Vara anhörig — Åsa Moberg. (Psykiskt sjuka)

Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: ”Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Moberg, Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka, psykisk sjukdom, böcker

Nära livet var fantastiskt bra!

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, Spetsprojektet, dramatik, missfall, abort, förlossning, Ingmar Bergman

Ann Cleeves — Svart som natten

Ann Cleeves deckare i Shetlandsmiljö visar sig vara mycket bra. Svart som natten heter den första, och där är det en ung flicka som blir mördad. Hennes namn börjar på C, precis som en annan, mindre flicka som försvann för många år sedan. Båda flickorna har varit vänner med det avskydda byoriginalet.
Jag gillar persongalleriet, med polismannen Jimmy Perez i spetsen. Hans anfader drev iland på 1500-talet, men 500 år är ändå inte riktigt tillräckligt för att räknas som urshetländare…
Här finns den rike företagaren, hans barnslige son, den strama lärarinnan som håller dottern i fasta tyglar medan mannen jobbar över, en nyskild konstnär med en olycksalig benägenhet att snubbla över lik, hennes exmake och hans åldrande älskarinna, en sörjande far. Alla har sina hemligheter även om man får jobba hårt för att hålla något hemligt på en liten ö där alla känner alla i generationer bakåt.
Jag gillar också miljöskildringarna; det karga, havet, dimman. Färjorna.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Svart som natten, deckare, Shetlandsöarna

Dubbelt upp av Ulla Isaksson

Köpte en dublett till min kära Ulla Isaksson, bara för att den var så fin. Den blå är finare, nästan. Och den röda är på väg att falla sönder.
Funderar på att försöka få tag i en biljett till Nära livet ikväll, men det kan bli svårt en lördag. Och ännu svårare att masa mig iväg. Det går trögt nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, böcker, Kvinnohuset

Tal vid Nobelfesten 10 december 1909

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som att jag hade blivit skygg för liv och rörelse där borta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt där hemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktining och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris… Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden./…/

Ur Troll och människor, som jag ärvt av mormor, som delade födelsedag med Selma Lagerlöf. 20 november.
Hela talet kan läsas här på nobelprize.org.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Nobelpristagare, böcker, Troll och människor, tal, mormor

Vad man inte bör läsa medan man äter

Gamla fina böcker
Fotoböcker
Seriealbum (men serietidningar går bra)
Böcker där folk kräks och har sig, typ Ruy Murakami

Stieg och jag har ett hus ihop

Stieg Larsson och jag har bott i samma hus. På Norra Ersmarksgatan i Umeå. Stadsdelen heter Haga.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om kändiskänning, Umeå, Stieg Larsson, Norra Ersmarksgatan

Iron kissed — Patricia Briggs

Tredje boken om Mercedes Thompson och jag tycker att de blir bättre och bättre. Här är det Mercys gamle mentor Zee som ber henne om en tjänst: Att i sin coyoteform lukta sig runt i husen hos en rad mordoffer på reservatet för faes. En enda person har varit i alla husen, vakten O’Donnell, en människa. När Zee och uncle Mike beger sig till O’Donnell för att ta itu med honom, upptäcker de att nån annan hunnit före. Men när polisen kommer dit hittar de Zee med blod på händerna, så han åker i fängelse.
Mercedes sätter livet på spel flera gånger om i sin strävan att fria gamle Zee. Hon råkar illa ut, riktigt illa.
Jag gillar Patricia Briggs sätt att mixa nutiden med gammal folklore och sagor om pepparkakshus och förtrollade gåvor. Jag gillar Mercy mer och mer. Detta är den tredje boken i serien, läs här om första, Moon Called, och andra , Blood Bound. Och efter att ha läst på dn.se att ”eskapism är 2000-talets absoluta innedrog” så känner jag mig väldigt inne nu.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Briggs, varulvar, Mercy Thompson, urban fantasy, böcker

Krossad fördom om Danielle Steel

Danielle Steel är en sån där författare som jag tror att jag vet hur hon skriver, trots att jag aldrig läst henne. Skulle någon frågat mig om jag kunde tänka mig att läsa en bok av henne hade svaret blivit ett tveklöst nej. Men nu upptäcker jag att det finns en bok av henne jag kan tänka mig, hon har nämligen skrivit om sin sons psykiska sjukdom och självmord.
Upptäcker jag i litteraturhänvisningarna i Åsa Mobergs Vara anhörig, som jag läser lite av och till just nu.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Danielle Steel, Åsa Moberg, psykiska sjukdomar

Tematrio — Astrid

Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, uppmanar Lyran.

