Feeds:
Inlägg
Kommentarer

innercompassKenzaburo Oe: Tid för fotboll (nobelpristagarprojektet)
Charlaine Harris: Deadlocked (13) (urban fantasy)
Charlaine Harris: Dead ever after (14=sista) (urban fantasy)
Seneca: Om livets korthet (filosofi)
Franciskus i urval: Jag tar bussen med de andra (kristet)
Curtis Sittenfeld: Sisterland
Woody Holton: Abigail Adams (presidentfruprojektet)
Belinda Bauer: Livets & dödens villkor (deckare)
Rosamond Lehmann: The Ballad and the Source (best of 2014)
Margaret Silf: The Inner Compass (best of 2014, kristet)
John Ajvide Lindqvist: Himmelstrand (skräck)
Barbara Brown Taylor: Learning to Walk in the Dark (kristet)

12 böcker. Men flera fina. Två riktiga långtidsläsningar, Holton och Silf, och så avslutning på Sookie Stackhouse-serien.

Det här med vintertiden är ingen enkel sak längre. Min kropp påverkas mer än förr, och sömnen kommer i olag. I natt vaknade jag strax efter två och kände mig klarvaken. Vid trehugget klev jag upp, gjorde kaffe, tog på mig två koftor och gick ut i trädgården för att titta på stjärnhimlen. Orions bälte var den första stjärnbilden jag kände igen. Karlavagnen fick jag leta lite efter för den gömde sig bakom taket. Som alltid önskade jag att jag kunde fler.

walkinthedarkDenna min nattliga lilla utflykt var inspirerad av Barbara Brown Taylor och hennes bok Learning to walk in the dark. Det är en utforskande bok där BBT berättar om hur hon och hennes man flyttade ut på landet för att kunna se stjärnorna och följa månens växlingar. Hon talar om hur hon var trygg i mörkret som barn, blev skrämd av det som ung och nybliven kristen, sen blivit mer och mer positiv igen. Till exempel är det bra att flytta kycklingar i mörker, då blir de inte så hysteriska.

När hon berättade för folk att hon skulle skriva en bok om mörkret blev de bekymrade. Ingen hade någon positiv bild av mörkret. Däremot vimlar det av metaforer för faror, nedstämdhet, dålig moral… ja, ni kan dem. Och jag erkänner att jag trodde att denna bok skulle handla om att lära sig leva med sitt själsliga mörker, sorger och sånt. Men Barbara Brown Taylor gör helt andra saker. Hon utforskar mörkret genom att gå på restaurang utan lysen med blind personal, hon går på utställning utan att se något, hon klättrar i en grotta, hon betraktar världen som den ser ut nattetid och resonerar hela tiden med sig själv och mig som läsare på ett sånt vis att hennes nyfikenhet smittar av sig. En liten pärla till bok.


Himmelstrand är en stabil skräckroman där en samling människor blir ensamma kvar — eller förflyttade från — campingplatsen där de somnade kvällen innan. Fyra husvagnar utmärkta med varsitt kryss samlade kring en korsväg där vidriga vidunder rör sig fram och åter. De är omväxlande zombieartade, omväxlande sammansatta av människornas egna värsta fasor: En misshandlande far, en raggig svart tiger, blodgubben… Någon gång längtan i form av James Stewart.
I övrigt ingenting. Ett stort fält av ingenting.
Och på radion spelas bara låtar av Peter Himmelstrand.
Finast är porträttet av de två medelålders bönderna som övergavs av sina fruar och upptäckte att de tycker väldigt mycket om varandra. Det är alltid så vackert och trösterikt med kärlek mitt i allt det hemska. Samma med familjen Stefan–Carina–Emil, men där är det mer traditionellt. Passande för en filmatisering gångbar på den amerikanska marknaden?
Egentligen gillar jag inte zombies. Det där själlösa, monotona, kollektiva intresserar inte mig. Men här funkar det ändå tack vare att de alltså antar individuella former beroende på vem som ser dem.
himmelstrand-ajvide_lindqvistjpgfar-country-the-james-stewart-1955-everett

bauerDet är omöjligt att motstå en ny Belinda Bauer. Det var kärlek från första sidan av debuten ”Mörk jord”, och den här femte boken ”Livets & dödens villkor” är inget undantag. Ska jag räkna upp vad hon är mästare på?
1. Utsatta barn. Här är det tioåriga Ruby Trick som är huvudpersonen. Hon försöker överleva en barndom som mobbad tjockis, mitt i det äktenskapliga kriget mellan sin vackra hårt arbetande mamma från en bättre familj, och sin arbets- och omdömeslöse och ärrade pappa som tillhör pubgänget Revolvermännen. De drömmer sig bort till en romantisk Vilda västerntillvaro, och Ruby gör likadant. Hon ska bli cowboy när hon blir stor.
2. Miljöskildringar. Dramatiska landskap, tristessen i fattigdom och förfall, vädrets krafter. Här är det en liten skitby, Limeburn, som klänger sig fast vid kusten i Devonshire.
3. Detaljerna. En näsring, en dagbok, en mjuk kanin, en ponnytidning… Belina Bauer syr ihop allting så snyggt och lämnar inga lösa trådändar.
4. Bipersonerna. En oambitiös och ganska korkad polis, en genomsnäll skolfröken, en kärlekskrank pojke. Hon berättar precis tillräckligt mycket om deras liv för att jag ska lära känna dem och förstå varför de agerar som de gör.
5. Intriger. Alltid nya, fantasifulla men inte orealistiska.
6. SPÄNNINGEN. Hon trappar upp och trappar upp så att det blir galet spännande trots att jag vet vem mördaren är (jag kom på det precis innan Bauer själv avslöjade det) och trots att jag är så nervös att jag fuskar och tjuvkikar på slutet för att se om en viss person överlever. Ändå blir det hetsläsning för att få veta hur det ska gå.

Alla Belinda Bauers böcker nomineras till olika prestigefyllda deckarpriser. Det är de värda.
Recensionen publicerad först i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

innercompassDen här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1428 böcker

I de åtta färgsorterade bokhyllorna i vardagsrummet står 1428 böcker. Det känns lite klent, faktiskt. I ungefär fyra och en halv minut ångrar jag att jag kastat och skänkt bort så många de senaste åren, annars hade det kanske varit 2000.
Men egentligen är jag tacksam över att jag sållat bort. Nu kan jag ju skaffa 500 till. Jag har flera år tillgodo. :-)

balladandsourceEfter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och besträmd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fanatstiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 909 andra följare