Sträckläsning med snö

Hur norrmännen ids översätta våra deckare när de har mycket bättre själva är för mig obegripligt. Anne Holts 1222 över havet är en klassisk pusseldeckare, ett klaustrofobiskt psykologiskt drama, och en läsfest med blinkningar till allt från Jane Eyre till Roald Dahl. Jag blir så glad att se den gamla historien om hon som slog ihjäl sin man med en frusen lammstek återberättas!
Så här går storyn: Hanne Wilhelmsen, i rullstol, är med om en tågurspårning i snöstorm på norska fjället. 196 passagerare räddas till närbelägna Finse högfjällshotell. Där börjar de dö en efter en… och paniken stiger i takt med orkanvindarna och snöhögarna som täcker fönstren. Väldigt väldigt bra!
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Holt, 1222 över havet, deckare, norsk

Israel Kamakawiwo’ole: Somewhere Over The Rainbow

Till D.

På begäran: Kristian Lundberg (poesi)

Det är i början av november
Himlen är grå som järn, bara tyngre
Vinden har gömt sig bland träden
Natten rymmer sitt hjärta
Ett av dagens regn har passerat
förbi vår by
Vi har lagt ner ved i en skrubb
i källaren och nu breder
en främmande doft ut sig
ren och klarare, som stycket
ur Psaltaren jag läste
tidigare den här morgonen
Högt över oss passerade flyttfåglarna
lyckligt ovetandes om att vi finns här
varelser i ett mindre hus

ur Ett torn högre än jag själv
av Kristian Lundberg

Det var Vixxtoria som önskade sig ett smakprov på Kristian Lundbergs poesi. Den här samlingen är från 1996, och då skrev han mer enstaka dikter. De hör ihop och det finns en struktur i samlingen, men de är inte en enda lång dikt som det är i de senare böckerna, från 2000-talet. Jag gillar nog de senare bäst. Skönt, då följer jag med i hans utveckling.

Tematrio — film

Tematrion handlar om film och jag gör det enkelt för mig genom att fokusera på filmer som är lika bra eller bättre än boken. Alltså där filmen är ett eget verk med konstnärligt värde.

1. Virgin suicides. Sofia Coppolas debutfilm, på Jeffrey Eugenides roman.

2. Harry Potter. JK Rowlings skrev, regissörerna har varit olika.

3. The Hours. Filmen med Nicole Kidman, Julianne Moore och Meryl Streep är fantastisk. Michael Cunningham skrev boken, Virginia Woolf skrev Mrs Dalloway.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om bok blir film, Jeffrey Eugenides, Sofia Coppola, Meryl Streep, Julianne Moore, Nicole Kidman, The Hours, Michael Cunningham, Harry Potter, Sirus Black, Gary Oldman, Daniel Radcliffe, Mrs Dalloway, meta, Virginia Woolf, J K Rowlings, Virgin suicides

Knockad av Ulla Isaksson

Kvinnohuset är något så ovanligt som en kollektivroman. Ett kalejdoskop av människoöden som korsar och berör varandra, och där de gemensamma nämnarna är att de alla är kvinnor och bor i samma hus. Ett särskilt hus för ensamstående självförsörjande kvinnor, med en portvakt till hjälp.

En av kvinnorna i huset, Anna, är gift, men hennes man vill helst bo ensam. Däremot tycker han att det är praktiskt att ha älskarinnan Eva boende i samma hus som Anna (båda vet om varandra). Och så är det Isa, ensam och bitter, hon spår i kort för sin försörjning men hon tror inte på det själv. Hon är bara en bra iakttagerska, och så har hon nytta av den skvallriga Ameli.

Sylvia i huset är hattmodist. Hon har flera älskare, och sätter en ära i att vara den där bussiga flickan, som alltid är på gott humör. Djupt religiösa Vera är förälskad i Sylvia. Och så finns där portvaktens dotter Rosa, trög och klumpig, som går omkring med sin egen hemlighet.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker att det här är så väldigt bra. Det är något med språket förstås, och djupet och nerven, och Isakssons förmåga att sätta ord på mänskliga känslor som gör att man bara flämtar. Replikskiften som är hisnande exakta och borrar sig rätt in i mig. Ulla Isakssons dialoger påminner om Joyce Carol Oates noveller. Och efter att ha läst JCO:s dagbok där hon pratar om hur viktigt det är med komposition så kan jag se hur Isaksson mycket medvetet har mejslat ut sin roman. Den här har hon jobbat hårt med, och lyckats fenomenalt.
Och så slutet! Herregud, vilket slut, det var länge sen jag blev så överraskad.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset, best of 2009, böcker, kollektivroman, kärlek

Och nu blir det reklam.

