Feeds:
Inlägg
Kommentarer

nursejackieJag har återsett Edie Falco i rollen som nurse Jackie, såg om säsong två och sen säsongerna tre, fyra och fem i rask följd. Underbart!
Nurse Jackie är fantastisk på sitt jobb som traumasjuksköterska på akuten på All Saints Hospital i New York. Kunnig, snabb, handlingskraftig, omtänksam. Alltid på de svagas sida mot folk som försöker jävlas.
Hemma har hon en bra man, Kevin, och två döttrar varav en har mycket oro i sin lilla kroppp. Problemet är att Jackie knarkar. Tablettmissbrukare. Därför (?) har hon ett förhållande med apotekaren på sjukhuset (de har kemi mellan sig, haha. Samma skådis som spelade prästen i Sopranos, redan där, ni vet) och är bästa vän med en av läkarna: O’Hara spelad av Eve Best, och samspelet mellan dem är en fröjd att se. O’Hara är den enda på jobbet som vet att Jackie är gift.

Persongalleriet runtomkring är sköna, nya sköterskan Zoe i pastellfärgade scrubs med små figurer på. bossen Akalitis som dyrkar Michelle Obama, snyggdoktorn Cooper som har tics och två mammor, storvuxne sköterskan Thor som kallas in när det kommer in en galen överdoserare på PCB, ambulansföraren Lenny. Det är ensemblespel av allra högsta klass, och en dialog proppfull av godbitar: Jag skulle vilja ha dem som Jackie-quotes på Twitter (som jag har Buffy-quotes).
zoejackie

I säsong tre är Jackie riktigt vidrig. Hon ljuger och bedrar, förstås, men sättet hon gör det på… plockar upp repliker och småbitar ur andra människors liv och använder dem för att själv svära sig fri. Hon stjäl tabletter från en man som har ett anfall. Hon stjäl och sviker och är fenomenalt självcentrerad och egoistisk på ett sätt som gör att jag får ont i magen, så trovärdigt är det.

I säsong fyra åker Jackie in på rehab och det blir vårdnadsstrid med exmaken. Akalitis mister sin chefstjänst när en ny chef dyker upp, O’Hara blir med barn, Cooper längtar förtvivlat efter ett sammanhang, och Zoe flyttar in hos Jackie. Annorlunda säsong, men bra. Jackie är mycket mer gråtmild och det är ett helt annat spel. Hon är rasande skicklig Edie Falco. Hennes ansikte är öppet, försvarslöst, på ett helt annat sätt än det slutna, kontrollerade hon visat upp i tre säsonger tidigare.

Säsong fem… nja… jag vet inte. Har de bytt manusförfattare? Regissör? Det kommer in stänk av sentimentalitet som jag inte gillar. Jackie är plötsligt mer än villig att diskutera sitt privatliv med alla möjliga. Och O’Hara flyttar hem till England! Djupt saknad. Två nya läkare introduceras, varav en är en hjälte och den andra ett våp. Bara det faktum att jag karakteriserar dem så tydliggör att de är typer, inte komplicerade människor med goda och dåliga sidor som det hittills har varit. Men säsongen är inte slut än så det kanske bättrar sig.

merritt
2013 vann Merritt Wever som spelar Zoey en Emmy som bästa supporting actor. Tacktalet blev rekordkort: Thank you so very much. Um, I gotta go, bye. Känns väldigt Zoeyiskt. :-)

crystalcaveJag har glömt tillräckligt mycket av Kristallgrottan för att det här ska kännas spännande igen, samtidigt som jag fläckvis minns händelser och personer som gamla vänner. Perfekt comfort read, tyckte jag förra gången, och jag tycker likadant nu.
Myrddin Emrys har växt upp som oäkting, hos sin mor och morfar kungen. Vid tolv års ålder finner han en grotta, och träffar Galapas som lever där. Galapas undervisar honom och Myrddin själv får syner i den innersta kristallgrottan.

Myrddin är den som ska komma att kallas Merlin, den store magikern som hjälper Arthur av Pendragon till den brittiska tronen. Men dit är det en bra bit kvar. Först måste Myrddin Emrys ge sig iväg från slottet för att undkomma sin morbror, hämnas sin dödade slav/vän, bli tillfångatagen och sjösjuk, av en slump (?) träffa sin egen far och bli en viktig spelare i det krigiska spelet som böljar fram och åter över lilla och stora Britannien, Wales, och alla städer som har cirka tre namn var beroende på vem som har makten just då.
Och jo, han ska flytta en oflyttbar sten också. Från Irland till det som blir Stonehenge. Helst vill han bo i Galapas gamla grotta, men det var ju det det där med Arthur…
Fantasyklassiker och kanske Sveriges mest stulna bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Åhå! Någon pigg person har sett till att Richard Yates (1926–1992) novellsamling Eleven kinds of loneliness nu finns översatta till svenska. Av Kerstin Gustafsson. Therese Eriksson har skrivit i Svenskan. Själv ser jag att jag nästan inte skrivit alls… bara som ett bildtips nästan.
Men nu tipsar jag igen. Väldigt bra noveller.

