Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Första delen i Evelyn Waughs krigstrilogi, Män i vapen, var strålande satir och skarpögd psykologi nästan hela vägen fram till alldeles på slutet när det händer en sak som gör att jag inte står ut med den. Usch.
Ja, jag vet att EW skrev i en helt annan tid, men jag blir ändå så besviken igen, och ännu mer efter att jag tyckt så mycket om honom i de personliga breven till Nancy Mitford.

ett_bindande_lofte-kellylDet vilar något deprimerande och sunkigt på ett romantiskt sätt över Brighton. Skriande fiskmåsar, en blåsig pir, ett pariserhjul. ”Blöta blåsiga Brightonlördagar som tömde strandpromenaderna och fyllde pubarna.” Miljön slår an en sträng hos mig direkt trots att jag aldrig har varit där i verkligheten och det är närmare 30 år sen som jag läste Graham Greenes gangsterklassiker ”Brighton Rock”. Men den satte sina spår.

Även huvudpersonen Luke Cousidine i Erin Kellys nya ”Ett bindande löfte” är starkt påverkad av ”Brighton rock”. Och av Truman Capotes sätt att göra litteratur av ett par skitiga mördare i ”I kallt blod”. Luke tänker sig att han själv ska skriva en gangsterbiografi som blir stor litteratur. Om han bara kan hålla sig gömd tillräckligt långt borta från sin våldsamma pojkvän Jeremy. Och om han bara kan hitta ett sätt att närma sig med den gamle gangstern Joss Grand, som satte skräck i staden på 1960-talet men numera är en respektabel fastighetsägare. Fortfarande i kritstrecksrandig kostym och broqueskor, med en biffig livvakt. Fortfarande hotfull, trots att han måste andas via en syrgastub.

För att få veta mer om Joss Grand lurar och ljuger sig Luke Cousidine fram. Han blir kompis med före detta journalisten Sandy och trattar i henne gin för att få ur henne allt hon vet om det kriminella Brighton från förr. Han bedrar skamlöst sina vänner, som transpersonen Charlene som ordnat honom flyktbostad. Han försöker lirka och trixa en mordbekännelse ur Joss Grand. Men vem är det egentligen som lurar vem i denna intrikata historia som håller bladvändartempot uppe hela tiden?

Erin Kelly fångar känslorna perfekt i spelet mellan dessa tilltufsade existenser som alla har sina hemligheter att dölja. >På ett spänstigt språk berättar hon om hur 1960-talets gangstervälde växte fram, och hon träffar exakt rätt ton när det handlar om journalistiken. Mest kommer jag nog att minnas Sandy, gindrottningen som förvandlat hela sin lägenhet till ett stort pappersarkiv och vägrar inse att internet konkurrerat ut henne för länge sen. Och så den dystra Brightonstämningen förstås. Ödsligheten. Måsarna.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Maggie Gyllenhaal är fantastisk. Storspel hela tiden.
Dessutom flera andra riktigt fina, och favoriter.
Om storpolitik, familjehemligheter, vänskap, våld, lojaliteter, fredsdrömmar och realpolitik i Israel, Gaza och London. Psykologiskt och intelligent.
Vi har ingen aning om hur det ska sluta.

Rea på Nobelpristagare

oatesoeBibblan i Kisa fortsätter sin tvåkronors-utgallring. Just nu flera Nobelpristagare: Coetze, Naipul, Oe och nån fler som jag hunnit glömma. Jag högg en Oe. Jag har länge tänkt läsa honom, fast jag hade egentligen tänkt välja den om hans hjärnskadade son. Hoppas att den här inte handlar så mycket om fotboll.
Dessutom ännu en Ursula K Le Guin, noveller, en JCO som jag redan har fast på engelska (bloggat här och här), och så Erdrich som jag läst förut och tyckte mycket om. Indianer är ju aldrig fel.

Sonen och jag

sonen
Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

muminsnusTwitter påminner om att det är 100 år sedan Tove Jansson föddes idag, och jag minns henne genom att plocka fram mina Muminböcker och välja Kometen kommer. Jag hoppas på lagom farligheter, något som är hanterbart och kanske lite tröstande, när den verkliga världen är så ond och förfärlig som den är just nu. Och det får jag.
En morgon är hela trakten grå och en bisamråtta som är kall om magen skrämmer upp Mumintrollet och Sniff med att jordens undergång är nära. Det har med världsrymden att göra. Muminmamman och Muminpappan tycker att barnen kan ge sig iväg till Observatoriet och titta på stjärnorna för att själva se efter, och så blir det en spännande resa av det hela. Här dyker Snusmumriken upp för första gången! Han förklarar vad en komet är, och äventyret blir allt farligare och mer ödesmättat…
Uppdatering: Det är även första gången Snorkfröken uppenbarar sig. Hon har en bror och de ändrar färg efter sinnesstämning.
janssonbocker
Jag minns att det fanns åtta böcker i den här serien, men jag hade bara råd att köpa fem. 1984. Först då var jag tillräckligt gammal (19) för att våga läsa dessa böcker, så underbart kloka och fulla av filosof.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

MaisieDobbsDrygt tio år efter Jacqueline Winspears genombrott läser jag denna berättelse om den udda fågeln Maisie Dobbs. Hon växer upp med pappa grönsakshandlaren i början av 1900-talet, får tjänst hos en rik suffragett, och upptäcks när hon sitter och läser filosofiska böcker i biblioteket. Istället för att ge Maisie sparken får hon behålla sin tjänst samt ett stenhårt studieprogram. Maisie kommer in på Cambridge men när hennes rumskamrat Priscilla tar värvning som ambulansförare känner även Maisie att hon vill göra något för de unga männen som drar ut i krig. Så Maisie ljuger om sin ålder och kommer ut på ett fältsjukhus.

Jag märker att jag skriver om mellanpartiet i boken. Helt klart den skildring som intresserade mig mest. Men boken börjar med att Maisie Dobbs sätter upp en detektivbyrå i London, får sitt första uppdrag, och sätter igång med att lösa det. Uppdraget och hennes privatliv möts på Reträttgården, ett ställe dit svårt skadade före detta soldater får bo undangömda för andras förfärade blickar.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 879 andra följare