Upplyft från diskussionen här. Spelas på Östgötateatern.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, teater, Ingmar Bergman, Jenny Andreasson,

Läsrapport september–oktober 2009

Inkräktarna — Daphne du Maurier
Naturlig död? — Dorothy Sayers (deckare, omläsning)
Kvarnen och korset — Vibeke Olsson
Död på dagordningen — Patricia Moyes (deckare)
Anne på Grönkulla — L M Montgomery (barnbok, omläsning)
De obesegrade — William Faulkner (Nobelpristagare)
Stalins kossor — Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verdes — Joy Nicholson (Best of 2009)
Tragedi i tre akter — Agatha Christie (deckare)
Mord av gammal årgång — Ngaio Marsh (deckare)
The Journal of Joyce Carol Oates (påbörjad mycket tidigare, utläst 27/9)
Book of Longing — Leonard Cohen (omläsning, delar av, poesi)
Samma hav — Amos Oz (prosalyrik)
From Dead to Worse — Charlaine Harris
Valdemarsdag — Kim Leine
Havets hjältar — Rudyard Kipling (Nobelpristagare)
Alltings hjärta– Kristian Lundberg (poesi)
Dödskällan — Reggie Nadelson (deckare)
Sov av sig ruset, damen! — Jean Rhys (noveller)
Glashussplitter – Sarah Kirsch (poesi)
Att kasta sig ner i hjärtat– Kristian Lundberg
A Storm of Swords – G R R Martin (Best of 2009)
Mitt mord är ditt — Nicholas Blake
Hardcore — Kristian Lundberg
The Wheel of Love — JCO (noveller)
Hand i handske – Ngaio Marsh (deckare)
Ett torn högre än jag själv — Kristian Lundberg (poesi)
Syndabocken — Daphne du Maurier

Poesin är den stora överraskningen på denna lista, men även noveller är ovanligt för att vara jag. Det känns som att jag läst mycket av Oates, men det är visst bara två. Dagboken höll jag på med väldigt länge. Rätt mycket från mitten av 1900-talet (du Maurier, Marsh, Moyes, Blake, Christie). Faulkner var en av upptäckterna som jag tänker återkomma till, liksom Oksanen. Starkast av dem alla var ändå Klanerna i Palos Verde. Makalöst bra.

Sängprat

– Jag härdar inte ut med det, säger hon darrande. Att ta från en annan människa.
– Du tar ingenting från Anna, säger han lugnt. Ingenting som inte var taget förut. Det är ju inte första gången jag har en annan kvinna. Anna är stark, hon har själv gjort sitt val.
– Nej, säger hon häftigt. Hon har inte valt. Hon lika litet som jag.
– Hon har att välja mellan detta eller inget, säger han lugnt.

Då tiger hon och vet, vad hon själv har att välja mellan. Det känns som om han slagit henne. Fast hon vet, att han aldrig skulle lyfta sin hand mot henne ens i sin tanke, tycker hon sig nu känna märket efter hans breda hand, efter hans långa fingrar och den hårda ringen, tvärs över sitt ansikte. Det märket går aldrig bort, tänker hon. Det kan han aldrig tvätta bort och jag kan aldrig gråta bort det.

Minuterna tickar mellan dem i tystnaden.

Ur Ulla Isakssons Kvinnohuset.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset

Väljer & vrakar

… och tänker inte göra så mycket mer i helgen.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset, Gilbert Hernandez, Luba in America, Annie Leibowitz, Per Pettersson, Jag forbanner tidens elv, På uppdrag, tokläsning

Syndabocken — Daphne du Maurier

En Daphne du Maurier innehåller dramatik, tragedi, äventyr och moraliska dilemman. Jag tycker att man kan läsa in författarens egna bekantskap med livets svartare sidor, även om jag läser böckerna som underhållning och för njutningens skull.
Syndabocken handlar om en deprimerad engelsman utan tillhörighet i livet som möter sin franske dubbelgångare, en utlevande charmör till adelsman som ställt till det för sig. Fransmannen stjäl engelsmannens kläder, och den senare ”tvingas” överta rollen som greve Jean de Gué.
Med greverollen följer en ledsen och gravid fru, en djupt religiös liten dotter som ser syner och späker sig, ett par älskarinnor, ett glasbruk och en samling familjemedlemmar i komplicerade relationer. Dessutom ekonomiska bekymmer och flera mystiska hemligheter som daterar sig till andra världskriget där greve de Gué var på motståndsrörelsens sida.
Historien är naturligtvis helt osannolik. Men det gör inget. Det är Daphne.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, böcker, Syndabocken

Böckerna beskriver mitt liv

Här är mina svar på Bokbabbels enkät: Låt böckerna beskriva ditt liv. Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
En kvinna — Anne Delbée

Beskriv dig själv
Only human — Jenny Diski

Hur mår du?
Livet på marken är inte lika lätt — Viveca Lärn

Beskriv stället du bor på
Bortom all ära och redlighet — W Somerset Maugham

Vart skulle du vilja resa?
I Amerika — Susan Sontag
Fallande änglars stad — John Berendt

