att det är ohederligt. Tro mig, det skulle inte stå mycket i tidningarna om vi inte fick tips.

Bästa citatet kommer från Suhonens gamla dagmamma, jag tror att hon heter Rut: ”Barn ska inte äta torrt”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


En extremt maskulin serie. Sambon älskade den. Jag tycker också att den är väldigt bra men jag har ett par starka invändningar:
– Det är för mycket våld
– Kvinnorna är antingen offer, inom sexindustrin, eller både och. Den enda kvinna som får visa flera sidor som gör henne till en riktig människa är Maggie (Michelle Monaghan) som är gift med — och bedragen av — detektiven Marty.

Sen finns det andra saker som jag tycker mycket om. Samspelet mellan den extreme misantropen Rust (Matthew McConaughey) och Marty (Woody Harrelson), som intalar sig själv att han är en god familjefar. Jag ser att Rust har fler idolvideor på Youtube, men jag tycker nog mest om Marty ändå. Hans försonande drag är att han är så mycket känslomänniska. Det är det som gör att jag står ut med våldet också. Att avskyn och förtvivlan syns hos detektiverna. Som förstås är lysande utredare, där är de jämbördiga.
Miljöerna är mäktiga, man riktigt känner fukten och insekterna i träskrika Louisiana. Under introt fastnar jag för flera bilder (Woody Harrelsson med vägen i ansiktet!) och namnet Alexa L Fogel som har castat. Det känns som att jag har sett hennes namn många gånger förr? Jodå: Treme, In Treatment…
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Två oväntade läsningar

ovantat
Oväntat nog parallelläser jag dessa två just nu: Boken om Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna och Carol Goodmans Arcadia Falls som jag tidigare avslutade i tristess 2012. Är det för att jag är trött som jag inte är uttråkad av någon av dem? Eller är de mycket bättre än jag trodde/tyckte?
Hittills uppskattar jag insynen i de polariserade höger-vänster-lägren inom S, analysen av SSU under Niklas Nordströms tid, och fascineras av det fullständigt förgörande porträttet av kanslichefen Sven-Eric Söder.
I Arcadia… gillar jag stämningen, alla blinkningar till sagor, litteratur, Christina Rossetti, och även den förutsägbara kärlekshistorien som jag tänker ska börja på allvar snart.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lastenchantmentDet verkar som att jag aldrig riktigt finner tiden att skriva om den tredje delen i Mary Stewarts Merlin-trilogi; The Last Enchantment. Så jag konstaterar bara att jag tyckte om den, jag gillade skildringarna av när Merlin är ensam, i skogen, på resor, eller den där hemska tiden när han är lämnad i sin tillstängda grotta för att alla tror att han är död.
Lite förvirrad har jag varit hela tiden av Arthurs systrar Morgause och Morgan, vem som skulle vara Morgana le Fay? Men Stewart tar sig friheter, hon har även två Guinevere och byter namn på Lancelot.
Å andra sidan är min tidigare närkontakt med Arthursagan baserad på seriealbumen Camelot 3000 (lysande!), en barnbok som kan ha hetat Svärdet i stenen, och Marion Zimmermans Avalons dimmor som jag nu letar runt efter på second hand-butikerna.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vi var på en väldigt bra konsert med Sarah Dawn Finer häromkvällen. ”Ert jobb är enkelt: luta er tillbaka och njut”, sa hon, så det gjorde vi.
Hon bjöd på flera riktigt riktigt bra låtar, som en svensk omtolkning av en Tori Amos-låt som fick mig att gråta (Tomas Andersson Wij hade skrivit svenska texten), en låt skriven av Laleh, och flera av Finers egna blandat med klassiska julstycken.
Som denna, som jag sen upptäckte är en tonsatt dikt av Christina Rossetti (1830–1994).

Jag bläddrar i The Goblin Market som jag har här hemma, men där finns den inte med. Däremot flera andra som skulle passa finfint att tonsätta.
Som denna korta fina:

A Smile And A Sigh

A smile because the nights are short!
And every morning brings such pleasure
Of sweet love-making, harmless sport:
Love that makes and finds its treasure;
Love, treasure without measure.

A sigh because the days are long!
Long, long these days that pass in sighing,
A burden saddens every song:
While time lags which should be flying,
We live who would be dying.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett tv-tips: Fargo

allisontolman
Jag har glömt att skriva om korta tv-serien Fargo, med Billy Bob Thornton som samvetslös yrkesmördare, Martin Freeman som … ja, ni får se själva, och Allison Tolman som småstadspolis i Minnesota. Hon är inte gravid som Frances McDormand i orginalfilmen, men det är samma känsla över henne.
Jag har glömt det mesta av filmen men såna som har bättre minne säger att vissa saker hänger ihop. Bra är det i alla fall.
Billy Bob har ett sätt att gå med stela axlar och långa armar, som gör mig obehaglig till mods och misstänksam mot en man jag ser då och då och som går likadant. Jag försöker komma över det.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 941 andra följare