Misslyckad skräck

På nåt vis hör sjukdom och skräckläsning ihop för mig. Kanske för att när man känner sig eländig är det skönt att läsa om hur eländigt andra har det. Och så är det inte så intellektuellt krävande. Plus att när man har feber kan man få intressanta drömeffekter…
Men första så kallade långnovellen (cirka 260 sidor, hur är det en novell?) i Stephen Kings Mardrömmar piggade inte upp mig det minsta. Ganska oengagerat läste jag ut den. Själva monsterelementen blev en besvikelse. Tydligen har den ändå blivit filmatiserad, och hamnat på några elaka listor över sämsta filmmonstren med sina köttätande köttbullar. Den filmatiseringen tänker jag undvika. Trots att David Morse är med.

emiliaÄven denna bok tycker jag mycket om. Emilia är en överspänd överklassflicka i Göteborg, med sin älskade pappa ute på haven och sin inte lika älskade mamma som en sträng och hård förmyndare. Emilia känner ofta att hon inte passar in någonstans, vantrivs i skolan och hemma, men blommar upp hos både sin mormor och sin farmor. Som systern Anna sedan kritiserar henne för är Emilia dum nog att berätta hur underbart det är hos de andra familjerna, vilket gör modern väldigt arg och fördömande. En jungfru som bjuder med sig Emilia hem får sparken efteråt för att Emilia haft för roligt. ”Pigfasoner” fnyser modern som drillar sina äldsta barn hårt, men som låter tredje, yngsta systern gå i vanlig skola med vanliga barn. Då är den nya tiden på väg att bryta igenom.
Det här är en av få böcker jag läst där demokratiseringsprocessen ses från andra hållet, inte som frisk och naturlig och positiv, utan som omstörtande och skrämmande. Dessutom är jag ovan vid Göteborgsmiljöerna, men det är bara roligt.
Jämfört med biografin får Emilias dragning till katolicismen större plats här, och porträttet av kyrkoherden som kommer på kant med sin (tyske) biskop i andra världskrigets inledning är intressant skildrat. Även beskrivningen av systern Annas psykiska sammanbrott är mycket stark.

”Det hörs underliga ljud från Annas säng, precis som om hon slogs med någon. Jag tänder min lampa. Annas sängkläder ligger huller om buller. Själv ligger hon i en underlig ställning med kroppen spänd som om hon gjorde gymnastik. Hennes ansikte ser hemskt ut, ögonen stirrar och munnen är öppen., läpparna är uppdragna över tänderna som om hon morrade.
– Jag … är… en … björn, stöter Anna fram med en röst som inte alls är hennes vanliga.
nej, det är inget skoj. Hon sträcker plötsligt ut armarna och slår med dem, hårt och häftigt, den ena handen slår i väggen med en smäll. Hon sliter sönder nattskjortan över bröstet och hela tiden kommer det ett slags morrande ur hennes hals. kanske hon verkligen håller på att bli en hund eller en björn. Jag vet inte vad jag skall göra, jag försöker hålla fast hennes armar så att hon inte skall slå sig. Jag undviker att se på hennes ansikte. Anna är mycket starkare än jag, det är tungt att hålla fast henne, nu är hennes kropp som en sprättbåge, jag sitter nästan på henne för att hålla kvar henne i sängen, jag snyftar högt och försöker tala till henne: Anna, Anna, vakna, det är inget farligt, Anna, det finns inga björnar…”

levavidarelillieEn dag drabbas Sara av förlamning. Hennes ben lyder henne inte längre, och hennes vänstra hand krampar ihop. Hon blir sängliggande, orörlig. Först i huset hon delar med sin make Frederik, hushållerskan Leonina, och två stora hundar. Sedan på ett sjukhus i Paris.
Hon får mycket gott om tid att tänka och minnas. Minnena sköljer över henne, detaljrika, ofta återkommande. Det är människor och händelser, ibland sådana jag delvis känner igen från Chris Forsnes biografi över Christina Lillestierna, ibland helt nya.

Karaktären Frederik är ny, en man som lever ett underligt vagabonderande liv utan arbete men som väldigt trevligt sällskap, och som råkar vara på plats just när telegrammet om saras mormors död kommer och därför följer med till huset i Spanien. Där blir Sara och Frederik kvar, de gifter sig och lever rätt lyckliga.