Beskriv din(a) bästa vän(ner)
Dårfinkar och dönickar — Ulf Stark

Vilken är din favoritfärg?
The color purple — Alice Walker

Hurdant väder är det just nu?
I en klass för sig — Curtis Sittenfeld

Vilken är din favoritårstid?
Islossning — Barbara Voors

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Elva minuter — Paulo Coelho

Vad betyder livet för dig?
The Hours — Michael Cunningham

Hurdant är ditt parförhållande?
Love — Toni Morrison

Vad är du rädd för?
Depressionens demoner — Andrew Solomon

Dagens aforism
Moment 22 — Joseph Heller

Vilket råd skulle du vilja ge?
Att spela människa — Ursula K LeGuin

Hur skulle du vilja dö?
Club dead – Charlaine Harris
Instruktion för nedstigning i helvetet – Doris Lessing

Ditt motto
Konsten att njuta av livet – Lin Yutang

Deprimerade författare: Sarah Kane

En av de olyckligaste författare jag någonsin stött på är den engelska dramatikern Sarah Kane. Hon skrev pjäser om sinnesjukdomar, krigsskador, kannibalism, våldtäkt. Hon led av psykoser och hängde sig på en psykavdelning när hon var 28 år.
Här får man veta mer om henne:

Och här är ett utdrag ur pjäsen 4.48 Phycosis. Klippet är på polska, men man får ju en känsla. Jag såg den för några år sen med Riksteatern och Annika Hallin. Jag har för mig att hon var helt ensam på scenen då? Hon var bra i alla fall, och då hette pjäsen Psykos klockan 4.48. (Vid detta klockslag skulle hon ta sitt liv.)

UPPDATERING: Jag kanske ska meddela att jag inte är deprimerad själv. Då skulle jag verkligen inte vilja bry mig om Sarah Kane! Borde satt ut en varningsskylt, kanske…
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sarah Kane, 4.48 Psycosis, dramatik, sinnesjukdomar, deprimerade författare, Riksteatern, Annika Hallin

Krimalfabetet — Å

Nu erkänner till och med Paperback Lover att det börjar bli svårt… Jag kör en Åsa-trio.

Åsa Larsson: En av landets absolut bästa deckarförfattare. Debuterade med Solstorm. Hennes hjälte heter Rebecka Martinsson och är en utbränd Stockholmsadvokat som reser hem till Kiruna-bygden när hennes gamla barndomsvän hamnat i en riktig soppa, som inkluderar mord och en hårt styrd kristen sekt. Gåtan är bra, och jag älskar miljöskildringarna med farmor som pratade finska och rullade egna cigaretter med remsor rivna ur tidningen. (Norrbottens-kuriren?) Dessutom Sivving, som bor i pannrummet. Jag tänker mig honom i Helly-Hansen och långkalsonger.
Larsson verkar inte ha nån hemsida, jag tror att hon hatar internet.

Åsa Nilsonne: Hon är också riktigt bra. Hjälten heter Monika Pedersen och har en knepig bakgrund, med en psyksjuk mamma som hon såg bli påkörd, och en mormor inom storpolitiken. Boken som handlar om detta, och om Etiopien, är väldigt bra och heter Bakom ljuset, men den är inte den första så ska man läsa i ordning så börja inte där. Åsa Nilsonne bloggar här.
Den senaste boken jag läste av henne handlade om våld mot flickor och kvinnor, där Nilsonne tog väldigt tydlig ställning, mot förstås. Samtidigt var hon då en av dem som hade Unni Drougges gamla ex som förläggare, alltså han som Drougge skrivit om och berättat om hur hon blev misshandlad. Det där kändes jobbigt och jag fick inte ihop det moraliskt. Eftersom jag tror att Drougge talar sanning, alltså.

Åsa Schwartz: Hon har skrivit en bok som heter Och fjättra Lilith i bojor som handlar om ockultism, ritualmord, 1800-talets Stockholm och nutidens it-bransch. Jag blev lite besviken på den, men minns inte vad jag hakade upp mig på. Kanske utvecklas Schwartz åt rätt håll, hon har i alla fall skrivit en till om samma student, Lena. Schwartz har en hemsida med musik.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Krimalfabetet, Åsa Larsson, Åsa Nilsonne, Åsa Schwartz, deckare, Kiruna, ockultism, våld mot kvinnor, Unni Drougge

En Daphne-sida…

… som jag hittar via Fia finns här. Där kan man läsa att det ska vara en Daphne du Maurier-festival i Cornwall i maj nästa år. I Fowey och St. Austell Bay. Dit vill jag förstås.
Jag kan inte låta bli att köra den underbara bilden i repris. Ögonen! Man drunknar ju i ögonen.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, festival, Cornwall, 2010

Höstmys med Ngaio Marsh

Hand i handske är en klassisk engelsk deckare, trots att den alltså är skriven av en nyazeeländska. Ett persongalleri med lagom snobbiga och knäppa engelsmän, från de adliga till betjänten och däremellan ett ungt kärlekspar att heja på och ett annat att avsky. Bara ett mord. Minns ni tiden när det räckte med ett mord? Boken är utgiven 1962.
Hand i handske är perfekt höstläsning till levande ljus. Ledtrådarna är snyggt utplacerade. Jag gillar Roderick Alleyn och hans fru, målaren Troy, och jag gillade den här.
(Och nej, det var inte betjänten som gjorde det.)
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Ngaio Marsh, deckare, hand i handske