Feeds:
Inlägg
Kommentarer

dead ever afterSå. Med fjortonde boken om Sookie Stackhouse går vi i mål, Charlaine Harris och jag. Harris packar in många av de karaktärer som passerat revy i tidigare böcker, och gör ett ambitiöst avslut. Det är den första boken (som jag minns det) där historien ibland berättas ur en annan synvinkel än Sookies, nämligen ett par män som säljer sina själar till en djävul.
Men inte blir det Bill. Det blir istället Sam. Det borde jag förstås ha förstått; dels för att då kan de få barn, dels med den stora dramatiska scenen där Sookie för Sam tillbaka från de döda i förra boken. Jag skyller min dåliga romantiska radar på att jag läst så mycket Modesty Blaise, och därför tror att kvinnor och män KAN ha starka vänskapsrelationer över könsbarriären.
Men jag unnar min favoritservitris denna varmblodiga kärlek och allt annat gott, som pedikyrer, läsning i solen och rejält med dricks på Merlotte’s. Tack för de här åren!
true-blood-finale1
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är jag bred eller knäpp?

justnuPå nattduksbordet ligger just nu dessa tre: En klassisk romersk filosof (Seneca är min favorit sedan jag såg ett program om honom för några år sen), en bok som jag fått (eller fått låna?) av min präst, den handlar om änglar och är skriven av en benediktinermunk, och så den allra sista boken om Sookie Stackhouse, vampyrfantasy från sydstaterna, skriven av Charlaine Harris som jag har oproportioneligt många böcker av.
Jag hoppas på att detta urval är ett bevis på min bredd och mitt öppna sinnelag och inte bara knasigt.

deadlockedVid senaste besöket på SF-bokhandeln insåg jag att Charlaine Harris faktiskt avslutat sin serie om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse i lilla Bon Temps där vampyrer, shapeshifters, varulvar, feer och diverse oknytt samlas. Jag föll ju för Sookie omedelbart och läste sen en hel hög innan jag började ledsna och det blev alltför tjatigt. Dessutom har jag aldrig riktigt kommit över det där med att det tog slut med Bill, så uppenbart den rätta döingen för henne.
Men jag slog till på del 13 och 14, och antingen är det jag som piggnat till efter avbrottet eller så är det Charlaine som spottat upp sig. I varje fall så är det roligt igen.
Sookie har ärvt ett magiskt föremål, en cluviel dor, från sin farmor. Den kan uppfylla en önskan. Många vill åt den, och så är det förstås en rad andra intriger både i vampyrhiearkin, varulvsditon, plus bland faes. Dessutom krisar det mellan Eric och Sookie, som jag så länge väntat på.
När Sookie till sist verkligen använder sin cluviel dor börjar jag böla. Sambon skrattar nästan ihjäl sig. Men är man sentimental så är man…

oeKenzaburo Oe betraktas som ganska starkt influerad av amerikansk och fransk litteratur, men jag tycker att han känns väldigt japansk. Han liknar de andra japaner jag läst, i en sorts iakttagande kyla, ett avstånd. Och gärna nån avvikande sexualitet, även om jag tycker att Oe inte är lika gubbsjuk som en del andra.
Tid för fotboll handlar mycket om döden. Berättarens vän hänger sig, med rödmålat huvud och en gurka i anus. Hans bror, S, blev dödad under en räd mot koreaner. Och hans syster tog även hon sitt eget liv. Alla dessa dödar ältar Mitsu, medan hans hustru med lugn målvetenhet dricker whisky efter whisky varje kväll för att uppnå rätt grad av berusning. Deras lille son är svårt hjärnskadad och de har nyligen lämnat bort honom.
Så kommer Mitsus enda kvarvarande syskon, en revolutionär lillebror, hem till Tokyo. Tillsammans reser Mitsu, frun, brodern och broderns två trogna anhängare till brödernas hemby. Där uppstår de mest skilda och förvridna förvecklingar, som eskalerar i grövre och grövre våld.
Kenzaburo Oe har ett mycket bildrikt språk, vissa passager läser jag högt bara för att smaka av dem ordentligt. Boken är utgiven på japanska samma år som jag föddes, 1965, och kom på svenska 1989. Att den är så pass gammal känns inte så mycket, mest för att de är i den där instängda lilla byn (insnöade) och för att båda bröderna är besatta av striderna mot koreanerna 1860, och vilken roll deras släktingar spelade i dem.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Oe, och det gör jag också. För två kronor känns det bra att kryssa av en Nobelpristagare. Kanske läser jag den mer självbiografiska om hans hjärnskadade som en annan gång. De där ögonen som bara stirrar, de lever kvar.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

black_white_and_jewishC S Lewis: Kan man vara kristen? (best of)
C S Lewis: Utflykt från tyst planet (sf)
C S Lewis: Perelandra (sf)
Stephen King: Flickan som älskade Tom Gordon
Rebecca Walker: Black, white and jewish – autobiography of a shifting self
C S Lewis: Vredens tid (sf)
Jaqueline Winspear: Maisie Dobbs (deckare)
Tove Jansson: Kometen kommer
Philipp Meyer: Sonen (best of)
Erin Kelly: Ett bindande löfte (thriller)
Evelyn Waugh: Män i vapen
Mary Stewart: Kärleksdrycken
—————
Jag säger OJ av två orsaker. Först för att det är så få böcker. Sen för att det är en majoritet för böcker skrivna av män.

karleksdryckenAtt det tar en vecka att läsa ut en "enkel, en relativt enkel kärlekshistoria" på 224 sidor, det är egentligen inget betyg på boken utan mer ett mått på hur lite jag läser just nu.
En ensam flicka, en udda moster, ett arv och ett vackert hus. Släng in lite häxerier, duvor, en besvärlig granne och en stilig änkling — det blir mysläsning för stunden och ibland är det just vad jag känner för.
Lite Stonehenge och Merlin också, förresten, kanske blir jag redo för Stewarts The Crystal Cave snart?
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Första delen i Evelyn Waughs krigstrilogi, Män i vapen, var strålande satir och skarpögd psykologi nästan hela vägen fram till alldeles på slutet när det händer en sak som gör att jag inte står ut med den. Usch.
Ja, jag vet att EW skrev i en helt annan tid, men jag blir ändå så besviken igen, och ännu mer efter att jag tyckt så mycket om honom i de personliga breven till Nancy Mitford.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 895 andra följare