Hade jag inte haft all förkunskap om Lilliestierna hade jag kanske undrat över hennes tidigare kringflackande liv, reflektionerna över tortyr och diktaturer mitt i den lantliga idyllen, alla spretiga erfarenheter. Nu vet jag vem hon var, krigskorrespondent ur en adlig Göteborgsfamilj, och allting är förståeligt på ett helt annat sätt än det annars hade varit. Bitar ur en helhet. Delar av ett liv.
Fast Sara är förstås en fiktiv person, och det finns ett annat ”jag”, en kvinna (?) som kommer på besök och iakttar då och då.
Boken är utgiven 1980.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lilliestierna”Stoppa i säcken och knyt om.” Det är mamma Stinas ständiga uppmaning till äldsta dottern Christina varenda gång hon blir ledsen, arg eller upprörd. Bara att stoppa känslorna i säcken och knyta om, så finns de inte längre. Christina börjar så småningom kalla säcken för fru Pettersson. Hon lär sig hyfsat att följa mammas råd, men framför allt blir det en svår relation till just mamman, som Christina tycker är kall och avvisande. Pappa sjökaptenen däremot är kärleksfull och blir idoliserad. Han är aldrig hemma, alltid ute på haven.

När jag upptäcker Chris Forsnes bok om Christina Lilliestierna skäms jag för att jag inte känner till en så berömd kollega, en utrikesreporter som var lika stor som Bang på den tiden det begav sig. Det är så tröttsamt detta att det bara ska finnas plats för en kvinna att räddas ur glömskan, tänker jag surt, och börjar min läsning lite pliktskyldigt för att fylla igen denna lucka i allmänbildningen. Men oj vad Chris Forsne kan skriva! Så där andlöst intensivt så att man bara dras in i överklassmiljöerna i Göteborg, de hotfulla krigsåren, systern Barbro som får ett sammanbrott, Christina själv som brottas med en kraftig dragning till katolicismen och slutligen konverterar trots familjens försök att sätta stopp för det. Och förälskelserna. Så starka, så lyckliga, så fruktansvärda. Dock inte i Olof Palme, kyssen mellan dem på Sigtunaskolan ångrade hon.

En av förälskelserna leder till äktenskap och resulterar i barnen Janna och Jöran. Men Christina stannar inte där. Hon blir kär i ännu en annan man, lämnar familjen, och när hon sedan vill ha barnen till sig går maken till domstol och får vårdnaden. Christina blir förtvivlad, saknaden efter barnen blir ett öppet sår för svårt att vidröra under resten av livet. Fru Petterssons svåraste uppgift.
Några röriga år med olika män, vistelse i ömsom Paris ömsom Sverige, ett nytt barn: Alarik och ett ständigt tiggande om pengar hos mamma Stina som fortsätter att ställa upp trots att Christina vid det här laget börjar närma sig de 30 och kanske borde kunna försörja sig själv. Men det tar tid för henne att växa upp. Tid att komma på vad hon vill och kan göra.

Från Paris börjar Christina Lilliestierna få några ariklar publicerade i Göterborg Handel och sjöfartstidning. Hon kan ha varit den första som uppmärksammar Abbé Pierre, grundaren av de fattigas självhjälpsprogram Emmaus. Hon uppmärksammas av DN:s legendariske Herbert Tingsten och flyttar tillbaka till Sverige för att jobba på DN. Det blir några år, sen Stockholms-tidningen, sen Vecko-Journalen. Hon intervjuar Josephine Baker, Sara Lidman, Ingrid och Ingmar Bergman. Hon skriver långa uppmärksammade reportage om samernas situation och sen blir det krigsbevakning från Algeriet och Tunisien i slutet av 1950-talet och Kongokrisen i början av 1960-talet. Den bild hon ger av den svenska insatsen i Kongo är förödande.

Med Beata Arnborgs Bang-biografi färsk i minnet känner jag att jag velat ha mer av Lilliestiernas egna texter. Reportagen. Krigsskildringarna. Men Chris Forsne har inte skrivit den sortens bok, även om hon har läst allt hon kommit över, det förstår jag. Inte minst brev och dagböcker, Christina Lilliestierna var en flitig dagboksskrivare hela sitt liv. Forsne har kunnat ösa ur källorna och det gör hon bra. Jag är övertygad om att hon fångar essensen av den kvinna, reporter och senare författare som var Christina Lilliestierna. För hon blev författare hellre än att flytta till Malmö, som dåvarande arbetsgivaren Aftonbladet ville. Istället köpte Christina– tillsammans med make nummer två, oljeborraren Jean — ett hus i spanska Galicien. Bland barfota analfabeter som levt likadant sedan medeltiden skrev hon sina romaner och har jag tur så hittar jag någon av dem på Östgötabiblioteken. Debuten ”Sju år är nog” om Algeriet kanske.

Först publicerad i Corren

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 926 andra följare