Feeds:
Inlägg
Kommentarer

gaimanFlera människor med gott omdöme har talat väl om den brittiske författaren Neil Gaiman. Många verkar ha honom som husgud. Dessutom är han god vän med den kanadensiska singer/songwritern Tori Amos, som jag lyssnat väldigt mycket på, och han skriver i fantasyregionerna, som jag ofta gillar. Så det kändes som att jag borde gilla Neil Gaiman, jag var nästan säker på det. Men nej.
Anansi Boys som jag läste 2011 var bara sådär, tycker jag. För några veckor sen gjorde jag ett nytt försök och läste Coraline, som jämförts med Alice i Underlandet och hyllats och älskats av läsare i alla åldrar, men jag undrar bara varför? Så märkvärdig var den väl inte?
Så jag kan bara konstatera: Neil Gaiman är ingenting för mig. Jag tänker lägga Coraline på något lämpligt ställe och hoppas att den kommer till ett bättre hem.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

hustrunJodi och Todd lever i ett 20-årigt förhållande som bygger på att de aldrig låtsas om Todds alla snedsprång. Han är ju så viril och har så stort bekräftelsebehov. Jodi å andra sidan är kontrollerad som få, hon njuter av rutiner och vardagsliv. Inte ens när Todd gör sin gamle vän Deans dotter Natasha med barn och hon kräver giftermål låtsas Todd och Jodi om att något särskilt har hänt. Istället tar de begreppet bekvämlighetszon till en helt ny nivå som närmast kan liknas vid ett folie à deux men tyvärr med olika vanföreställningar.
Först när det står klart för Jodi att hon måste ut ur den vackra och smakfullt inredda lägenhet som hon kallar sitt hem faller hon igenom och kraschar totalt. Men då dyker jokern upp.

Fram till ungefär hit sträckläser jag boken, trots att grundpremissen att en kvinna kan kräva att försörjas av en man inte riktigt gäller här i Sverige. Händelseutvecklingen snurrar på allt fortare och fortare medan människorna glider nedåt och lossnar allt mer i kanterna. Jag uppskattar Harrisons torra avmätta språk, när hon växelvis berättar historien ur Jodis och Todds synvinkel. Jag tycker om författarens sätt att låta Jodis terapipatienter gestalta problem som skilsmässoparet själva har, med sjaskiga otroheter och förnekanden av det uppenbara. Allt upprepas. Säkraste sättet att förutsäga vad någon kommer att göra fortsättningsvis i sitt liv är att titta bakåt på hur hon eller han agerat tidigare. Allt är uppenbart för Jodi — när det handlar om nån annan.
Därför har jag lite svårt att köpa den avgörande vändningen när den kommer. Den ligger inte alls i linje med personligheterna i övrigt.

”Hustrun”
har jämförts med Gillian Flynns ”Gone girl” om ett annat miserabelt äktenskap där den ena parten anklagas för mord på den andra. Jag tänkte också flera gånger under läsningen på Patricia Highsmith, framför allt i de noga skildrade detaljerna och de bisarra känsloregistren. A S A Harrison når tyvärr inte riktigt upp till dessa svartsynta mästare, men är ändå bättre än det allra mesta av den svenska spänningsutgivningen.

Först publicerad i Corren.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Grönt är skönt

bittersöt
Den här fina fick jag med hem för recension. Alan Bradley: Den bittra pajens sötma.

Uppdatering: Äsch då, jag har visst haft samma rubrik en gång förut. ;-)

nevaI världsmetropolen Rimforsa ligger Neva books, en bokhandel specialiserad på foto. Den har en filial i Berlin också. Och så brukar det vara utställningar. Just nu är det en utställning om Nås-bönderna. Den fokuserar på svenskarna: förebilden till Selma Lagerlöfs Helgum, Lewis Larson som drog igång American Colonys fotografiverksamhet, och en kvinna som jag inte hört talas om förut som hette Helfrid och jobbade några år på sjukhuset. Hon var från Göteborg och hörde alltså inte riktigt till Nåsbönderna, det var oklart om hon hade något alls med kolonin att göra.
Utställningen var ganska enkel och mer informativ än konstnärlig och spännande, men nog är den värd att titta på en stund. Den var sammanställd av Svenska kyrkan så den vandrar nog runt.
nås

Neva books har också en annan utställning med olika fotografer som tolkar dikter av Tomas Tranströmer. Den grep mig inte. Kanske orättvist, men så var det.

mitfordwaughPå mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lessing_Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.
diski
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

om-jag-glommer-dig-jerusalemDet är Tomas Sjödin som i sin Det händer när du vilar berättar om syster Sofies möte med Jerusalem. Hon reser dit i ett läge när hon är fullständigt utmattad och helst bara vill sova dygnet runt. Men så småningom börjar hon hämta sig, och fascineras av det judiska andliga livet. Staden Jerusalem lever och andas i en särskild rytm, det talar ju även Tomas Sjödin om när han framhåller sabbaten och sabbatens tvärstopp. Och vi hann upptäcka det själva på de knappa två veckor vi var där.
Som katolsk nunna, alltså uppenbart synlig, står syster Sofie inte högt i kurs. Men hon finner sätt att närma sig gemenskapen.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 796 andra följare