Feeds:
Inlägg
Kommentarer

bauerDet är omöjligt att motstå en ny Belinda Bauer. Det var kärlek från första sidan av debuten ”Mörk jord”, och den här femte boken ”Livets & dödens villkor” är inget undantag. Ska jag räkna upp vad hon är mästare på?
1. Utsatta barn. Här är det tioåriga Ruby Trick som är huvudpersonen. Hon försöker överleva en barndom som mobbad tjockis, mitt i det äktenskapliga kriget mellan sin vackra hårt arbetande mamma från en bättre familj, och sin arbets- och omdömeslöse och ärrade pappa som tillhör pubgänget Revolvermännen. De drömmer sig bort till en romantisk Vilda västerntillvaro, och Ruby gör likadant. Hon ska bli cowboy när hon blir stor.
2. Miljöskildringar. Dramatiska landskap, tristessen i fattigdom och förfall, vädrets krafter. Här är det en liten skitby, Limenurn, som klänger sig fast vid kusten i Devonshire.
3. Detaljerna. En näsring, en dagbok, en mjuk kanin, en ponnytidning… Belina Bauer syr ihop allting så snyggt och lämnar inga lösa trådändar.
4. Bipersonerna. En oambitiös och ganska korkad polis, en genomsnäll skolfröken, en kärlekskrank pojke. Hon berättar precis tillräckligt mycket om deras liv för att jag ska lära känna dem och förstå varför de agerar som de gör.
5. Intriger. Alltid nya, fantasifulla men inte orealistiska.
6. SPÄNNINGEN. Hon trappar upp och trappar upp så att det blir galet spännande trots att jag vet vem mördaren är (jag kom på det precis innan Bauer själv avslöjade det) och trots att jag är så nervös att jag fuskar och tjuvkikar på slutet för att se om en viss person överlever. Ändå blir det hetsläsning för att få veta hur det ska gå.

Alla Belinda Bauers böcker nomineras till olika prestigefyllda deckarpriser. Det är de värda.
Recensionen publicerad först i Corren.

innercompassDen här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1428 böcker

I de åtta färgsorterade bokhyllorna i vardagsrummet står 1428 böcker. Det känns lite klent, faktiskt. I ungefär fyra och en halv minut ångrar jag att jag kastat och skänkt bort så många de senaste åren, annars hade det kanske varit 2000.
Men egentligen är jag tacksam över att jag sållat bort. Nu kan jag ju skaffa 500 till. Jag har flera år tillgodo. :-)

balladandsourceEfter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och besträmd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fanatstiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ni vet hur man slalomläser ett par tre böcker samtidigt och upptäcker att de har teman som hör ihop? Så är det för mig just nu. I alla mina tre spelar små flickor viktiga roller.
I The Ballad and the Source är ett par små systrar som börjar hälsa på granntanten och hennes barnbarn. De mest invecklade familjerelationer rullas upp, men den berättande systern är ändå en iakttagare som själv kommer från normala förhållanden.
I Belina Bauers nya kretsar handlingen kring Ruby Trick, en utsatt liten tjej mitt i kriget mellan sin vackra mamma och sin arbetslöse och oansvarige pappa. Dessutom är hon utanför i skolan och för tjock.
Och i John Ajvide Lindkvists bok som jag bara småbörjade på på tåget hem finns den manipiulerande Molly, som han själv beskrev som otäck.
Så olika karaktärer och liv.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

nixonodell
Ett blygsamt litet paket berikar mitt hem. Det är Tawni O’Dells nya, som jag till min stora glädje upptäckte under en slentriansökning på adlibris, och så nästa presidentfru: Pat Nixon. Boken fokuserar på själva äktenskapet, jag tänker att det kan vara ett intressant grepp. Och nu kommer jag ihåg ett urgammalt skämt som jag snappade upp som barn. Det gick ungefär så här:
Pat Nixon är missnöjd med att maken Richard bara jobbar och jobbar och att sexlivet blivit lite trist. För att få bättre fart på honom köper hon en sexig svart bh, som täcker ena bröstet men lämnar det andra bart. På kvällen klär hon förväntansfull av sig och hoppas på en positiv reaktion från Nixon, men han slår sig bara för pannan och ropar till: Just ja, jag skulle ju ringa Moshe Dayan!
Anefo_930-3763_Moshe_Dayan_27-07-1979
Moshe Dayan var israelisk försvarsminister och såg ut så här, det var därför det var roligt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tre små bönböcker

lånat
Lånade ikväll från församlingshemmets bibliotek. De är så små att de rymdes i samma ficka. Jag känner på mig att jag kommer att tycka om minst en av dem.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 909 andra följare