Feeds:
Inlägg
Kommentarer

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

flickanJag har alltid tyckt att det är en så lockande titel: Flickan som älskade Tom Gordon. Den har stått där i uppräkningarna av Stephen Kings alla verk, och jag har fantiserat om vad den kan tänkas handla om. Och nu vet jag.
Flickan heter Tricia och är nio år. Hon och hennes bror är utsläpade på en vandringstur i skogen av sin nyskilda mor. Pete klagar och grälar på mamman, hon klagar och tjatar tillbaka, och för att hon inte längre står ut med deras halvårslånga gräl sackar Tricia efter och går in i skogen för att kissa. Hon tänker ta en genväg för att komma tillbaka till vandringsleden, men istället hamnar hon längre och längre bort, och snart är Tricia vilse.

Det här är en rak hjältehistoria om en rådig liten flicka som får ögonlocken igenbitna av insekter, ramlar och slår sig, drabbas av diarré, jagas av det Okända Otäcka och hallucinerar. Hennes enda tröst är de basebollmatcher hon får in på radion på kvällarna, med Bostonlaget Red Sox där idolen Tom Gordon spelar.
Spännande från första sidan till den sista och oj vad jag hejar på Tricia!
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lånelewisJag vet ju det sen förut. Science fiction är en genre som åldras fortare än alla andra. Därför är jag ganska förlåtande med första och andra delen i C S Lewis trilogi.
I Utflykt från en tyst planet kidnappas filologen Ransom av den onde vetenskapsmannen Weston och hans girige kompanjon. De färdas i ett rymdskepp till Mars, där Ransom flyr och träffar på de tre olika arterna som befolkar planeten och lever i åtskild harmoni. På några veckor lär han sig språket och allt möjligt annat innan han återvänder hem. Han kan förstås andas utan problem.
I Perelandra åker Ransom frivilligt till Venus, på uppdrag av den gudom som fanns på Mars och lever i himlarna mellan våra respektive planeter. På Venus träffar han Damen, naken och grön. Tyvärr kommer den onde vetenskapsmannen också dit och sen blir det en sån där idéroman där Djävulen (Ormen) tar Westons kropp och försöker fresta Damen (Eva) att bryta mot buden som givits medan Ransom försöker argumentera för lydnad.
Det blir för tråkigt och jag hoppar över långa stycken. De sista 40 sidorna väntar ännu, och jag tror att jag struntar i trean som är lika lång som de två första tillsammans.
Men kanske hade jag tyckt bättre om Perelandra om omslaget inte varit så bedövande fult och trist. Till bokens starka sidor hör nämligen de färgsprakande miljöskildringarna, med klara färger och lösa öar som glider mot och ifrån varandra på stora vågor. Smaragdgrönt, himmelsblått, rosa och gult och orange — såna färger vimlar dte av i naturen. Det har cirka alla andra omslag tagit fasta på.
CSL omslag
CSL omslag 2127 C S Lewis Perelandra Avon051
Perelandrasilentplanet

trädgårdsböcker… är framför allt att vi blivit med trädgård. En försummad trädgård. Så jag har grävt och grävt och rensat och rensat och vattnat och rensat och grävt… och upptäckt att jag trivs väldigt bra med det. Vilka blommor vi har vet jag knappt, har lärt mig pion och så kunde jag kejsarkrona sen förut, eftersom min mormor lärde mig om kronblad, ståndare och pistill med just kejsarkronor som exempel. Därför blev jag jätteglad av att hitta dem här också. Från Lycksele till Kisa. :-)
Bärbuskarna känner jag förstås igen men annars är det svårt. Men roligt!
Böckerna har jag lånat på bibblan och tänker att alltid lär jag mig något. Mest lär jag mig dock av min gamla klasskompis Lena som kommer med bra råd på Facebook. Hon skriver också bloggen Trädgårdssurr.

bibblonostalgi
Jag blir alldeles rörd av att se alla stämplar. Vad länge sen man såg såna!
cslewis
Boken är del ett av C S Lewis science fiction-trilogi, som fanns i magasinet på Kisa bibliotek. Jag tycker att det är gulligt att lilla landsortsbiblioteket har ett magasin, men vid närmare eftertanke så är det förstås självklart. Del två och tre i trilogin stod uppe i sf-hyllan, lite underligt. Kanske är de bättre och lånas ut oftare?
Jag läser väldigt lite denna semester och det känns helt okej. Men jag blev ändå nyfiken på kombinationen Lewis och science fiction, som jag inte kände till tidigare.

abigailadamsAbigail Adams fick som flicka ingen högre utbildning. Istället bildade sig hon och hennes vänner på egen hand. De läste böcker och diskuterade dem, ofta i brev. De hängde med i vad som hände runt omkring dem.
Så småningom träffade hon John, som först inte gillade Abigail och hennes syster, troligtvis för att de skojade för hårt med honom och han var ganska mån om sitt anseende. Men så småningom blev de kära och gifte sig.
Det blev mycket dramatik i deras liv, och långa tider som de fick tillbringa åtskilda. Dels av politiska skäl när John skickas till kongressen och senare till Frankrike. Dels när först han och sedan många år senare Abigail och barnen medvetet låter sig insemineras med smittkoppor för att uppnå immunitet.
Men all denna åtskildhet resulterade i en flitig brevväxling, och det är förstås därför vi vet så pass mycket om dem.
Det är rätt trevligt att läsa om Abigail Adams liv och att få lite bättre koll på de historiska händelserna som Bostonmassakern (John Adams försvarade den brittiske officer som anklagades för att ha haft ansvaret) och Tepartyt men även när kvinnliga handlare stormade större affärsmän som hamstrade kaffe och sen alla ekonomiska turer. Abigail visade sig ha ett väl utvecklat affärssinne, och hennes makes frånvaro ledde till att hon fick ansvaret för familjens bruk och ekonomi. Där lyckades hon väl.
Men det var alltid utbildning som var hennes stora passion. Ständigt fångade hon varje tillfälle att propagera för kvinnors och flickors utbildning. Som i det brev till sin man som blivit berömt; ”Remember the ladies”.

lewis-c-s-kan-man-vara-kristenEn uppmärksam bloggläsare kan ha lagt märke till att det dyker upp kristna böcker här på bloggen nu för tiden, men att jag sällan skriver om dem. Anledningen är att det blir för privat. Och lite grann också för att jag liksom trevar mig fram och därför kanske tänker nån tanke som jag efter bara ett par månader kan tycka är helt fläng. Kanske ska man bjuda på sånt på en blogg, men jag känner inte för det.
Men jag vill skriva några ord om denna bok, Kan man vara kristen? av C S Lewis. Den bygger på en serie radioföredrag som Lewis höll på BBC mitt under brinnande krig under tidigt 1940-tal. Den har därför ett direkt tilltal och en förtrolig ton som jag tilltalas väldigt mycket av. Och innehållet är precis vad jag ville ha (bara det att jag inte visste att det var det jag ville ha).
Han talar om kristendomen som ett åtagande, att det faktiskt följer vissa saker med på köpet som man får lov att sträva efter. Han är samtidigt intellektuell och troende, som de bästa är.
Underbar bok. Fantastisk bok. För första gången på länge får jag när jag läst ut boken direkt en impuls att omedelbart börja om. Det här kan bli en sån där en-gång-om-året-bok för mig. Best of-etikett, lätt.
(Ja, det är Lewis med Narnia.)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 852 andra följare