1. Mio i Mio, min Mio är den jag tycker mest om. Hur han går där och känner sig oönskad och oälskad som fosterbarn, men så får han ett guldäpple av den snälla tanten i kiosken och sen hittar han en flaska med anden som tar honom till hans riktige far i Landet i fjärran. Där väntar hästen Miramis, vännen Jum-Jum, brunnen som viskar i skymningen och alla äventyren. Och den hemske riddar Kato.
När min yngste son var liten berättade jag Mio, min Mio för att göra en lång tråkig tunnelbaneresa lite roligare. Även de tuffa tonårskillarna på sätet bredvid tystnade och lyssnade.

2. Kajsa Kavat, Nils Karlsson-Pyssling, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell, Peter och Petra… Jag tycker så mycket om flera av de korta sagorna. Hur Kajsa Kavat räddade julen för sig och mormor, hur Bertil ordnade så fint för pysslingen Nils. Det är Eva Billows teckningar som gör den så underbar. Att kunna skapa magi i en berättelse som handlar om hushållsarbete! Men det måste vara det där att få känna sig duktig, att man klarar av saker, som barn behöver. Ingen rövare finns i skogen var nästan för spännande, och Mirabell om flickan som fick ett frö som växte upp till en docka — åh!

3. Astrid Lindgren måste ha tyckt mycket om namnet Rasmus. Bland mina böcker som syns på bilden finns det tre olika Rasmus. Rasmus på luffen, återigen en liten oönskad kille, som träffar en snäll luffare och sjunger om sill och potäter. I en av böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist hjälper Vita rosen en liten Rasmus, och så skrev Astrid Lindgren om Rasmus, Pontus och Toker, ett äventyr som utspelar sig delvis på en cirkus.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, barnböcker, sagor, Mio min Mio, Kajsa Kavat, Mästerdetektiven Blomkvist, Ingen rövare finns i skogen

Helgmys med brittisk överklass

Vi har kollat på The Line of Beauty. Underbar serie i tre delar på Alan Hollinghursts bok, om skönhetsälskande Nick Guest som flyttar in hos och låter sig förföras av familjen Fedder. Det är 1980-tal, Thatcher, partydroger och massor av bra musik: Frankie goes to Hollywood, The Clash, The Pretenders…
Här har familjen dragit till Frankrike och lämnat Nick för att vakta dottern Catharine, som är psykiskt sjuk. Det är första gången de är ensamma med varandra:

Mer Hollinghurst här och här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alan Hollinghurst, The Line of Beauty, 1980-tal

Mer Patti Smith! Smells like teen spirit

Och liveversionen.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Smells like teen spirit, musik, cover

Annie fotade Patti

1978 när Patti Smith slog igenom med Because the night tog Annie Leibowitz denna fantastiska bild:


Och 1996 tog hon nya. Hoppas det går att läsa här under.


Jag kan inte kalla Annie Leibowitzs bok På uppdrag för välskriven rent språkligt, men det är roligt ändå att läsa om hur det gick till med flera av hennes mest berömda bilder. John Lennon och Yoko Ono, Demi Moore, Whoopi Goldberg, Arnold Swarzenegger och en rad andra. Rolling Stones. Men mest tittar jag på bilderna, förstås.
Sök på Leibowitz namn och bilder så hittar ni fantastiska saker. Mer Patti Smith på bloggen här och här. Och här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Annie Leibowitz, Patti Smith, Because the night, På uppdrag, foto, musik

Testa dig själv: Kan du läsa norska?

Ett smakprov ur Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv. Huvudpersonen Arvid är ute och kör bil med sina döttrar.
Det var fint å ha dem begge i baksetet. På den måten kunne de snakke med meg om hva de ville uten å måtte se meg i ansiktet, og jeg på min side slapp å se inn i ansiktene deres, och noen ganger lot de være å se på hverandre i tillegg, og da satt vi alle tre og glante ut av vinduene hver vår vei uten å si noe som helst, mens bilen trilla videre, og alle visste vi at ting ikke var som de skulle være. Jentene visste det, og jeg visste det, og hun som ikke satt i bilen visste det kanskje best av alle, og det var derfor hun heller ikke var med på disse turene.
Sånn var situasjonen.

Inte så svårt som man tror, eller hur?
Mer om Petterson här här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska

Per Petterson har skrivit en underbar bok

Jeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, böcker, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska, Nordiska rådets pris